Emilia hittade på en rolig lek. Hon bad om förslag från läsare på vad hon skulle rita. Här är resultatet av mitt förslag. Hur söt?!
En blå minidrake med en leksakshäst på hjul
Bild ritad och fotograferad av söta Emilia

Nu när jag ändå är igång med att bryta löften, så kan jag ju krossa ett till: nu drar jag in yttrandefriheten jag pratade om på min profil. Här råder det minsann inte yttrandefrihet längre. Jag är bara så sjukt trött på alla som alldeles uppenbart bara surfar in på tusentals bloggar och kopierar in någon slags reklamtext eller kommentarskrok på översta inlägget utan att ens kasta en blick på rubriken. Och lika trött är jag på folk som svarar på kommentarer med bara sv: tack. Själv svarar jag på kommentarer här i bloggen om jag känner för det, och kollar alla bloggar som lämnar intressanta kommentarer och lämnar en där om andan faller på. Inte för att få upp kommentarsantalet här, även om jag givetvis hoppas på ett besök tillbaka, utan för att jag vet hur trevligt det är att få. Folk som faktiskt svarar ordentligt på mina kommentarer här går väl an. Men de här "tack för kommentaren"-kommentarerna känns väldigt onödiga och tar upp en massa plats. Jag vet ju att de uppskattas eftersom jag uppskattar det själv. Så från och med nu behöver ni inte tacka. Nu ska här rensas! Allt ogräs åker ut och lämnar plats åt de vackra blommorna som försöker nå upp till ljuset. Tänkte bara säga det.

Jag har fått veta (via Konstiga Lilian) att det pågår en omröstning. Resultatet kommer att avgöra om det kommer att stå Ostbågar eller Ostkrokar på OLWs påsar i framtiden. Detta är ju oerhört viktigt. Det är till och med så viktigt att jag övergett min rädsla för att sprida reklam på Facebook och röstat på Ostbågar själv. Gör det ni också. Rösta på Ostbågar! (Ni som tvunget vill rösta på Ostkrokar kan göra det här)
God's gift to humanity

Andra delen av Happy Days fotoskola handlar om det viktiga ljuset och återigen gav jag mig på läxan (förra veckans läxa handlade om vinklar). Jag lyckades inte leta rätt på ett bra ställe att leka med solstrålar silandes genom lövverk (eftersom Holland tydligen inte tycker natur är särskilt viktigt), så jag lät helt enkelt solen göra jobbet åt mig. Det är lättare att låta solen jaga mig än att jag jagar solen. Därför blev motivet en av många kanaler vid olika tidpunkter på dagen. Resultatet? Det har ni här:
(Alldeles för tidig) Morgonkanal

Middagskanal

Kvällskanal

Det här blir sista Parisinlägget för den här gången, jag lovar. Jag menar, hur många blogginlägg kan man krama ur en 24-timmarsresa? Så, jättekonserten vi såg var förstås Iron Maiden. Underbara fantastiska Iron Maiden. Fjärde-och-en-halfte gången för mig. Tyvärr så var scenen på Bercy alldeles för låg så vi kunde inte se ett dugg, vilket gjorde upplevelsen mindre intensiv och bilder svåra att få till. Därför blir det här inlägget inte lika mycket om konserten som om svetten i mitt hår.
Vi är taggade och dricker 8-euroöl (det är ju till och med dyrare än i Sverige!). Redan här är jag sjukt varm. 38 grader och sol ute, och smockat med folk och ingen airco inne, det blir ju som det blir.

Här var det då odokumenterad konsert

Fräsch look efteråt

Försök till att visa metalheadinvasionen i tunnelbanan, men det ser ju lite feset ut på bild. Däremot var folket på tunnelbanan tillbörligt rädda för oss.

När jag väl torkat insåg jag att svett kanske är en riktigt bra hårstylingsprodukt Konserten var naturligtvis fantastisk och förbandet Rise to Remain var helt okej. Vi gamlingar deltog till och med (kanske lite ofrivilligt) i en del moshning. Och en sak till: jag kommer att sitta i rullstol innan jag ger upp en ståplats på metalkonsert för en sittplats. Känslan man får som del av publikhavet är oslagbar!

Bara för att. På väg hem till hotellet så bestämde vi oss för att gå på en liten kvällspromenad. Döm om vår förvåning när vi rundade hörnet på hotellet och möttes av följande syn:

För alla ni som tvivlar på att man på 24 timmar kan hinna med både en jättekonsert och en god natts sömn, och ändå se alla de stora monumenten i Paris, här följer bevis.
Everlasting + Amélies café = sant

Everlasting + Moulin Rouge = sant

Everlasting + Notre Dame = sant

Everlasting + Seine & Bastille = sant

Everlasting + Eiffeltornet = såklart sant

Efter obligatorisk förberedelse (vi har sett Amélie från Montmartre en femtioelfte gång) beger vi oss idag på utflykt till Paris för att hänga lite med de här herrarna: Vi hörs hörrni.

