Jag nämnde ju i min
förlossningsberättelse att absolut ingenting gick enligt planen. Så nu tänkte jag att jag skulle berätta vad planen faktiskt var (ja, jag var så pass organiserad att jag skrev ner den till barnmorskorna) och hur Moder Natur/Gud/vemsomnubestämmer sedan ville ha det.
I
fetstil har ni utdrag direkt ur min
birth plan, och i
kursivt har ni en översättning.
-
Active birth; encouraged to move around and to follow instincts (also in second stage).
Aktiv förlossning; uppmuntrad till att röra på mig och följa instinkter (även under utdrivningsskedet).
Ja. Jag låg stilla på en säng ungefär hela tiden, utom när de verkligen tvingade mig till att vandra runt lite. Otroligt aktiv.
-
Pain relief: water birth (first and preferably second stages) in combination with gas-and-air (through a mouthpiece). No opiates. Epidural only if explicitly asked for.
Smärtlindring: vattenfödsel (öppningsskedet och helst utdrivningsskedet) i kombination med lustgas (genom ett munstycke). Inga opiater. Epidural enbart om jag uttryckligen ber om det.
Vattenfödsel, jo tjena. Den såg jag inget av. Eller jag fick vistas i samma rum som poolen i en timme eller så, för att göra mig extra sugen på det liksom. Men först gick saker och ting för långsamt och sedan blödde jag för mycket. Jag är fortfarande ytterst nyfiken på om varmt vatten är så mirakulöst mot smärta som det sägs.
-
Dim lighting and relaxed atmosphere maintained.
Dunkelt ljus och avslappnad atmosfär konstant.
Jag vet inte hur avslappnade ni skulle vara om ett gäng doktorer rusade in, tände alla lysrören och slog läger mellan era ben, men jag var det då inte. Fast å andra sidan brydde jag mig inte nämnvärt vid det laget.
-
Minimal cervix examinations, intermittent monitoring etc.
Minimalt med livmoderhalsundersökningar, periodisk övervakning etc.
De så gott som band fast mig vid en maskin för att hålla koll på bebisens hjärtslag. Dock gjorde det ingen större skillnad eftersom jag inte var aktiv ändå (se ovan).
-
Episiotomy avoided unless intervention becomes necessary.
Undvik episiotomi så länge ingrepp inte blir nödvändigt.
Ehm nä. Så blev det inte. Så blev det absolut inte.
-
Keep cord attached until it stops pulsating, and allow for a natural third stage.
Klipp inte navelsträngen förrän den slutat pulsera, och låt moderkakan födas naturligt.
Det blev bråttom så min käre man fick klippa navelsträngen direkt så att tösen kunde få syre. Och jag blödde för mycket så de ville inte låta moderkakan vara för länge utan gav mig en spruta så att jag fick sammandragningar direkt. Inte särskilt naturligt alltså.
-
Uninterrupted skin-to-skin contact for at least an hour, in dim lighting and relaxed atmosphere.
Oavbrutet hud-mot-hud kontakt i minst en timma, med svag belysning och avslappnad atmosfär.
Det blev väldigt mycket spring där i början och jag fick ligga och oroa mig för om bebisen var okej och om jag var det (eftersom jag blödde rätt kraftigt och de verkade ha bråttom att få i mig dropp). De svarade bara "everything's gonna be ok, don't worry, of course everyone is ok" på alla mina frågor, vilket inte lugnade mig det minsta. Till slut fick jag dock hålla min dotter och sedan låg hon hos mig i ett par timmar och vi fick vara ostörda i det rummet.
-
Additionally, you should be aware that I suffer from emetophobia. My reaction to feelings of nausea or to other people vomiting may therefore be irrational; I may panic, and I may refuse gas-and-air or food for fear of causing nausea. If sustenance is necessary and I refuse, please suggest alternative strategies or allow my husband to gently coax me into eating.
Dessutom bör ni vara medvetna om att jag lider av emetofobi. Min reaktion på illamående eller andra som spyr kan därför vara irrationell; jag kan få panik och jag kan vägra lustgas eller mat av rädsla att bli illamående. Om näring krävs och jag vägrar, föreslå då alternativa strategier eller låt min man försiktigt lirka i mig mat.
