Idag när jag cyklade hem från jobbet så såg jag hur en bil nästan körde över en stackars cyklist. Eller ja, cyklisten var i alla fall tvungen att sakta ner eftersom bilen körde ut över cykelbanan. Så OJ, då gick det så sakta att han inte lyckades stanna kvar på cykeln längre utan "tappade balansen" och var tvungen att långsamt släpa sig fram med ena foten i marken som stöd hela vägen framför bilen. Tur att vissa har tid att hämnas på det sättet, annars skulle vi alla riskera att få sakta farten på cykelbanan hela tiden. Jag mötte också en kille som frågade efter vägen till en av universitetsbyggnaderna. Och jag drog på mig ett vänligt leende och pekade glatt. Åt fel håll. Och grejen är att det inte är första gången det händer. Varenda gång någon frågar mig efter vägen så blir jag helt knäpp och blandar ihop allting. Och sen när de försvunnit runt hörnet kommer jag på att jag har gjort det och funderar ett litet tag på att springa efter dem. Men eftersom jag inte vill se dum ut så går jag istället vidare och känner mig skittaskig.