Jag har börjat fundera på det här med barnvagn. Efter att ha läst igenom hur mycket material som helst, så är jag sugen på den här. Men eftersom jag inte har någon erfarenhet av sådant här så tänkte jag kolla om kanske någon som har kan ge sin åsikt? Vagnen heter iCandy Peach 2 och ser ut så här (finns även i andra färger):

Saker jag gillar:

• Den har klick-i system så att man kan byta mellan vanlig sits, liggvagn och bilstol.
• Den kan vikas ihop till ett relativt litet paket och man behöver bara använda en hand.
• Den har rejäla bakhjul så den klarar grus och så bra (sägs det).
• Den kan omvandlas till ett tvåbarnssystem om (när?) jag får en liten till.
• Liggdelen är godkänd för nattsovning så man behöver inte köpa en separat bassinett eller vagga.
• Den har fotbroms och enhandsknapp för att höja och sänka handtaget.
• Den verkar väldigt gedigen och stabil.
• Den är väldigt lätt att manövrera.

Saker som är mindre bra:

• Den klarar troligen inte redig terräng (eller snö?) pga de mindre framhjulen.
• Vissa säger att sitsen blir för liten för snabbt (fast andra håller inte alls med).

Så... hjälp?

Ja, då var det dags för veckans mage igen då. Tiden går snabbt, och magen känns tyngre och mer uttänjd för var dag.
Vit och något suddig mage. För någon dag sedan gjorde jag den fasansfulla och otroligt oväntade upptäckten att jag växt ur den där underbara klänningen jag tänkt ha på mig på min promovering. Nu har jag minst tre mörk-kostym-tillfällen inom ett par månader och jag går inte i en enda av mina klänningar. Om det är någon som har sett en mammaklänning som faktiskt är fin och inte kostar för mycket så får ni hemskt gärna hojta till! Jag har nämligen inte lyckats hitta någon. Jaja, dagens i-landsproblem och allt det där.

Ja, jag är särskilt inaktiv för tillfället, men det har att göra med den där headern som fortfarande ligger på min startsida. Men en maguppdatering kanske jag kan mäkta med.
Randig mage. Little one är desto mer aktiv och sparkar och står i så gott som hela dagarna, och jag kan fortfarande inte låta bli att känna efter med handen varje gång. Det roligaste är när little one knörvlar rundor därinne och hela magen liksom böljar. För rörelserna syns verkligen på utsidan nu. Och min käre man kan lyssna också tydligen, vilket jag har ganska svårt att göra själv. Igår var det dags för yoga igen, för första gången på tre veckor. Och hujedamej vad magen är i vägen plötsligt. Det är svårt att nå tårna när magen daskar i låren först. Dessutom har jag fortfarande lite ont i axeln så jag kunde inte göra många stretchövningar heller. Kort sagt så är min flexibilitet plötsligt obefintlig. Aja, det är egentligen bara roligt att det märks liksom. Jag tror jag har nått det där stadiet nu när folk antar att jag är gravid istället för tjock. Eller jag hoppas det i alla fall.

Vi missade visst en maguppdatering förra veckan när jag var så trött på allt pga det där med lägenheten. Men huset vi var och tittade på idag (för att hyra, inte köpa tyvärr) har ingett hopp om att det kanske faktiskt möjligen kan finnas okej ställen att bo på. Så jag ska sluta älta det där nu. Här är då veckans mage:
Svart ska göra att man ser smalare ut har jag hört. Jag undrar om den inte har ökat rejält sedan vecka 20. Det känns som det i alla fall. Och jag har definitivt ökat i vikt, för det säger vågen. 4-5 kilo minst och jag väger nu mer än jag någonsin gjort. Till och med under den där äta-skottsk-mat-perioden i Edinburgh. Tyvärr har inte lårmusklerna ökat i samma takt, så jag huffar och puffar när jag ska ta mig upp ur soffan som en annan gammal tant. Redan. Om ett par veckor till lär jag inte ens kunna ta mig upp ur soffan över huvud taget. Och så har jag lagt mig till med allmänna krämpor som jag gnäller om till min käre man. Och till er. Den värsta krämpan för tillfället är att jag har haft ont i axeln i ett par veckor nu. Riktigt ont alltså, så att jag då och då fått be min käre man om hjälp när jag ska försöka dra linnet över huvudet. Jag tror att det är någon nerv som hamnat i kläm, för vet ni hur det började? Jag skulle sträcka mig efter fjärrkontrollen till TVn. Så fit och aktiv är jag.