Det här gick helt enligt planen! Jag vägrade mat och drack knappt något överhuvudtaget under mina tolv timmar på sjukhuset, så jag var fullständigt uttorkad när tösen äntligen behagade komma ut. Mission accomplished!
Jasså, HAN har rätt att vara trött?!
Som belöning för att ni läst ända hit så får ni veta det här... (Foto: Joël van Houdt)
Det luktar kolik här. Jag är trött på att vara mamma nu. Kan jag inte få vara pappa ett tag istället?
Det är tur att du är så jäkla söt. Unge.
Idag har vi varit ute på äventyr. Tösen min skulle nämligen skattskrivas. Eller nåt. Vi körde i alla fall in till London och svenska ambassaden där för att registrera henne.
Körde bil alltså.
I centrala London alltså.
Vi var väldigt skraja inför detta, för fy för att köra bil i London. Hade det inte varit för bebisen så hade vi aldrig någonsin kommit på den galna tanken! Men det gick förvånansvärt smidigt faktiskt och nu har jag både en snart-vackra-svenska-flicka till dotter (håller tummarna för att hon blir godkänd!), ett nytt körkort och erfarenhet av att amma offentligt (och bli stirrad på) på ett multikulturellt fik på Edgware Road.
Inte så illa pinkat om jag får säga det själv. Och det får jag väl?
Tösen min är nu två och en halv vecka gammal, och ligger och snarkar på mitt bröst, så jag tänkte att det kanske vore dags att ta tillfället i akt och skriva ner den där förlossningsberättelsen jag lovat er.
Som vetenskapare så hade jag naturligtvis sökt upp och sugit i mig så mycket information som jag kunde komma över. Jag hade också packat sjukhusväskor och skrivit förlossningsplan ungefär två månader i förväg. Så jag kände mig väl förberedd.
Ändå gick absolut ingenting som väntat. Det var som om någon tagit min förlossningsplan och bestämt sig för att göra precis tvärtemot på varenda punkt. Tack och lov att jag hade både söstra mi och min käre man där med mig.
Jag började få värkar på söndagskvällen. Inte superstarka men regelbundna ungefär var tionde minut. Jag var övertygad om att vi skulle vara på väg till sjukhuset mitt i natten någon gång där.
Så blev det inte. Värkarna fortsatte precis likadant hela natten och jag sov i tiominutersintervaller mellan dem. Sedan fortsatte de hela nästa dag också, och började bli mer intensiva först sent på måndagskvällen.
Vid halv två på natten begav vi oss till sjukhuset. Där fick vi först en rätt tråkig upplevelse med en otrevlig och hårdhänt barnmorska, men efter ett par timmar fick vi äntligen poolrummet som jag hade önskat mig. Jag invigde det genom att spy i vasken, men den vanliga emetofobipaniken gjorde sig faktiskt inte påmind.
Efter ytterligare ett par timmar förlorade vi poolrummet igen eftersom jag fortfarande bara var fyra cm öppen och därför inte kommit någon vart alls. Som tur var så fick vi ett privat rum där jag kunde vara under värkarbetet.
I flera timmar låg jag på sängen och sov mellan värkarna eftersom jag var fullständigt utmattad. Någon gång då så insåg de att jag blödde lite väl mycket trots att ingenting hände. Till slut, efter att jag tvingat mig upp ur sängen och vankat rundor tills benen bokstavligen inte längre bar mig, så blev värkarna plötsligt och äntligen hundra gånger värre. Men när jag bad om smärtstillande så gav de mig Alvedon. Jag bara "vad i h-e?!", men tog snällt tabletterna som naturligtvis inte hjälpte det minsta.
Till slut satte de mig på en rullstol och rullade mig tillbaka till förlossningsavdelningen. Stackars satar i hissen som fick en ordentlig inblick i hur de skulle ha det om några månader. Ungefär där så började jag fundera på om kejsarsnitt inte vore enklare ändå, men kom fram till att jag skulle bli tvungen att betala det själv och det hade jag nog inte råd med.
Väl på förlossningsavdelningen så fick jag äntligen lustgas och sen är allting snurrigt. Men efter kanske en timme så började min kropp krysta och jag tänkte att "oj då, det är nog dags att krysta med då". Så det gjorde jag.