Josefin Landhagen har påbörjat en fotoskola på bloggen Happy Days. Egentligen hade jag bara tänkt att tjuvkika gömd bakom anonymitet och plocka på mig lite tips och tricks att använda i vardagsfotografi. Men första lektionen gjorde mig sugen att faktiskt prova själv. Den här läxan handlade om bildkomposition. Min kamera är bara en liten enkel digitalkamera så jag är ganska låst i kvalitén, men vad jag kan göra är att tänka på hur jag placerar motivet. Jag är en fullständig nybörjare och inte ens hobbyfotograf, så resultatet blir kanske därefter. Modell är naturligtvis min Trouble. Det är inte lätt att ta skarpa bilder på en liten personlighet som vägrar sitta stilla. Nåja, nog med ursäkter. Jag fattar mod och slänger upp mina försök här.
Grodperspektiv

Fågelperspektiv

Offcenter

Det blev lite sent igår, så när jag vaknade alldeles för tidigt i morse var jag inte morgonpigg. Och inte hade jag behövt vakna så tidigt heller om det inte vore för fiskmåsarna som gallskrek av lycka över sitt delikata sopfynd precis nedanför mitt fönster. Surt gick jag upp och hämtade min iPod, satte i lurarna i öronen och skruvade upp volymen (på dessa moderna saker skruvar man kanske inte upp volymen längre, men jag vill göra det ändå). Nästa medvetna ögonblick är när min käre man skakar min axel hårt eftersom mitt alarm går och jag inte vaknar av det. Han har däremot och han är inte heller glad över att ha blivit väckt tidigt. Men i min dröm var det min käre man som var dum. Där stod jag glatt dansande i köket till musiken i mina hörlurar när hans telefon började ringa. Och han kom inte och svarade. Så jag ropade och ropade på honom men han kom aldrig och telefonen bara fortsatte ringa. I all oändlighet.
Mums sa fiskmåsen

Jag har fått många snälla kommentarer av besökare som beundrar min header. Det är kanske inte helt omöjligt att det handlar om kommentarsfiske, men jag väljer att tro att allt är äkta och suger åt mig komplimangerna som en svamp. Så därför ska ni nu få veta hur min header kommit till. Det är nämligen så att den faktiskt betyder något för mig; den innehåller en stark symbol för mitt äktenskap. I (vissa delar) av Kina är det tydligen tradition att bröllopsparet får en flygande drake i form av en fågel. De får bygga ihop den själva, likt en IKEA-möbel, och sedan försöka få den att flyga tillsammans. Lyckas paret få fågeln att lyfta, ja då blir äktenskapet lyckligt och håller i all evighet. Om fågeln vägrar att lyfta däremot, då är det minsann lite sämre ställt med kärleken. Mina föräldrars (före detta) inneboende är en oerhört söt kinesisk tjej som jag knappt träffat själv men som ändå skickade en sådan fågel till oss på vår bröllopsdag för två år sedan. Resten berättar jag med hjälp av bilder:
Fågeln kom nerpackad i en traditionell kinesisk box
Foto: Joël

Instruktionerna var misstänkt lika en IKEA-manual så man var tvungen att hålla tungan rätt i mun
Foto: Tove

Fågeln trilskades lite till en början
Foto: Tove

Koncentration! Nu ska den flyga!
Foto: Ed

Och det gjorde den. Tills den fastnade i ett träd.
Foto: Ed

Då tog min nye man tag i saken.
Foto: Joop

Och se där, flög det gjorde den till slut!
Foto: Joop Nå vad tror ni? Kommer vi att klara oss? Eller är det bäst att vi börjar fila på skilsmässopapprena redan?

Jag är helt säker på att byggarbetarna på jobbet har tagit sommarlov, eller alternativ blivit kidnappade av utomjordingar (det är ju ändå ett observatorie så sådant händer). Först såg de dock till att sidoingången var i det här skicket:
En lektion i hur man gör livet jobbigt Saken är den att min byggnad ser ut ungefär exakt såhär:
Nästan lika realistiskt som ett flygfoto eller hur? Bilden ovan är tagen där den röda cirkeln är. Det är även där min cykel bor under dagarna. Den blå kroken visar på den enda dörren man kan använda. Så under de kommande månaderna, eller så länge byggarbetarna befinner sig någon annanstans än just här, så kommer jag att bli tvungen att gå alldeles hemskt otroligt för långt för att nå min cykel. Därför tyckte jag att det var värt att ge sig ut på jakt. Tänk om byggarbetarna bara gömt sig? Så jag letade lite.
Hallå byggarbetarna? Gömmer ni er i en grön jätteverktygslåda?
Eller möjligen under trappan?
Kanske i buskarna? Tyvärr hittade jag inga byggarbetare på dessa uppenbara ställen så jag får nog finna mig i lite extra motion två gånger om dagen. Men om ni har sett till dem så får ni väldigt gärna säga ifrån.

