Vägen till Holland häromveckan var lite krokig.
Undrar vad piloten fått i sig.

Ujanemej, jag har alldeles för mycket att göra just nu. Jag har precis kommit hem från en liten konferens i Leiden (där jag hängde med folk som hänger med Nobelpristagare, om jag får skryta lite), och mannen min är fortfarande på resande fot så jag är lite ensam här hemma. Naturligtvis hittade min handledare lite att putsa på i min avhandling, så nu måste jag fixa det, skriva ett kapitel till och dessutom börja göra sånt som min nya chef vill ha gjort. Jag har inte ens tid att läsa bloggar. Då är det illa. Men Pernilla, vinnarintervjun kommer, det lovar jag. Jag har verkligen inte glömt! Så, ett ogenomtänkt, osammanhängande, humorfritt och bildlöst inlägg but there you have it.

Äntligen har de tänkt till lite extra, de där som tänker åt Coca Cola. Nu har de nämligen till slut skapat plastflaskor som man kan öppna för hand. Tur är väl det, för det krävdes ju samurajsvärd för att öppna de gamla dåliga plastflaskorna...
Ja, det är en helt vanlig 50cl-flaska. Eller inte helt vanlig kanske; den går ju att öppna för hand.

Jaha, det har visat sig att jag ska tillbaka till Leiden på visit nästa vecka. Och för att vara helt ärlig så ser jag inte särskilt mycket fram emot det. Jag trivdes aldrig i Leiden. Den staden blev aldrig mitt riktiga hem. Jag känner mig faktiskt mer hemma här i Oxford, där jag bara bott i en månad, än jag någonsin gjorde under mina fyra år i Leiden. Är det inte underligt? Det kan så klart ha med språket att göra. Inte (enbart) det faktum att holländska består av harklingar man sätter ihop i en förutbestämd ordning, utan att man helt enkelt hamnar lite utanför när man inte kan tjuvlyssna på folk. Holländarna är riktigt bra på engelska, men det hjälper liksom inte när andra på något vis bestämmer vad man ska lyssna på genom att bara prata engelska när de talar direkt till en. Det är väl delvis mitt fel också. Jag var alldeles för lat för att lära mig harkelspråket. Men jag ser i alla fall fram emot att träffa mina vänner där igen. Den biten kommer att bli riktigt kul. Jag har ingen bild till det här inlägget, så jag låter Siri prata lite. När jag varit här tillräckligt länge för att Orange ska lita på mig så ska jag minsann skaffa mig en egen Siri. Tills dess så roar jag mig med WhySiriWhy.

Det var några som undrade hur i helskotta jag lyckades slå en dörr både på tån och i pannan. Här kommer därför instruktioner så att ni kan återskapa situationen hemma.
Diagram A

1. Slå upp dörren på foten enligt Diagram A och säg Aje!.
2. Bråkdelen av en sekund efter det att du öppnat dörren på foten, och innan din hjärna hinner reagera på vad som händer, stick in huvudet i linneskåpet som dörren tillhör.
3. Låt dörren studsa tillbaka, hårt, rakt in i pannan på dig. Säg Aj! och slå till dörren argt så att den lär sig av sina misstag.

Sådärja, sätt igång och öva nu! Om ett par dagar lär ni vara lika skickliga på att skada er som jag är.

Är det bara jag som får känslan av att det inte händer någonting alls i Skåne när artiklar som den här får störst utrymme på Sydsvenskans förstasida?
Lånat från Sydsvenskan Jag menar, hur kan det vara förstasidesstoff att någon bröt mot reglerna och fick ta straffet? Om det hade varit du-ska-inte-mörda-regeln, eller i alla fall du-ska-inte-bryta-dig-in-regeln så kanske det hade gått an, men när det handlar om att någon åkte tåg utan biljett, hur intressant är det då egentligen?

Jag lyckades öppna en dörr på foten så att det blixtrade till av smärta i stortån. Foten agerade också som om den vore gjord av gummi och skickade tillbaka dörren - rakt in i pannbenet på mig. En fullt normal start på dagen alltså.

Jag har tagit ett beslut. I mina ögon är det ett moget beslut, men jag vet ju egentligen inte (när blir man mogen egentligen?). Det är nu den där tiden som jag visste skulle komma men som jag ändå på något sätt hoppades att jag skulle få slippa. Slutspurten. Det är nu jag ska försöka få färdig min avhandling och för att kunna arbeta så effektivt som möjligt så måste jag tvinga mig bort från bloggandet. Det är inte bara en skrivpaus heller, även om det vore illa nog. Det är en redig paus (det betyder ordentlig paus på redig skånska). Jag har alltså från och med nu infört ett förbud för mig själv: ingen mer Bloglovin'. Jag har bannlyst mig själv helt och hållet från den sidan. Nu är det isolering som gäller. Nu ska den minsann bli färdig! I oktober, när flyttasset till Oxford äntligen bör ha avgått, återkommer jag. Jag hoppas att jag har kvar åtminstone en liten del av mina läsare då. Vi hörs och syns mina vänner!