Men tösen min ville visst inte ut. Efter en timme var hennes hjärtslag oroväckande långsamma så ett gäng doktorer kom in och började förbereda för sugkopp. Fast när de väl klippt och haft sig så lyckades jag få ut henne själv, klockan halv två på tisdagseftermiddagen. Utan sugkopp eller epidural, något jag är ytterst stolt över.
Och när de gett henne det extra syre och den extra värme hon behövde så fick jag äntligen hålla henne tätt intill och dra in hennes ljuvliga doft.
Och jag vill aldrig släppa henne ifrån mig igen.
Idag blev jag äntligen en lattemamma. Vi tog nämligen vagnen till Sainsburys och köpte en takeaway latte.
Tyvärr så är jag tydligen inte en särskilt rutinerad lattemamma för jag glömde att ta bevisbild. Så ni får hålla till godo med ännu en bebisbild istället.
Förresten, om någon undrar varför hon sover på alla bilder så beror det på att närhelst hon är vaken så gråter hon. Och sådana bilder kan man ju inte lägga upp utan att råka få med lite för mycket verklighet…
Sedan hon föddes för två veckor sedan så har min dotter varit omgiven av morföräldrar, farföräldrar, mostrar och farbröder, men i morgon så ger sig den siste iväg hem. Så nu blir vi ensamma med det lilla underverket.
Det är lite läskigt faktiskt. Kommer vi att fixa tröttheten och ansvaret utan att kunna lägga henne i någon annans famn ett litet tag när det blir för mycket?
Aja, det är tur att vi fick hennes första grillfest avklarad i alla fall. Så att vi inte har det hängande över oss liksom.
Min dotter har inte riktigt tekniken inne än känns det som, men hon försöker i alla fall suga på tummen.
I den här takten kommer hon med all säkerhet att kunna suga på vilket finger som helst inom en vecka.
Veckan därefter kör vi tårna.
Min dotter har varit på sin första promenad. Alltså, hon promenerade ju inte sådär jättemycket utan låg mest och snusade i sitt nya fina vrålåk. Men vi fick oss i alla fall en liten promenix.
Det ser ut som om vagnen är i miniformat förresten, men jag lovar att den är normalstor. Det måste vara min käre man som smugit till sig kemikalier och blivit en jätte över natten.
Någon annan förklaring finns ju inte.
Så var det då dags för veckans maguppdatering. Vi har nu passerat planerat födelsedatum, som väntat. Jag läste igenom en del av mina gamla inlägg och insåg att i ungefär exakt vartenda ett sedan i alla fall tio veckor tillbaka så har jag tjatat om hur det börjar närma sig.
Jag ber om ursäkt för den dåliga variationen. Fast å andra sidan finns det inte så många saker att säga om en mage.
Nåja, här kommer veckans bild.
Blommig mage.
Det kanske bara är som jag smickrar mig själv, men ser den inte något mindre ut än
förra veckans?
Det kan i och för sig också ha något att göra med vad jag gjorde igår. Det här var nämligen vad jag gjorde igår:
Älskade dotter.
På lördag, då har jag planerat att tvätta lakanen. Och just det, att föda bebis. Eller då är det i alla fall beräknat födelsedatum.
Det känns otroligt konstigt att det är så pass nära. Rent planeringsmässigt sett så är allt redo, men ändå känns det liksom som om det inte är dags än. Med den här
väluppfostrade magen så hade jag lätt kunnat vanka omkring gravid ett tag till.
Hoppsan-jag-råkade-hamna-i-samma-hörn-som-bebiskorgen-hur-gick-det-till-mage.
Fast å andra sidan så vill jag ju såklart inte gå över tiden alltför mycket. Det hade ju varit rätt trevligt att bli av med korvfingrarna till exempel, så att man kan sätta tillbaka ringarna. Även om singellivet är rätt trevligt.
Men det är så sjukt svårt att föreställa sig att om en vecka eller kanske i morgon eller kanske om ett par veckor så har vi ett gråtande, skrattande, bajsande, supersött och alldeles... alldeles underbart litet knyte att ägna resten av våra liv åt. Hur har det gått till liksom?
Alltså, vecka 38? Det är ju helt knäppt att det redan gått så långt. Mitt nästa besök hos barnmorskan blir efter planerat födelsedatum, omutifall att
little one inte tittat ut.
