Om en timme smäller det; då väntar världens mest skrämmande jobbintervju. Just nu är jag så sjukt nervös att jag inte kan koncentrera mig på någonting. Och av någon anledning kan jag inte helt övertyga mig själv om att 14:00 brittisk tid INTE är nu, så en liten del av mig väntar sig att telefonen ska ringa vilken minut som helst. Aja, där lyckades jag i alla fall distrahera mig i två minuter. Nu ska jag ta en promenad. Vi ses på andra sidan

Eller ja. Typ.

Det kanske är ett gott tecken att jag hade så otroligt svårt att hålla mig ifrån jobbet idag. Dagen började inte särskilt bra. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag inte mådde alls bra ungefär precis när jag skulle ta mig till observatoriet. Kanske var det IBSen som bestämde sig för att plötsligt ge mig en ordentlig käftsmäll utan minsta förvarning. How rude! Efter en halvtimma eller så så mådde jag bättre och eftersom det inte var RIKTIGT illa (eller verkade smittsamt) så bestämde jag mig för att ta mig till jobbet trots allt. Vi har nämligen en besökare den här veckan som skulle hålla ett intressant föredrag så jag ville supporta. Men ja, jag mådde aldrig hundra så efter föredraget, vid ett-tiden, så bestämde jag mig för att cykla hem igen. Men först skulle jag ordna till mina scripts så att jag kunde köra igång en datoranalys över natten. När jag precis var nöjd med det så kom Elisabetta och ville ha kaffe, och vem säger nej till fika? Efter fikat kom jag tillbaka och hittade ett kraschat program. Så jag letade upp problemet, fixade det och startade analysen på nytt. För säkerhets skull så låste jag sedan skärmen så att jag inte kunde fortsätta pilla, och började stänga ner programmen på laptopen. Men precis när jag skulle stänga locket på Roxy så kom Edo in med vår besökare och undrade om jag ville diskutera ett gemensamt projekt över en kopp kaffe. Ja, det vore ju inte bra för karriären att säga nej. Vid fyra lyckades jag äntligen komma ifrån observatoriet. Jag kom hem och satte igång laptopen igen för att titta på lite film. Genast började både Skype och MSN hoppa. MSN visade sig vara Edo igen som ville prata mer jobb, och Skype var en kollega i Barcelona som ville prata ännu mer jobb. Vid fem kom jag mig äntligen för att äta lunch (!) och varva ner. Det blev en hel arbetsdag ändå. Hur kom det sig? Jag skulle ju bara kolla ett halvtimmesföredrag.

Jag är nu featured på jobbets framsida också... Fortfarande på holländska såklart.

Jag har blivit intervjuad! Helt plötsligt så ringde en reporter och sa "jag såg ditt paper i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society och skulle vilja ställa lite frågor"! Vaddå, händer sånt vanliga människor?! Synd bara att artikeln är på Holländska, men här är länken till den i alla fall: De Mare. Jag är inklämd mellan hund-TBC och chlamydia men det är väl så det är att vara känd...

Ett otroligt geeky inlägg, men here goes: Det kan behövas påläsning för att förstå (om man pallar); kolla Newtons lagar och internettroll.

Ibland är det bäst att hålla tyst. Först, låt mig nämna att vi har en klubb här som heter Odessa, där folk (eller ja, studenter) brukar dansa på borden och där de har sådana där stänger som strippor slänger sig runt. Så, på lunchen berättade en vän om sina upplevelser i Ukraina. Bland annat berättade han att han var och dansade någonstans och att de där plötsligt hade någon danstävling för par som avslutades med att tjejerna från de två bästa paren tävlade i att dansa runt strippstänger (vad heter det egentligen?!). Här frågade en annan vän, som till mitt försvar brukar vara virrig, "Så, alltså, var var det här? Typ i Odessa?" och jag skulle just till att öppna munnen och säga "Amen vi pratar om Ukraina nu, inte Leiden! Häng med lite!" när berättaren utan att blinka svarade på ett sätt som fick mig att inse att det var jag som var korkad och outbildad. Tur att man höll käft där!

Alltså, jag tyckte redan de här verifieringstesterna (captcha) var löjligt svåra men nu har de blivit fullständigt omöjliga. Berätta för mig vad som står härnedan?

Nu, uppehåll. Vi ses om ett par veckor eller så när saker och ting lugnat ner sig för mig.

