Så här långt har jag haft tur och inte mått illa av graviditeten, men jag har funderat en hel del på det där med att kombinera emetofobi och barn. Hur kommer det att gå egentligen? För tillfället är jag rätt lugn för jag tror fullt och fast på att little one kommer att lära mig hur man ska hantera det, oavsett om jag vill eller inte. Men när jag läser om nätter som Hannas (varning för känsliga) då blir jag lite rädd. Fast mest rädd är jag för att jag ofrivilligt ska få little one att känna sig mindre älskad när hen (men se där, där kom det ordet plötsligt väl till hands) är sjuk. Att paniken ska ta över och att jag inte ska våga hålla om och krama och göra allting bättre. Att little one får intrycket att jag äcklas av dess blotta existens när vinterkräksjukan går. Även om jag kan låta min käre man ta det värsta så vill jag inte att little one ska känna att jag plötsligt inte vill vara i närheten. Snacka om traumatisk uppväxt om en mor får panik av sitt eget barn, och barnet (inte helt otänkbart) lägger märke till det. Ja, det är jag rädd för. Och så det som hände Knivlisa (varning) förstås.