Idag har jag pumpat typ hela dagen. Inte på gymmet (tyvärr?) utan på de där bihangen jag har. Hur glamoröst som helst. Om man vore en kossa vill säga.

Men annars får ju inte tösen mat på dagis, och så kan vi ju inte ha det.

Så jag pumpar på.

Hon har varit på dagis i tre timmar idag och hunnit med både en måltid och en tupplur, båda relativt lyckade tydligen. Det blir en mamma varm i maggropen av kan jag avslöja.

Imorrn är det fyra timmar och därmed två måltider som gäller. Önska oss lycka till!

Vi blev lite övermodiga efter gårdagens stora framsteg och körde en himla massa magtid idag. För att visa min käre man hur fantastiskt bra det gick så lade jag henne på mattan mellan oss och hon tittade glatt upp på sin pappa.

Men så helt plötsligt så blev huvudet för tungt och trillade rakt ner i golvet med näsan först. Åh, den ledsna, ledsna gråten!

Efter lite axeltid hos pappa var näsan dock bra igen. Om än lite tillknycklad.

Vi har haft en lång dag med yoga för mig (medan tösen låg och sov större delen av tiden för en gångs skull), bebisinvasion på ett kafé (vi skrämde iväg en gammal gubbe) och oplanerad promenad (tösen somnade i sin vagn precis när vi var framme vid bilen och jag ville ju inte väcka henne).

Dessutom har tösen yogat en hel del på egen hand - åhej åhå - och plötsligt verkar tummy time ha blivit roligt. Det kommer inte att dröja länge innan det här lilla monstret börjar kravla rundor ska jag säga er!

Jag har inte läst några bloggar idag, men jag gissar att jag inte är särskilt originell när jag skriver om första advent.

Men det är ju en av årets största händelser för mig. Då är det plötsligt fritt fram att jula till det. Och julen, den älskar jag.

Och min dotter tyckte att jag var minst sagt originell. Levande ljus och barrträd inomhus, vad är det för påhitt? Och glögg och pepparkakor som små bebisar inte ens får smaka på. Sicket trams.

Nu börjar din första jul lilla tös. Njut!

Hallå? Hallå pappa? Det är dags att stiga upp nu! Pappa? Pappa! Jag vill leka! Sover du eller? Vaddå mitt i natten? Vad pratar du om? Det är ju lekdags! Pappa? Pappa…

Hon suger inte på tummen som hennes morbror gjorde.

Eller på pekfingret som hennes mor.

Inte heller suger hon på pek- och långfingrarna som hennes moster gjorde.

Nej, hon kör med alla tre mittenfingrar. För ska man suga så ska man väl göra det ordentligt?

Det känns bra att få veta att man är saknad ibland. Även om det bara handlar om ett par dagars bloggfrånvaro.

Jag har helt enkelt varit lite trött och därför omotiverad på sistone. Så enkelt är det.

Under tiden har tösen lärt sig att simma ryggsim på torra land. Eller hoppa groda upp och ner. Eller nåt. Hon tar sig i alla fall gärna fram så, särskilt på skötbordet med ett busigt flin redo för när man måste fånga in henne.

Inatt utövade hon denna nyfunna färdighet. Flera gånger vaknade vi av gråt och hittade henne då inkilad i det övre vänstra hörnet på spjälsängen, skitsur över att inte komma någon vart längre. Och varje gång tog det henne en timma att somna om.

Dessutom lyckades hon skaffa sig skavsår i rumpan genom allt nattligt skuttande. Lyckat.

Idag bestämde vi oss bara sådär helt plötsligt för att se om tösen kunde nattsova i spjälsängen i sitt eget rum istället för i korgen i vårt.

Så nu ligger jag här och oroar mig för att hon ska vakna och inte kunna somna om.

Fast mest saknar jag hennes snusande. Så att det gör ont.

Vi hade bävat inför idag i fyra veckor. Tösen skulle nämligen vaccineras för andra gången, och med tanke på hur jobbigt jag tyckte att det var förra gången så är det kanske inte så konstigt att jag inte direkt såg fram emot dagens utflykt.

Och det var precis som förutspått: tösen brast i nästintill outhärdligt ledsen gråt när de båda sprutorna trycktes in i hennes knubbiga små lår. Och jag grät med henne.

Hon lugnade sig dock ganska snabbt och somnade tungt på pappa. Men ett par timmar senare så grät hon otröstligt igen när jag skulle mata henne, troligtvis på grund av ömma lår.

Och nu precis så har vi tagit bort plåstren, något som naturligtvis föranledde ännu mer gråt. Men nu är den långa jobbiga dagen äntligen över och vi ligger och myser i sängen.

Och just det, så är det hennes tremånadersdag också. Hipp hipp hurra för det.

- Tösen har fått en helt ny liten syssling! Så härligt!

- I morgon ska vi hälsa på hos tösens (kanske) framtida dagis. Så nervöst!

- Tösen har lagt sig till med att bita till när hon ammas - dock utan tänder än så länge tack och lov. Så opraktiskt!

Min tös är lite… speciell. För att roa henne medan jag gick och hämtade något ställde jag hennes fina mjuka dalahäst bredvid henne.

När jag kom tillbaka ungefär trettio sekunder senare så hade hon visst roat sig på sitt eget lilla sätt.

