Ja. Det var bara det.

Jag är fortfarande riktigt arg för det där jag nämnde igår men det är väl så livet är. Med- och motgångar om vartannat. Så länge det finns några medgångar så kan man kanske hantera motgångarna. En medgång värd att nämnas är att jag var i London i lördags och hälsade på min bästis (som man sade på lågstadiet) och shoppade loss på Oxford Street. På H&M. Vaddå, är det inte H&M som Oxford Street är till för? Jag var också inne och vände i en lyxmammaaffär (enligt mina standarder i alla fall) och där hade de ordentlig rea. Så jag fick med mig ett par härliga pyjamasbyxor utan att det sved alldeles för mycket i plånboken. De är pösiga och storprickiga och ser ut som clownbyxor, men vem bryr sig när de är överhärligt sköna? Och sen vet ni. Sen begav jag mig Dit. Dit till det där stället som satte igång hormontårarna i förra veckan, bara genom menyn de erbjöd. Åh, så underbart! Jag åt smörgåsbord med tre små rätter och kunde knappt välja. Till slut blev det en räkmacka, en köttbullsmacka och potatissallad. Fantastiskt så svenskt det smakade!
Fast jag ångrade lite att jag inte tog laxmackan också. Och naturligtvis sved det till i plånboken här eftersom jag var tvungen att köpa med mig allt gottigt de hade på hyllorna. Jag hittade till och med livs levande jäst! Som jag har längtat efter jäst! Synd bara att jag glömde både den och ädelostmjukosten hos min vän sedan. Aja, med- och motgångar var det ja.
Jag fick i alla fall med mig ostbågarna så då överlever jag nog.

När vi skulle ge oss ut på vår dagliga promenad så upptäckte vi att det stod ett paket lutat mot vår dörr. Och det här var ett riktigt paket, en överraskning, och inte ett sådant där låtsaspaket som jag beställt till mig själv. Från allrakäraste syster och hennes påg.
Jag tror möjligen kanske att brevbäraren inte riktigt förstod instruktionen Aktas. Inuti fanns två ytterst välinpackade originaltavlor.
De har väldigt imponerande inslagningstalanger.

Två tavlor som kommer att göra sig bra på vår än så länge nakna vägg i ett hav av emballage värdigt IKEA.

Det enda som saknades...

...var signaturer! Hur ska vi annars kunna tjäna miljoner på dem när de här konstnärerna blir världskända?

På tal om ingenting: ser inte den här busken ut som ett livs levande påskris?

Gårdagens väderprognos höll vad den lovade. Så idag så har jag åstadkommit följande. Jag har legat i sängen nästan till lunchtid. Fast jag vaknade klockan halv åtta och lyckades inte somna om. Men ändå. Jag har bakat scones till mig själv (inte för att jag är så självisk att jag inte bakar till min käre man utan för att min käre man temporärt har övergivit mig till förmån för en svensexa i Edinburgh). Och ätit dem i solen utomhus, läsandes en god bok och drickandes en kopp gott te.
Ursäkta kvalitén; min käre man har stulit min kamera så det är iPhone som gäller. Och så har jag gått en relativt lång promenad i makligt tempo. Under den promenaden insåg jag vilket mysigt ställe jag bor på. Om man måste bo i stad så är den här staden inget dåligt val.
Mamma (eeeek) och little one på promenix. Förresten, lägg märke till klädvalet på båda bilderna. Och nu pratar jag inte om solglasögonen eller avsaknaden av ärmar, utan om det faktum att båda topparna är rosa. Jag har aldrig i hela mitt liv burit rosa. Rosa är inte min grej. Kanske kan jag skylla det beteendet på hormonerna? Japp. Man kan skylla allt på hormonerna.

... men för en gångs skull kan jag känna lite väder-skadeglädje nu när jag bor i Storbritannien. Och jag tänker utnyttja den till fullo eftersom vi alla vet att situationen inte kommer att bli långvarig. Det är ju trots allt Storbritannien.
Som han den där i Simpsons säger: ha-ha!