Jag har till och med påbörjat min mammaledighet.
Och magen, den är tjock. Men inte så tjock som jag hade väntat mig faktiskt. Jag har fått flera kommentarer om att jag har en
neat mage och jag är nästan böjd att hålla med; den är väldigt väluppfostrad om jag får säga det själv.
Väluppfostrad mage.
Men nu känner jag mig faktiskt redo. Resten av våra beställningar har anlänt, med undantag av vagnen, och det har
söstra mi också. Och vi har till och med namn redo. Ett pojknamn och ett flicknamn. Inte illa va?
Så nu börjar den långa väntan antar jag. De där sista veckorna som bara segar sig fram. För nu är jag så nyfiken (och tjock) så att jag nästan spricker.
Vem är det som bor därinne i magen egentligen?
Ja, alltså, ingen bebis än. Dock firar vi idag att bebisen numera anses
födselfärdig! Det innebär att om
little one bestämmer sig för att kika ut idag så får jag lov att föda på det barnmorskeledda institutet istället för på sjukhusets förlossningsavdelning. Vilket helt klart är att föredra om man gillar att ha det lugnt runtomkring sig.
Och det gör ju jag.
Men vi firar också att barngrejsleverantören bestämde sig för att leverera det mesta just idag. Så vi har packat upp nio lådor fulla med allmänt söta saker, såsom sparkdräkter och filtar och badtermometrar och lekmattor.
Och en liten korg för
little one att sova i. Och ett skötbord och en byrå i ett. Så nu -
nu äntligen - är vi redo att möta vår lille inneboende. För nu har han/hon någonstans att sova också.
Vilket ska vara bra för di små har jag förstått.
En sådan där korg som Moses sattes ut i vassen i. Jag tänkte dock låta little one sova inomhus. För det mesta.
Ett ställe där little one kan få ren rumpa. Eller möjligen där jag kan få smutsig t-shirt.
Min käre man och jag har just kommit hem från ett par dagar på engelska sydkusten. Vilket var alldeles... alldeles underbart!
Så det är därifrån veckans maguppdatering kommer.
Maiden-mage. Det blåste bara lite.
Vi vandrade upp och tittade på Maiden Castle som är en serie gräsbevuxna vallar kring en stor öppen yta, och jag kände mig nästan som mitt gamla jag igen i hajkkängor och regnkläder. Ja, jag trivdes till och med med vädret där och tyckte det var otroligt uppfriskande.
Fast när jag satte mig i bilen efteråt så upptäckte jag att jag var fullständigt och absolut slutkörd, så så pass länge varade mitt gamla jag. Sedan var jag relativt död resten av dagen.
Och idag har jag varit hos barnmorskan. Hon informerade mig glatt om att när man påbörjat vecka 37 så anses bebisen vara
full term. Jag försökte låta bli att se alldeles för chockad ut av det beskedet. Förstår ni vad det innebär? Jo, att från och med fredag - alltså fredag
om tre dagar - så kan jag till att föda vilken dag som helst!
Och våra barnkammarmöbler som inte ens har levererats än. Inte vagnen heller. Eller majoriteten av bebiskläderna. Eller blöjorna. Eller
söstra mi.
Hjälp!
PS: bebisen mår för övrigt bara bra och sparkar mig glatt i revbenen med jämna mellanrum. Och jag mår också finfint. Förutom det faktum att
mitt första barn snart anländer och jag inte har en aning om vad det egentligen innebär!
Men ja. Vi mår kalas.
Nu är jag nästan i slutet av vecka 35. På lördag så är det två veckor (
två veckor) tills det skulle vara fullt normalt att ploppa ut en bebis.
Eeeek!
Dessutom så har
Spiderchick gått och
ploppat ut sin. Spiderchick som låg en vecka före mig i graviditeten och som var den där lugna coola bloggerskan jag följde för att lugna ner mig själv. Det gör det hela ännu mer påtagligt.
Och vad händer sen? Vad
gör man med en
little one när den inte längre håller sig (relativt) lugn och tyst och snäll inne i magen egentligen? När den inte längre matar sig själv och tar hand om allt det andra själv också?