Det är i barnkammaren som jag tillbringar den allra största delen av min vakna tid nu. Jag försöker vänja den lilla tösen vid hennes stora säng, och det verkar gå okej. Hon sover där ett par gånger om dagen nu.

Fast jag fuskar förstås. Hon har fått en napp. Detta djävulens redskap som jag aldrig tänkt ha i huset har på något mystiskt sätt smugit sig in i våra liv. Troligen för att stanna.

Jaja, ingen mor är väl perfekt. Och jag bryter ju principer till höger och vänster just nu så en mer eller mindre märks väl knappt.

Idag har tösen och jag varit på prommis med en liten kompis och hans pappa. Ja, det vill säga, jag promenerade medan tösen satt i sele och svängde med benen och räckte ut tungan åt kompisens pappa.

Jag har förvandlats till en hemmafru från 50-talet. Till min egen förvåning tillbringar jag nu större delen av min tid antingen tvättandes tvätt (det är en riktig liten skitunge jag har skaffat mig verkar det) eller sittandes i barnkammaren med ett korsstygnsbroderi i knäet.

När jag var gravid var jag säker på att jag inte skulle bo i en sådan där värld full av rosa fluff och moln med mitt lilla barn. Jag klarade mig i ungefär två månader.

Sedan kunde jag inte motstå det här broderiet. Ni kan aldrig gissa vad det ska bli.

Idag har vi varit på yoga igen och det gick precis lika bra som förra gången. Det är fantastiskt att kunna sträcka ut ryggen ordentligt då och då.

Jag har också varit på sexveckorskoll och det verkar som om jag är så gott som normal igen efter födseln. Fritt fram för gymmedlemsskap alltså. Trevligt!

Men tösen verkar inte helt normal. Jag tror hon besitter magiska krafter. För jag lägger henne till rätta med rumpan i min navel och huvudet i halsgropen, men nästa gång jag tittar ner så ligger hon tvärs över min mage med näsan inborrad i armvecket. Hur går det till liksom?

Ja ni läste rätt! Jag fick mig en sovmorgon i morse. Typ.

Så här såg morgonen ut (morgon börjar vid midnatt va?):

Klockan tre vaknade tösen och ville ha mat. Åt mat. Länge och väl.

Klockan fyra var tösen åter sovande i sin säng.

Klockan kvart i sju vaknade tösen och ville ha mat. Åt mat. Länge och väl.

Klockan kvart i åtta var tösen åter sovande i sin säng.

Trodde vi. Klockan åtta satte hon igång och gallskrika. Efter blöjbyte och matning hade hon lugnat sig något. Min käre man tog med henne ner i vardagsrummet men kom snart upp igen med en plaskvåt gråtande bebis som hade gjort sig själv hungrig. Över alla sina kläder.

Klockan nio, efter blöjbyte och klädbyte, ville tösen ha mat. Åt mat. Länge och väl.

Klockan tio tog min käre man med henne ner i vardagsrummet.

Klockan halv elva lyckades jag somna.

Klockan halv tolv vaknade jag av gallskrik från nedervåningen tätt följt av gallskrik utanför sovrumsdörren varpå min käre man meddelar att flaskan inte varit tillräckligt med mat och att tösen gjorde sitt bästa för att övertyga honom om att hon fortfarande var utsvulten. Åt mat. Länge och väl.

Klockan tolv steg jag upp. Underbara sovmorgon!



Förresten, tösen är inte särskilt imponerad av sitt vrålåk. Under en timmas skogspromenad gick vi med tom vagn och bebis i sele i ungefär femtio minuter. Otacksamma unge!

Vi har köpt en bärsele, och vilken fantastisk idé det var! Jag har nu två händer igen efter fem veckor, med all den extra frihet det innebär.

Den här är från ErgoBaby och har i ett slag fixat det onda i min rygg. Tösen somnar också tryggt i den inom två sekunder.

Dessutom funkar den lika bra för pappor. Bevis nedan.

Fem saker:

Mina nya fina vita låga Converse var fortfarande vita efter skogspromenaden. Trots att jag var korkad nog att ha dem på mig på en skogspromenad.

Jag kommer numera i mina vanliga jeans. Ja, min regim bestående av chipsätande liggandes på soffan har verkligen paid off!

Tösen och jag har varit på yoga idag, och tösen var fantastiskt duktig. Inte på just Stående Hunden kanske, men på att meditera. Hon låg helt lugnt på sin filt i hela 40 minuter. Vilket otroligt framsteg!

Tösen har också börjat leka med leksaker. Hon ler till och med när hon gör det. Hon gör även alla möjliga andra grimaser, men det är bara leendet som räknas. Eller hur?

Och min käre man har lyckats mata henne med en hel flaska bröstmjölk. Detta är det mest fantastiska! Ah, sweet freedom!

Idag har vi varit på skogspromenad. Min promenad var dock kortare än tösens. Jag måste nämligen fortfarande ta det lugnt eftersom jag lätt blir trött, så jag tillät mig själv en halvtimma. Min käre man och min pappa fortsatte dock lite längre med tösen.

Jag är inte det minsta avundsjuk. Alls. Och som ni kan se nedan så gick jag ändå så snabbt att bilderna blev suddiga. Typ.

Sedan vågade vi oss på ett besök på puben vid kanalbåtskanalen. Tösen vägrade vara tyst ens i en minut. Men det gick ändå.

Sedan somnade hon så fort vi kom till bilen. Snällt.