När jag började skriva så tänkte jag att den här bloggen är bara för mig själv och mina allra närmaste och om någon råkar trilla in och gilla det jag skriver så är det ju bara en bonus. Det gick en månad, det gick två, det gick ett halvår, det gick till och med ett år och knappt ens mina närmaste "trillade in". Jag upptäckte då att det inte är särskilt inspirerande att ha en blogg bara för sig själv utan man vill ju ha feedback också. Men så i början av sommaren skrev jag ett inlägg som fick statistiken att skjuta i höjden (kanske inte direkt på grund av mina egna bloggtalanger men ändå), och helt plötsligt fanns motivationen och inspirationen där. När statistiken sedan oundvikligen föll så började jag bli mer och mer aktiv inom bloggvärlden för att försöka hålla kvar folk. Plötsligt skrev jag för andra också, och det blev ju så mycket roligare då. Men rätt snabbt så tröttnade jag på kommentars-fiske-kommentarer och nu börjar jag även tröttna på den "tomma" statistiken, det vill säga alla de som trillar in och tillbaka ut lika snabbt. Jag vill ju ha besök med substans, som läser ett inlägg och som kanske till och med återkommer. Men den statistiken, det verkar vara den som så många bloggare lever för. Jag har 10 000 besökare i veckan! känns ju inte så intressant om alla kommentarer består av "sv: åh tack!" eller "jag vill vara med!". Jag tänker särskilt på en bloggare, som jag inte vill nämna vid namn eftersom den är så otroligt statistikhungrig och jag inte vill spä på det där beteendet, som ger en massa tips om hur man ska lura till sig besökare. Hur man hamnar högt på Google, hur man ska tacka för alla kommentarer man får, hur man ska hålla tävlingar, hur man ska rikta sina inlägg, hur man ska köra länkbyte etc etc etc. Och jag har inte minsta förståelse. Varför är siffrorna viktigare än typen av besökare? Så nu säger jag följande:

• Jag är nöjd och glad med de återkommande besökare jag har, för de verkar alla vara underbart trevliga människor med det där lilla extra bakom skallbenet (att döma av deras kommentarer och bloggar alltså och inte för att de läser min blogg trots att det kanske kunde vara en indikation).
• Jag skriver mest för mig själv men hoppas att det även underhåller andra.
• Jag har hittat många trevliga bloggar på vägen som jag fortsätter att följa.
• Jag kommenterar mycket i de bloggar jag gillar, inte för besöksstatistik (dock ska det erkännas att det var delvis därför i början) utan för att jag vet att det uppskattas.
• Jag uppdaterar när jag känner mig inspirerad och inte för att "det var ju ett tag sedan nu".
• Jag är inte det minsta avundsjuk på storbloggarna.

Se där, det blev ett långt tråkigt humorlöst inlägg till slut med många krångliga meningar utan egentligt innehåll och utan trevliga bilder. Deal with it bitches!

Vissa vet verkligen hur man visar tacksamhet.
Värt sin vikt i guld. Förklaring: på vårt kontor har vi en kaffeautomat som är livsviktig för forskarartens överlevnad. Denna källa till det svarta guldet tar bara jämna pengar, och en kaffe kostar 20 eurocent. Därför är högen av mynt ovan en oerhört uppskattad men sällsynt uppenbarelse.

Så var har jag då befunnit mig de senaste drygt två veckorna? Jo, på World Scout Jamboree i Rinkaby. Och det var naturligtvis fantastiskt. 40 000 pers från 150 länder. Vart man än gick hörde man en massa språk man knappt kände igen. Som grannar hade vi en hel hög saudiaraber. De hade tagit med sig en hel orkester och övade och övade och övade i det oändliga inför paraden i slutet av lägret. Och jag tröttnade aldrig på att lyssna. Håll i er, för nu blir det highlights i form av ett bildregn:
Scoutläger i skymningen.

Invigningen. Mycket folk och många bollar i luften.

Finsk bastu och mossbjörn.

Jag höll i hajker, 50 pers per dag.

Hängde lite med kungen och drottningen.

Hängde lite med min otroligt vackra familj (och bihang).

Sussade lite i skogen.

Till och med stället där vi gifte oss var invaderat av scouter.

Hoppade lite hopprep med polacker. Känner ni igen den gröna grodan i mitten?

Lunchade lite med kungen och drottningen.

Hittade ett tältplanetarium där jag nästan pratade mer än berättaren.

Och så såklart den allra mest fantastiska highlighten: en helt ny liten släkting och lägerbebis dessutom. Den stackarn kommer ju att bli tvungen att bli scout.

Sedan tog kameran slut så det blev inga bilder på mittevenemanget då Timbuktu spelade eller på avslutningen då Europe spelade. Inte heller blev det några fantastiska bilder på Bear Grylls som James Bond eller på när kungen gjorde raketen eller på när alla 40 000 pers gjorde ett simultant plopp med fingret i munnen. Men ja, allt som allt, inte helt fel.

Nu drar jag till Sverige och Rinkaby i dryga två veckor. Så skönt det ska bli. Internet, energi och intresse är dock inte garanterat och tidsinställda inlägg är så tråkiga så det blir nog lite slött härinne. I Arnold-röst: I'll be back!

