Sista stoppet på min lilla USA-resa är Princeton. Och tur är väl det för jag är fullständigt slutkörd! Jag har hälsat på i Philadelphia som var en mysig stad och folket på universitetet var ytterst trevliga. Dit kan jag helt klart tänka mig att flytta. I San Francisco där jag hälsade på Stanford var det varmare. Och campuset var väldigt vackert. Återigen var folk ytterst vänliga och trevliga, så jag kan tänka mig att flytta dit också. Och så Princeton som också har ett ytterst vackert campus (utom matte- och fysikbyggnaderna så klart, men så är det alltid) och trevligt folk. Fast här har jag inte pratat så mycket med jämnåriga (postdocs eller grad students) så jag har inte riktigt fått samma känsla. Alla ställena har verkat intresserade av vad jag gör; weak lensing verkar vara väldigt inne för tillfället, i alla fall i USA. Men oj vad trött jag är! Tusentals intryck tär på en till slut. Sen hjälper det inte att mitt plan från San Francisco landade på JFK två timmar försenat, dvs klockan 1 på morgonen. Så jag var inte på hotellet förrän klockan två, och var tvungen att stiga upp halv sex för att ta mig till Princeton i lagom tid. Så 3 timmars sömn, oja. Fast jag höll kanske på att bli mördad i New York. En kille mötte mig i dörren till flygplatsen och undrade om jag ville ha taxi och jag sa ja. Han sa "it's just over here" och började snabbt gå mot parkeringsgaraget. Väldigt snabbt. När vi gick förbi det officiella taxistället stannade jag och tvekade och han bara fortsatte gå snabbt. Så jag tänkte "fuck this!" (ja, jag tänkte faktiskt det) och vände och gick och ställde mig i den långa kön till de gula taxisarna istället. Jag tror det var precis rätt sak att göra, annars hade jag väl befunnit mig i en baklucka ungefär nu.