Idag har jag fixat och donat med saker jag skjutit på i all oändlighet. Så nu blir det en lista så att jag kan känna mig duktig och så att ni får en chans att säga "oooooh vad duktig du är!". Jag har alltså

• kört två tvättar.
• packat upp väskan från Edinburgh-resan.
• packat undan alla tröjor som snart kommer att vara likvärdiga med magtröjor från 90-talet så att jag får plats med gravidkläderna jag just införskaffat.
• filat till naglarna som snarare var klor och dessutom målat dem fint rosa.
• beställt några till av den typen av Björn Borg-underkläder som faktiskt verkar funka med jättemage utan att strama för mycket.
• bokat födelse-förberedelse-klasser så att jag inte är helt oförberedd.
• beställt yoga-matta.
• bokat gravidyogaklasser så att jag kan få behålla lite spänstighet i alla fall.
• skrivit på introduktionen till min avhandling och förundrats över vad jag faktiskt jobbar med.
• skrubbat badrummet.

Dessutom så har jag hunnit med att baka underbart doftande scones till lunch...

... och tagit en promenad hand i hand med min käre man i det alldeles fantastiska vårvädret. Utan jacka! Japp, jag är definitivt lika perfekt som UnderbaraClara och little one kommer att få en alldeles... alldeles underbar uppväxt!

Det har varit en sådan där dag igen. En dag då jag har jobbat baken av mig. Jag har fortfarande inte tagit mig igenom högen av inlämningsuppgifter-som-måste-rättas, men vid tiotiden bestämde jag mig för att det nog var dags att avsluta. För idag. I morgon lär bli likadan. Men vissa saker lyste upp den i alla fall. Solen till exempel. Ja, alla har ju tjötat om våren så då får ju jag lägga upp en vårbild jag också. Den här är tagen under tiominuterspromenaden jag och min käre man unnade oss.
Blomster. Och så blev jag inspirerad av Malin i helgen och bakade ett gäng syltkakor. De gav också den där lilla extra lyxen i vardagen, tillsammans med karameller och te från Crabtree & Evelyn som jag fick i försenad födelsedagspresent av min bästa vän. Hade det inte varit för de ljuspunkterna så hade det varit en väldigt tung dag. Som det var nu så var den relativt njutbar. Tack och lov att jag kan jobba hemifrån när jag känner för det!
Te och syltkakor ger tillvaron det där lilla extra.

I morgon beger jag mig iväg på konferens igen, den här gången i Edinburgh. Och vet ni hur skönt det är att kunna ta tåget dit egentligen, och slippa hemska flygplatser? Oerhört skönt kan jag avslöja. Men det ska faktiskt bli otroligt spännande för mig den här gången, och inte (bara) på grund av vetenskapen. Varför? Jo, det berättar jag när jag kommer hem igen. Sicken cliffhanger va? Det är så jag ser till att ni tittar in här igen om circa en vecka.
Totalt omotiverad bild på mig från när jag var i Sorrento (och Pompeji) hösten 2010. Jag kände att det behövdes lite sol- och värmekänsla just precis nu.

Jag funderar starkt på att byta namn till Evert. Det skulle helt klart förenkla min vardag.

 

Jag vet, jag vet, det var Alla Hjärtans Dag igår. Men jag bestämde mig för att inte skriva om våran. Mest för att vi länge trodde att våra hyresvärdar snott den. Men som sagt, jag skulle inte skriva om den. Därför skriver jag om Swedish Fish istället. Jag är normalt inte särskilt sötsugen (chips däremot...), men ni kanske kan förstå att jag inte kunde motstå de här när jag hittade dem i Austin:
Hördi-gördi fishar Synd bara att de inte alls smakade som vanliga godisfiskar, utan bestod av sådant där gummi som man inte får ur tänderna på tre dagar. De gör oss inte rättvisa! Vem anmäler sig som frivillig att utbilda amerikanerna?

Inte nog med att hon mördar mig i Wordfeud (ja, det spelet var väl oundvikligt nu när jag anslutit mig till iPhone-maffian), hon skryter dessutom om det högt och ljudligt! Gris säger jag bara. Gris. Det är väl för väl att det har snöat, så att jag har något trevligt att titta på i alla fall.
Vackra vita täcke, dig har jag saknat.

Igår firade vi min käre mans födelsedag. Gammal har han varit ett tag, men nu blev han ännu äldre. Detta firade vi med lyxmiddag (pizza) och tårta (färdigköpt). Mysigt!
Lyxtårta. Och PS: Kitty - det verkar inte som om det kommer att uppdateras här mycket oftare nu. Appen är ju bara jobbig ju. Tyvärr. Ni får nöja er med små sporadiska doser Everlasting ett tag till. I alla fall tills den där loggan längst upp återfår sitt vanliga utseende.