Vi får väl hoppas att det faller sig naturligt. För jag känner det som att jag inte har den minsta koll.
Nåja, nog med hysterisnack nu. Nu blir'e bild på'na:
Lite lätt hysterisk mage.
Jaha, och var har jag varit då? Jo, det ska jag berätta.
Det har inte ploppat ut några tidiga bebisar (sorry
Pernilla) och inte heller är jag på semester. Eller jo, jag var och vände i Sverige över (regniga) midsommar, vilket var otroligt skönt, men jag har varit tillbaka i Oxford ett bra tag redan.
Nä, jag har helt enkelt varit lat. Och det tänker jag fortsätta vara. Det är mycket som ska förberedas inför
little ones ankomst, och det är ändå ingen som är inne och läser bloggen eftersom alla verkar vara på sommarlov. Så den har hamnat lite i bakgrunden liksom, särskilt nu när mobilappen är dum, och där kommer den nog att stanna de närmaste veckorna.
Förresten så kan jag informera om att jag nästan inte heller läser bloggar för tillfället.
Men lite maguppdateringar får jag väl köra ändå, så att di darhimma kan vara med lite. Och eftersom jag har varit så lat så blir det två-i-en den här gången (jag tog faktiskt en bild förra veckan; jag kom mig bara inte för att lägga upp den på bloggen).
Vecka 33-mage.
Vecka 34-mage.
Dessutom så har jag nu gravidyoga på måndagar och
preparation for parenthood classes på tisdagar, så nu har jag pushat maguppdateringen till onsdagar.
Bebben växer så det knakar, och slår tydligen fortfarande volter därinne. Jag undrar verkligen hur det kan finnas plats till det, särskilt som barnmorskan just kommenterade att
little one verkar väldigt lång. Inte stor, tack och lov, men lång.
Jag har också roat mig med att skaffa och för-tvätta bebiskläder. När jag stod och vek det där småttesmåttiga kläderna och hängde strumpor och små handpåsar på tork så kände jag mig verkligen som en blivande mamma för första gången.
Jag gillade känslan kan jag avslöja.
Snuttedjur på tork.
Numera är jag tydligen en av de mer erfarna i
gravidyoga-gruppen för en av de nytillkomna tjejerna svarade på en kommentar om magen att
ja, den börjar verkligen synas men den är ju inte i närheten av din ännu. Oj vad tiden går snabbt! Och jag har en känsla av att den kommer att gå ännu snabbare nu.
Grön yogamage
Vi har varit hos doktorn idag också, för standard-checkup. Alla värden är som de ska, bebishjärtat slår bra och hon sa att
little one i alla fall har
huvudet ner och rumpan upp just för tillfället, även om han/hon inte fickparkerat än. Jag tyckte faktiskt att jag kände en saltomortal igår under yogan, som en fallande känsla på insidan liksom, så det kanske var då den lille bestämde sig för att vända på sig.
Så det var ju bra. Då har jag inget särskilt att oroa mig för. Just nu.
Förresten, min lilla app i menyn till höger säger att
Little One is [...] with less wriggle room, sleeping most of the time.
Jovisst.
My ass!
Det som tydligen är den lilla rumpan vickar på sig mest hela tiden tycker jag, och den lilla foten gräver sig in under revbenen alltsom oftast. Jag undrar just när
most of the time är.
Men jag trivs med allt liv och rörelse därinne och klappar på rumpan när den dyker upp.
Så att
little one vet att mamma finns härute och väntar liksom.
Vecka 30! Tio veckor kvar (kanske)! Tiden går verkligen snabbt!
Den här gången slår jag två flugor i en smäll och visar upp både mage och min nya bikiniöverdel. Eller tankini heter det visst när den skyler den tjocka magen med dess alltmer ploppiga navel. Snyggt matchad med pyjamasbyxor är den också. Överdelen alltså, inte naveln.
Tankinimage.
Vi var ju på ultraljud för ett par veckor sedan, för att kolla att
little one växer bra trots
dum navelsträng, och jag har inte haft tillfälle att berätta hur det gick. Men det gick bra.
Little one ligger exakt på normalvärdena på allting mätbart. Så teknikern var väldigt nöjd och sa att vi inte behövde fler ultraljud nu. Det är väl ett bra tecken kan jag tänka.