Egentligen borde jag nog inte markera den här tidpunkten för det är inget jag vill minnas, men jag gör det ändå. En 60-timmarsvecka blev det till slut. Den kändes mycket längre.

Jag minns att jag kom innanför dörren efter en lång kväll full av G&Ts ute på standardstället. Jag minns att jag bara ville in och i säng. Jag minns att jag knappt pallade snöra upp All-Starsen. Jag minns att jag slet av mig de förbannade skorna och slängde dem i tamburen. Jag minns att jag somnade så snart huvudet mötte kudden. Idag möttes jag av den här synen när jag kom ut i tamburen:
Balansskillz på oväntad hög nivå, jao

Idag är sista chansen att göra läxan till fotoskolans tredje del. Den här delen fokuserar (ha ha) på kamerainställningar, och de tipsen kan jag tyvärr inte dra nytta av eftersom jag har en liten skitdigitalkamera där jag inte kan ställa in vare sig slutare eller bländare. Så det kanske snart är dags att ge upp på den här fotoskolan? Jag har ju trots allt lärt mig en hel del redan. Men läxan kunde jag i alla fall ta del av även den här gången. Uppgiften var valfri bildtolkning utav ordet sommar. Och i flera dagar gick jag runt och funderade över hur jag skulle åstadkomma en sådan bild. Här märks det att jag inte är fotograf för jag lever inte i en värld av synintryck. För mig är sommaren så många andra sorters intryck, och de allra flesta går inte att uttrycka i bildform. Hur fångar man doften av kaprifol på den solvarma trätrappan? Hur fångar man smaken av nyskuren rabarber doppad i strösocker? Hur fångar man saltdoften vid havet? Känslan av otrampad mark under hajkskorna? Värmen från solen på naken hud? Doften av grillkol? Och framförallt, hur skapar man en sommarbild när man konstant är inlåst på ett kvavt kontor mitt i en stad och inte har tid med grillkvällar eller cykelturer? Till slut kom jag på det: sommarregn. En regnbild som utstrålar inte bara renhet utan även doften av en nyduschad värld. Här följer alltså då mitt bidrag:
En regnvåt balkong vars ägare tagit skydd inomhus snarare än att njuta av sommarregnet

Solgula blommor som fräschar till sig

Lavendel som doftar så gott Mina tidigare läxinlägg kan ni hitta här och här.

Nu har jag fått lite mat i mig också så nu har jag ro att uppdatera världen om mitt ytterst intressanta liv. Idag gick jag till jobbet. Jag jobbade hela dagen. Sedan gick jag hem igen. Jag kom hem halv elva, slutkörd och dyngsur, och möttes av middagsdoft. Tack och lov har jag en man som tar hand om mig när det behövs (vilket verkar vara mest hela tiden).
Min käre man the paparazzi tog en bild innan jag var redo.

Sådärja, där var jag redo. Innan man får lov att byta om till torra kläder måste man ta en bevisbild. I och med den sena avslutningen på dagen så har jag redan hunnit jobba 22 timmar den här veckan. Och inte nog med det, jag har för ovanlighetens skull åstadkommit saker också. Det gör mig på gott humör. Och inte ens ösregnet kunde dämpa humöret. När man ger sig ut i regn med förväntan att bli genomblöt (och vetskapen om att torrhet och värme väntar) så blir det nästan mysigt. Jag drog in den friska luften i lungorna och njöt av vattnet som klistrade håret mot pannan. Nu ska jag irritera min käre man med mitt goda humör. Det innebär nämligen att jag är alldeles för hyper såhär lagom till läggdags. Godnatt på er.

Bara för att markera tidpunkten liksom.

Jag sitter och försöker skriva avhandling, vilket naturligtvis innebär att jag gör allt utom att skriva avhandling. Till exempel så kände jag att det var absolut nödvändigt att jag fick berätta om min profilbild precis just nu. Min profilbild är ju faktiskt inte särskilt informativ. Ni får inte se där hur jag ser ut (men det finns bilder på mig på många andra ställen här på bloggen så det ska väl vara tillräckligt), men precis som med headern så betyder den något för mig. Den är nämligen tagen på vår smekmånad. Vår smekmånad var nog inte helt normal, men det är så vi gillar't. I stället för att ligga och lyxa oss på ett hotell så hajkade vi i regn på knappt upptrampade stigar. I stället för att åka till en söderhavsö åkte vi till ett par kalla och blåsiga, men ack så vackra, Nya Zeeland-öar. Och i stället för att bada i en knallblå hotellpool och steka på stranden så hoppade vi bungy, forsrände, umgicks med vulkaner, vandrade på glaciärer och hoppade fallskärm. Så det är där profilbilden är tagen. Mitt i ett hopp från Kawarau Bridge utanför Queenstown i Nya Zeeland. Den bilden representerar den mest underbara semestern jag hittills upplevt. Här får ni den i sitt sammanhang:
En ytterst skakig Everlasting

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!

Samma hopp från en annan vinkel med vackra Kawarau Bridge i bakgrunden

Där har ni profilbilden

Det blev ett dopp i det blå också