Nu är jag äntligen hemma igen. Det känns som om jag varit borta ett år. Och på onsdag bär det av igen. Så här ser min flygstatistik ut för den gångna USA-resan:

• Amsterdam --> New York JFK (försenat 3h pga snö och is i Amsterdam)
• New York La Guardia (eftersom jag missade anslutningen) --> Philadelphia (försenat 30min pga att personalen inte insåg att vissa folk flyttats till ett annat plan så de väntade på dem)
• Philadelphia --> Dallas (försenat 1h pga ett klistermärke som saknades)
• Dallas --> San Francisco (i tid!)
• San Francisco --> New York JFK (försenat 2h pga ett badrumslås som inte funkade)
• New York JFK --> Amsterdam (försenat 1h pga att personalen inte dök upp i tid)

Imponerande eller hur?

Sista stoppet på min lilla USA-resa är Princeton. Och tur är väl det för jag är fullständigt slutkörd! Jag har hälsat på i Philadelphia som var en mysig stad och folket på universitetet var ytterst trevliga. Dit kan jag helt klart tänka mig att flytta. I San Francisco där jag hälsade på Stanford var det varmare. Och campuset var väldigt vackert. Återigen var folk ytterst vänliga och trevliga, så jag kan tänka mig att flytta dit också. Och så Princeton som också har ett ytterst vackert campus (utom matte- och fysikbyggnaderna så klart, men så är det alltid) och trevligt folk. Fast här har jag inte pratat så mycket med jämnåriga (postdocs eller grad students) så jag har inte riktigt fått samma känsla. Alla ställena har verkat intresserade av vad jag gör; weak lensing verkar vara väldigt inne för tillfället, i alla fall i USA. Men oj vad trött jag är! Tusentals intryck tär på en till slut. Sen hjälper det inte att mitt plan från San Francisco landade på JFK två timmar försenat, dvs klockan 1 på morgonen. Så jag var inte på hotellet förrän klockan två, och var tvungen att stiga upp halv sex för att ta mig till Princeton i lagom tid. Så 3 timmars sömn, oja. Fast jag höll kanske på att bli mördad i New York. En kille mötte mig i dörren till flygplatsen och undrade om jag ville ha taxi och jag sa ja. Han sa "it's just over here" och började snabbt gå mot parkeringsgaraget. Väldigt snabbt. När vi gick förbi det officiella taxistället stannade jag och tvekade och han bara fortsatte gå snabbt. Så jag tänkte "fuck this!" (ja, jag tänkte faktiskt det) och vände och gick och ställde mig i den långa kön till de gula taxisarna istället. Jag tror det var precis rätt sak att göra, annars hade jag väl befunnit mig i en baklucka ungefär nu.

Mitt paper har blivit accepterat! Det måste vara rekordtid. Från det att jag lämnade in det till det att det blev accepterat tog det tolv dagar. Och sju av de tolv dagarna var det jag som slösade bort på att rätta till de sakerna reviewaren ville att jag skulle rätta till. Som kontrast kanske jag ska tillägga att min kompis paper lämnades in för sex månader sedan och har fortfarande inte accepterats. Och det är inte för att det är dåligt. Nu känner jag mig verkligen accepterad av vetenskapsvärlden. Jag har till och med blivit inbjuden att hålla ett föredrag om papert. Så pass inbjuden att de betalar hotell och flygbiljetter och allt åt mig. Synd bara att konferensen är i Edinburgh och inte i typ Brasilien. Jag tycker att alla konferenser bör hållas i typ Brasilien.

I går smällde det till slut; äntligen tryckte jag på knappen och fick ett email där det stod "tack för att du skickat in ditt paper". På tisdag kommer det att dyka upp online! Och jag är sjukt nervös för det. Men det verkade som om världen inte ville att jag skulle skicka in det i går. Tecken:

1. Nya grafer skickade från min medförfattare ungefär vid midnatt kvällen innan, grafer som inte följde temat för de andra bilderna det minsta
2. Så pass stark motvind på fredagsmorgonen att folk gick om mig när jag cyklade till jobbet
3. Disk-krash när jag äntligen tagit mig till jobbet
4. Inskickningssidor som vägrade ta emot mina filer eftersom de var för stora