Dagen därpå var vi hos barnmorskan och hon verkade relativt nöjd hon också med sina prover. Fast hon var inte helt imponerad av det faktum att
little one inte har lagt sig på plats ännu. Tydligen ska bebisar ha huvudet neråt och vara parkerade i bäckenet vid det här laget. Min lille hade huvudet ömsom på vänstra sidan och ömsom på högra, men alltid uppåt.
Fast bebisar kan vända på sig hur som helst tills ungefär vecka 36, så det är relativt lugnt. Och annars har vi tydligen en expert-vändare här i Oxford.
Men vid det här laget tycker jag mig känna hur
little one dippar ner i bäckenet rätt ofta. Dock ploppar han/hon sedan ut igen och lägger sig på sidan. Men jag är optimistisk faktiskt, jag tror säkert att
little one är tillräckligt välutbildad för att veta att rumpan ska vara uppåt!
För det har jag berättat flera gånger.
PS:
Syster, har du inte märkt att jag bytte maguppdateringsdag till tisdag för många veckor sedan?
Förra veckan flyttade vi ju, så saker och ting var lite bökiga, därav avsaknaden av maguppdatering. Men nu, nu kör vi igen tycker jag.
Solig vårmage i nya trädgården.
Nu är jag i vecka 28 och alltså inne i
the third trimester. Detta är stort! Det är nu jag ska börja huffa och puffa ordentligt och bete mig helt allmänt som en flodhäst.
Jag känner mig faktiskt lite som en flodhäst nu. Magen börjar vara så pass i vägen att jag ibland stöter i den i saker för att jag inte riktigt inser hur stor den är. Som en sådan där klumpig tonåring som inte vant sig vid långa armar och ben än.
Jag har också börjat märka av gravidhjärnan ordentligt. Tydligen är anledningen till att man blir lite glömsk och bomullig i knoppen att hormonerna börjar förbereda en på att glömma det där ajajaj-iga den ska gå igenom om några månader. Jag märker mest av det när jag försöker jobba eller bara lyssnar på podcasts. Eller inte lyssnar på podcasts, för alltsom oftast så kan jag ha lyssnat på ett helt avsnitt utan att ha hört ett jota.
Men ja. På torsdag är det dags för ett nytt ultraljud så vi håller tummarna för att allt är så väl som det verkar. Med tanke på att
little one just nu ligger därinne och hickar så att magen min hoppar så verkar saker och ting som de ska tycker jag. Och på fredag ska jag till barnmorskan och förhoppningsvis få intyg på att jag får flyga. På måndag ska jag nämligen flyga till Holland.
Vilken tur; nu har ni koll på mitt schema den närmaste veckan!
Idag blir det en lat maguppdatering (i pyjamasbyxor dessutom) för jag är helt slutkörd efter helgens bravader och gårdagens monster till IKEA-besök.
Men en liten (eller stor?) mage ska ni få ändå.
Rosa spegelmage.
Jag insåg idag att nu är jag ju nästan på väg in i
the third trimester (vad nu det kan heta på svenska). Tiden går så sjukt snabbt!
Naveln är så grund nu att man knappt kan hitta den genom ett linne längre. Jag tänkte aldrig på det faktum att naveln kan ploppa ut, men min verkar definitivt ha det som plan.
Little one sparkar och sprattlar och knörvlar mer än någonsin. Det verkar som om sömn inte är något som behövs därinne. Fast det gör inget, jag tycker fortfarande att det är mysigt att känna efter och liksom ha kontakt med den lille därinne. Till och med när little one bestämmer sig för att köra in ena foten innanför mina revben och samtidigt boxa mig i blåsan.
Ja, än så länge så är till och med det mysigt.
Ännu en vecka med icke-tajta kläder (sorry
sis), men nu har jag faktiskt en klänning till bröllopet vi ska på i helgen. Tack
Pernilla som svarade på mitt
nödrop förra veckan -
Asos visade sig ha en hel hög med fina mammaklänningar!
Mage i finklänning.
Ett par klackar och lite smink på det så ska det nog bli bra serru!
Annars är det väl som varje vecka: magen växer och har sig och little one knörvlar och har sig. Fast nu har jag nått det här bekväma stadiet:
Ett bord jag alltid har med mig.
