Min käre man är matematiker, programmerare och übersmart. Under mina första år på universitetet hjälpte han mig med varje matteläxa och skrattade högt åt vår "fysikmatte" som tydligen inte är absolut korrekt i alla avseenden. Idag har jag hört högljudda svordomar vina genom lägenheten så gott som varannan minut. Det ligger hopskrynklade papper och argt ivägslängda pennor överallt. Min käre man blir väldigt upprörd när något inte går vägen. Så till slut kommer han ut till mig där jag sitter och läser i solen, blickar med hundvalpsögon in i mina isblå och frågar försiktigt om jag kanske kan ta en liten titt. Han har ett logiskt problem han inte kan lösa. I en halvtimma förklarar han för mig vari problemet ligger. I ytterligare en halvtimma krafsar jag bokstäver med en halvtaskig penna i ett gratisblock. Och så löser jag hans problem. Bara sådär. För en gångs skull får jag känna mig som den smarta i förhållandet. För en gångs skull får jag vara den som har lösningen. För en gångs skull känner jag mig som en äkta scientist.
Ha! Jag kan också! Men tror ni han uppskattar det då? Njae, han är mest sur för att han inte kommit på det själv.