Idag har jag varit på ultraljud, så det blir lyx den här gången: två uppdateringar! En utifrån och en inifrån.
Så här ser magen ut utanpå.

Och det här finns inuti - en fot! Det är kanske inte så upphetsande att se en fot bara, men nu var det så att little one absolut inte ville vara med och leka. Eller rättare sagt: little one ville absolut leka. Det är en livlig liten krabat vi har därinne! Det har jag i och för sig anat tidigare, men på ultraljud är livliga krabater inte särskilt fotogeniska, så vi fick inga bra bilder. Men sparkade på sensorn, det gjorde little one i alla fall. Om och om igen. Så ett fotfoto blev det åtminstone. Den här ultraljudsundersökningen, till skillnad från den jag hade i gjorde vecka 12, var till för att kolla missbildningar. Det är de två ultraljuden som är standard här i England. Allt verkade vara helt normalt, förutom en liten anomali med navelsträngen som tydligen inte är alltför ovanlig och som man inte behöver oroa sig särskilt för - vissa doktorer kollar det inte ens längre. Men pga det så bokade de in mig för ytterligare ett ultraljud i vecka 28 för att kolla så att little one växer ordentligt. Som sagt, little one var helt och hållet på den normala skalan, och navelsträngen var inget att oroa sig för. Egentligen. Men oroar mig, det gör jag ju i alla fall. Så klart. Men hade det inte varit detta så hade jag hittat något annat att oroa mig för. Och det ska nog gå bra ändå. Nu är jag lite känslomässigt slutkörd igen. Jag hoppas kvällens yogapass hjälper mig att slappna av så jag sover gott inatt!

Dags för veckans maguppdatering då då. Jag sa ju förra veckan att jag skulle göra det lite glamorösare, och vad är väl mer glamoröst än en mommy (med ett fult men glatt smil) på väg till yogan? Lattemamma here I come!
Yummy mummy...? Vet ni vad? Nu har jag börjat märka av den där omtalade gravidhungern. Inga cravings än så länge (mer än alla möjliga citrusfrukter, särskilt grapefrukt), men även om jag äter middag relativt sent så är jag ändå sjukt hungrig när det är dags att lägga sig. Och dessutom så verkar magen bottenlös. Jag äter tills det är tomt på tallriken och märker ingen större skillnad mot innan jag började äta. Det tar liksom aldrig stopp. Jag hade nog till och med kunnat få ner en hel amerikansk portion utan att behöva knäppa upp en enda byxknapp. Fast det är ju fusk förstås; jag går ju omkring i gravidjeans. Vet ni vad en gång till? Jag har börjat kunna se när little one sparkar, så länge sparken är riktad mot det där stället där lagret mellan livmoder och hud är som tunnast. Plötsligt säger det bopp och så hoppar det till. Ytterst underlig känsla faktiskt. Men också alldeles... alldeles underbar!

Ja, det var ju tänkt att jag skulle köra en maguppdatering varje måndag, men jag har redan misslyckats med det. Men bilden nedan är tagen igår, så det kanske kan gå an ändå?
Somebody put baby in a corner Igår hade jag något av en känslokrasch - är det månne hormonerna som hör av sig? I alla fall så gick jag och oroade mig hela dagen för att något var fel, men så fort jag kom hem och landade i soffan så började det sparka till ordentligt. Så allt verkar vara väl. Fast då var jag så slutkörd efter allt oroande att jag inte orkade lyfta på mig igen förrän det var dags att förflytta sig till sängen. Men hur glad kan man bli av att bli sparkad i magen egentligen? Svaret är: överlycklig! I alla fall, jag tror att magen är på väg att utvidgas ordentligt, och snabbt dessutom. Så snabbt att musklerna och ligamenten kvider. Ja, maguppdatering innebär tydligen inte bara en ful bild utan även intima detaljer om hur magen beter sig. Jag ska kanske anstränga mig och göra det lite glamorösare? Nästa vecka satsar vi på det i stället. Kanske.