Okej, så det råkade bli februari, men en dag mer eller mindre gör väl inte så mycket? Jag skyller på att jag kom hem från jobbet klockan tio igår kväll (efter att ha hållit i en aktivitet under en outreachkväll) helt slutkörd, och det mindre än en vecka efter det att jag bombarderats med frågor från ett gäng IB-tjejer. Dessutom så har vårt internet varit mindre pålitligt, så det är väl också en anledning. Så nu, mitt emellan outreachkvällar och internetdödar, nu passar jag på att berätta vad jag gjort den senaste tiden. I bilder. Och lite text.
Jag har firat jul hemma i Sverige.

Jag har firat nyår med traditionella och (imponerande nog) hemmagjorda (av min käre man) Holländska oljebollar (holländarna ser till att vi vet vad vi stoppar i oss i alla fall)...

...och annat mumsigt.

Jag har varit i amerikanska södern och hälsat på bästis med liten unge (bästisen är hon med hästsvans)...

...och ätit stekta gröna tomater med sweet tea...

...på Whistle Stop Café.

Och så har jag varit i Austin på konferens. Där var det varmt och blåsigt. Det var det det. Nu har jag använt alla mina sparade blogg-bilder på en gång. Asch då.

Och med det säger jag God Jul och Gott Nytt År, så ses vi mot slutet av januari när jag är tillbaka från diverse flygresor.

Jag har alltid velat ha härligt färska och fräscha örter i mitt köksfönster så att jag kan använda dem i mina kulinariska mästerverk (eller i alla fall ha i lite basilika i salladen). Tyvärr så har jag en talang för att mörda plantor. Antingen glömmer jag att vattna eller så dränker jag dem. Om något mot förmodan överlever en vistelse i min lägenhet så beror det mer på en onaturligt stark överlevnadsdrift än på min kärleksfulla vård. Men för ungefär en månad sedan så köpte jag mig en present: självvattnande krukor från min favorit Eva Solo. I de två jag unnade mig så planterade jag persilja och basilika. Och så här vackert blev det i köksfönstret:
Glada örter. Och vilka perfekta krukor! I flera veckor skötte jag om dem och fyllde på den undre delen med vatten så fort nivån sjönk något, och båda frodades. Persiljan frodades så pass att den sög i sig allt vatten på ett par dagar. Jag tror att det var det som blev dess död. Så här ser mitt köksfönster ut nu:
Mindre glada örter. Basilikan som var mindre girig har i alla fall överlevt. Än så länge. *Moahahahahahaha*

Otroligt nog så var det faktiskt hela två personer som gissade rätt: Snove och Pernilla. I alla fall om man kombinerar deras gissningar på rätt sätt. Igår tvingade jag med mig Marcus till Londons O2-arena för att se... Hanson! Det bär emot lite (mycket) att erkänna det så här offentligt, men den där sommaren när jag var fjorton år så var jag huvudlöst förälskad. Då påstod jag bestämt att det var Zac som var min favorit, fast egentligen så var det Taylor. Men man kan ju inte vara som alla andra. Men hur hett jag än önskade så lyckades jag aldrig få se dem live. De kom ju aldrig till Malmö... Och så igår, ungefär exakt fjorton år senare (halva mitt liv, eeek) så gick den gamla drömmen i uppfyllelse. Och det var långt över förväntan! Jag trodde att jag skulle sitta där och nicka med lite och på så sätt som pliktskyldigast tillfredsställa fjortisen inom mig. Men tror ni inte att de där sedan länge bortglömda känslorna smög sig upp till ytan? Efter bara ett par låtar så kände jag mig precis så bubbligt lycklig som jag skulle gjort då. Och trots att jag inte hört låtarna på mer än tio år så satt texterna där så totalt att jag kunde sjunga med i vartenda ord. Kort sagt: en mycket lyckad kväll! Nu blir det några bilder också.
Konserten hölls på IndigO2 och tyvärr var det här den enda bilden jag kom mig för att ta - på insidan av den berömda igelkotten! Smart.

Pöjkar på scen.

De soloade också, var och en för sig. Först Zac...

... sedan Ike...

... och till slut Taylor. Och ja, de spelade naturligtvis Mmmbop också.

Gissa vad jag gjorde (och tvingade min käre man att göra) igår? Ledtråd: det har mycket mer att göra med personen jag var för 14 år sedan (och hur jag dekorerade mitt rum då) än med personen jag är idag.