Tösen min är nu två och en halv vecka gammal, och ligger och snarkar på mitt bröst, så jag tänkte att det kanske vore dags att ta tillfället i akt och skriva ner den där förlossningsberättelsen jag lovat er.

Som vetenskapare så hade jag naturligtvis sökt upp och sugit i mig så mycket information som jag kunde komma över. Jag hade också packat sjukhusväskor och skrivit förlossningsplan ungefär två månader i förväg. Så jag kände mig väl förberedd.

Ändå gick absolut ingenting som väntat. Det var som om någon tagit min förlossningsplan och bestämt sig för att göra precis tvärtemot på varenda punkt. Tack och lov att jag hade både söstra mi och min käre man där med mig.

Jag började få värkar på söndagskvällen. Inte superstarka men regelbundna ungefär var tionde minut. Jag var övertygad om att vi skulle vara på väg till sjukhuset mitt i natten någon gång där.

Så blev det inte. Värkarna fortsatte precis likadant hela natten och jag sov i tiominutersintervaller mellan dem. Sedan fortsatte de hela nästa dag också, och började bli mer intensiva först sent på måndagskvällen.

Vid halv två på natten begav vi oss till sjukhuset. Där fick vi först en rätt tråkig upplevelse med en otrevlig och hårdhänt barnmorska, men efter ett par timmar fick vi äntligen poolrummet som jag hade önskat mig. Jag invigde det genom att spy i vasken, men den vanliga emetofobipaniken gjorde sig faktiskt inte påmind.

Efter ytterligare ett par timmar förlorade vi poolrummet igen eftersom jag fortfarande bara var fyra cm öppen och därför inte kommit någon vart alls. Som tur var så fick vi ett privat rum där jag kunde vara under värkarbetet.

I flera timmar låg jag på sängen och sov mellan värkarna eftersom jag var fullständigt utmattad. Någon gång då så insåg de att jag blödde lite väl mycket trots att ingenting hände. Till slut, efter att jag tvingat mig upp ur sängen och vankat rundor tills benen bokstavligen inte längre bar mig, så blev värkarna plötsligt och äntligen hundra gånger värre. Men när jag bad om smärtstillande så gav de mig Alvedon. Jag bara "vad i h-e?!", men tog snällt tabletterna som naturligtvis inte hjälpte det minsta.

Till slut satte de mig på en rullstol och rullade mig tillbaka till förlossningsavdelningen. Stackars satar i hissen som fick en ordentlig inblick i hur de skulle ha det om några månader. Ungefär där så började jag fundera på om kejsarsnitt inte vore enklare ändå, men kom fram till att jag skulle bli tvungen att betala det själv och det hade jag nog inte råd med.

Väl på förlossningsavdelningen så fick jag äntligen lustgas och sen är allting snurrigt. Men efter kanske en timme så började min kropp krysta och jag tänkte att "oj då, det är nog dags att krysta med då". Så det gjorde jag.

Men tösen min ville visst inte ut. Efter en timme var hennes hjärtslag oroväckande långsamma så ett gäng doktorer kom in och började förbereda för sugkopp. Fast när de väl klippt och haft sig så lyckades jag få ut henne själv, klockan halv två på tisdagseftermiddagen. Utan sugkopp eller epidural, något jag är ytterst stolt över.

Och när de gett henne det extra syre och den extra värme hon behövde så fick jag äntligen hålla henne tätt intill och dra in hennes ljuvliga doft.

Och jag vill aldrig släppa henne ifrån mig igen.