Det kom en present till mig från mig igen. Den här gången var den märkt H&M och innehöll ett gäng mammakläder. Allra mest efterlängtade var mammajeansen. Jag var skeptisk till en början för det såg så knäppt ut med en jättemudd runt lilla (?) magen, men efter det att Spiderchick talat så varmt om dem så bestämde jag mig för att beställa ett par. Och herregud vilket bra tips! De där H&M-designersarna måste vara genier eller något! Trots att jag beställde via nätet så att jag inte kunde prova (de har ingen butik i Oxford) så satt de som en smäck. Och otroligt otroligt bekväma var de också! Det är frågan om inte jag ska byta ut mina standard-efter-jobbet-pyjamasbyxor mot dessa.
Vad gömmer sig härunder tro?

Jo, en bäbis! Och en mudd också, men mest en bäbis tror jag.

Okej, så jag tänkte att eftersom min familj inte kan vara i Oxford och uppleva det här fantastiska med mig så borde jag åtminstone försöka hålla dem någorlunda uppdaterade. Så varje vecka blir det en sådan här maguppdatering: en ful bild på mig och min mage. Det är rätt stor skillnad på den här veckans bild och den förra tycker jag. Det hände ingenting, ingenting, ingenting och så i tisdags så sa det bara poff och så började den växa. Skillnaden mellan tisdag och torsdag var helt märkbar när jag satte mig i stolen på jobbet (efter att ha jobbat hemifrån ett par dagar). Konstigt.
Vecka 17. Med tillhörande lila alvfötter? Det är också underligt hur snabbt knäppa saker blir normalt. Nu känns det helt normalt att ha en liten krabat inuti mig som sprattlar och har sig. Som en fisk eller nåt. Men det är ju absolut inte normalt. Egentligen. Igår så tyckte jag mig till och med känna lite sprattel på utsidan av magen. Där där det är som allra minst fettvalkar emellan. Kan det vara möjligt redan?

Så här långt har jag haft tur och inte mått illa av graviditeten, men jag har funderat en hel del på det där med att kombinera emetofobi och barn. Hur kommer det att gå egentligen? För tillfället är jag rätt lugn för jag tror fullt och fast på att little one kommer att lära mig hur man ska hantera det, oavsett om jag vill eller inte. Men när jag läser om nätter som Hannas (varning för känsliga) då blir jag lite rädd. Fast mest rädd är jag för att jag ofrivilligt ska få little one att känna sig mindre älskad när hen (men se där, där kom det ordet plötsligt väl till hands) är sjuk. Att paniken ska ta över och att jag inte ska våga hålla om och krama och göra allting bättre. Att little one får intrycket att jag äcklas av dess blotta existens när vinterkräksjukan går. Även om jag kan låta min käre man ta det värsta så vill jag inte att little one ska känna att jag plötsligt inte vill vara i närheten. Snacka om traumatisk uppväxt om en mor får panik av sitt eget barn, och barnet (inte helt otänkbart) lägger märke till det. Ja, det är jag rädd för. Och så det som hände Knivlisa (varning) förstås.

Så anledningen till att den gångna veckans konferens skulle bli så otroligt spännande var för att jag äntligen skulle få berätta för alla mina kollegor och vänner och hela världen om den hemlighet jag gått och burit på. Bokstavligen burit på. I 16 veckor. Det har börjat växa en liten parasit i mig. En oerhört söt liten parasit är jag helt övertygad om.
Bild på the little one i vecka 12. Så tydligen ska den här bloggen växa upp och ansluta sig till andra mammabloggar jag älskar att följa, som Spiderchick (jag ligger faktiskt bara någon vecka efter henne), Sara Lovisa och VelourVenus. Fast vi får väl se hur det egentligen blir med den saken. Jag är inte helt säker på hur mycket betoning jag vill lägga på den delen av mitt liv. Men ja, där har ni en av anledningarna till min slöhet den senaste tiden. Dels har jag varit rätt slutkörd och dels så har jag inte kunnat fokusera på så mycket annat. Magen då? Ja, den putar lite extra, men jag har långt ifrån den där uppenbara gravidmagen ännu. Jag kan knappt vänta tills jag får en!
Oglamorös magbesvikelse - jag vill bli tjock! Flyttat hemifrån, gift mig och detta. Hur många vuxenpoäng har jag samlat på mig nu?