Ja, när jag ändå är igång liksom. Jag tänkte att jag tar allt på en gång så har vi det ur världen sedan. Jag hamnade tydligen på framsidan av Bloglovin också idag. Fantastiskt! Verkligen. Särskilt som det var på den holländska framsidan.
Ytterst användbart

Jag måste få skryta lite nu. Kan man bli annat än glad och stolt när det finns de som skriver så fint (och sant) om en?
Citat från härliga Kevin (eller möjligen hans mamma)

Det verkar som om den värsta förolämpningen man kan ge någon i bloggvärlden just nu är att kalla dem okvinnlig. Om man inte lagar fantastisk mat så är man okvinnlig. Om man inte har ett oklanderligt inrett hem så är man okvinnlig. Om man inte är älvlik på bild så är man okvinnlig. Så nu tänkte jag dela med mig av några av de jag finner allra mest okvinnliga just nu. Enjoy!
Ett ovaxat ansikte är verkligen inte charmigt

Någon behöver en lektion i hur man applicerar balsam

Men vafan, hur kom du på tanken att dricka något annat än cocktails eller möjligen vin?

Alltså, snaggat hår och hoodie, nu får du ju ge dig Edit: det är nog säkrast att jag lägger till att detta inlägg är menat som kritik mot användandet av "okvinnlig" som förolämpning. Så, nu har jag helgarderat mig.

Jag sitter här framför TVn och slappnar av med ett glas whisky, en ovana jag lade mig till med när jag bodde i Edinburgh. Men är det inte härligt att känna hur en äkta single malt bränner hela vägen ner i matsäcken? Är det inte?
Direktimporterat livsvatten

I fredags när jag begav mig från jobbet så kunde jag inte hitta mina cykelnycklar. De fanns inte i fickan. Två gånger redan den veckan hade jag lyckats glömma att låsa cykeln dock (min hjärna är på vift för tillfället), så jag var inte särskilt orolig. Men när jag gick förbi cykeln på vägen till tåget så var de inte där heller. Och vid det laget hade universitetet stängt inför pingsthelgen. I morse, efter en särdeles lång långhelg, tog jag bussen till jobbet och sprang direkt till receptionen och frågade. Men tanten bakom luckan stirrade bara på mig som om jag pratade grekiska med henne och sa att näe, några sådana nycklar hade de inte fått in. "Däremot har vi fått in de här, men det kan väl inte vara dem?" sa hon och höll upp mina älskade cykelnycklar. Nä, jag letade ju efter cykelnycklar och det där är ju cykelnycklar så dem kan det ju inte vara. Absolut inte. Inte alls.
Absolut inte mina cykelnycklar

En av de bloggerskor som jag följer är Fanny. Hon är något så ovanligt som en avslappnat hatisk feminist! Jag tycker om att läsa hennes förnuftigt radikala åsikter, för genom dem konfronteras jag ständigt med mina egna tankemönster. Det är ofta jag läser ett av hennes inlägg och tänker "Ja, men det är ju så världen ser ut! Varför har jag inte kommit på det själv?". Nåja, för ett par dagar sedan bad hon om förslag på rubriker som hon kunde använda som teman för inlägg. Naturligtvis hakade jag genast på och gav ett förslag. Det resulterande inlägget kan ni läsa på hennes blogg nu.
Om jag fick leva en dag som man

Sådärja, tjocka-släkten-besök avklarat. Det var min käre svåger som var på snabbvisit hemma i Holland. I vanliga fall bor han i Kabul där han hittar saker att ta bilder av; han är nämligen fotojournalist. Och stora nyheter hade han också: han har precis vunnit ett fotopris i Tyskland, LeadAwards Foto des Jahres. Så grattis säger vi till honom!
Syns det inte att han bor i öknen?

Här var det både nystädat och doftegott, för sådant är oerhört viktigt för en som tar foton i Afghanistan hela dagarna

Ja, ursäkta att det blivit så sent men mina svärföräldrar bestämde sig för att kika in på en överraskningsvisit (det är helgdag här idag). Men tack så mycket då. Nu blev det panikstädning hela morgonen och än har de inte dykt upp. Vad tycker ni? Har vi lyckats?
Nystädat vardagsrum och nystädad katt Va? Inte det? Nej, men ni skulle sett hur det såg ut innan. Då skulle ni bli mäkta imponerade!