Nummer 3 på den listan var ju så klart det som störde mest. Jag kände mig tvungen att göra om graferna som medförfattaren skickat (ja, jag tror jag har OCD). Så jag började jobba på jobbedatorn, men när jag skulle använda datafilerna som hela mitt arbete är baserat på så fick jag bara felmeddelandet "Filerna kunde inte hittas". Gissa om jag blev orolig! Så jag gick in och kollade disken, den större av de två jag har i min jobbedator, och då visade det sig att jag inte ens kunde komma åt den! Shiiiiiiiiiiiiiiiiiiiit! Ett desperat email till IT-supporten senare så hade jag en kille på mitt kontor som försökte börja dra ur sladdar ur monstret. Jag klamrade mig dock fast vid datorn med all min styrka - utan den skulle jag inte kunna färdigställa mitt paper - och försökte övertala och muta och be på bara knän för att han skulle låta mig ha kvar datorn. Till slut gav han med sig men sa strängt att "det här måste du se till att få fixat så snart du kommer hit på måndag", och jag bara "javisst, naturligtvis, jag gör vad fan som helst för att få ha kvar den just precis nu!". Så han kopplade ur disken och hackade sig tillbaka till en något sånär levande dator, och jag kunde fixa mina grafer till slut. Som tur var låg just den datan på en annan disk också. Och förhoppningsvis får jag tillbaka datan som var på den krashade disken, men annars tar det ungefär tre dagar att återskapa den så det är inte hela världen. Men varför bestämde sig disken för att krasha just precis den dag då jag skulle trycka på knappen?! Det måste ju vara ett ont tecken, eller? Nåja, jag klickade ändå. Att skicka in till den "riktiga" journalen gick helt okej, men när det var dags för online-arkivet, den sida där nya papers kan publiceras innan de faktiskt blivit accepterade till någon journal, och den sida som alla astrofysiker kollar varje dag (dvs den sida där man har chans att göra ett större intryck på fler människor) så gick det inte lika bra. "Dina bilder är för stora" sa den. Jaha, och vad ska jag göra åt det då? Det visade sig som tur var att jag lätt kunde minska kvalitén på ett par av dem och ladda upp papert. Men sen var det dags för tajming. Den här sidan funkar som så att den visar en lista över nya artiklar, ca 50 stycken varje dag, måndag till fredag. Och de visas i den ordning de skickats in. Så om man skickar in innan deadlinen på en måndag så hamnar man på listan på tisdagen. Men grejen är att det har visat sig att ju längre upp man hamnar på listan, desto fler folk läser och minns artikeln. Vilket är otroligt viktigt! Och för att hamna överst på listan måste man vara först med att skicka in dagen innan. Det vill säga precis efter deadlinen. Och när jag skriver precis efter så menar jag precis efter, för det är ju naturligtvis många som försöker göra samma sak. En kompis tryckte på knappen bokstavligen en sekund efter deadlinen i onsdags, och i går dök hennes artikel upp. Hon var allra överst på listan, men om man kollade tidsstämpeln så var det fyra till som skickat in inom en sekund efter deadlinen! Jag lyckades inte lika bra som hon gjorde, jag tryckte två sekunder efter, så jag gissar att jag blir ungefär nummer sju på listan. Menmen, alla läser väl förhoppningsvis så långt i alla fall. Vi får väl se på tisdag. Oj, låååååångt inlägg det här. Och tråkigt. Förlåt...

I kväll trycker jag på knappen. Såvida min handledare inte kommer med några invändningar förstås. Jag skickade ju ut det förhoppningsvis sista utkastet i måndags och sent igår lyckades jag äntligen fånga honom och fråga om han hade läst det. "Vaddå, jag läste inte emailet, jag antog bara att det var utkastet du skickade. Stod det något viktigt?" Nä, inget viktigt, bara att du skulle ha läst utkastet innan torsdag så att jag kunde trycka på knappen på fredag! Men han är en snäll och ytterst upptagen man så jag förlåter honom. Om han inte säger nej till knapptryckningen så klart.

I dag klockan fem kom min kollega och kompis in till mig och sa att hon inte pallade jobba längre så hon skulle gå hem och roa sig genom att läsa mitt paper istället. I dag klockan sex skrev någon på Facebook att de skulle ut och undrade om någon ville hänga med. I dag klockan sex-noll-ett skrev min kollega och före-detta-kompis att hon var sjukt uttråkad och "snälla ta bort mig härifrån, jag gör vad som helst!". Så kul är det att läsa mitt paper.

Jag trodde att jag skulle bli mindre stressad när jag väl lämnat in det här utkastet, men nej. Istället är jag fullständigt paranoid att någon ska hitta något fel och att mina resultat ska visa sig vara helt felaktiga. Jag har naturligtvis testat allting om och om igen på olika sätt och från olika vinklar i tre år, och alla som läser det nu har läst det förut och tyckt att det var intressant. Men ändå, ändå så kör det runt i magen på mig av oro. Jag kommer inte att kunna slappna av förrän jag får ett email där det står att det accepterats. Om sisådär ett halvår antagligen. Men idag ska jag börja skriva nya jobbansökningar. Vart ska man åka härnäst? Jag tror jag ska söka till bl a Princeton, LA och Melbourne. Skippar Japan den här gången faktiskt. Och så ska jag söka till Köpenhamn så klart! I kväll blir det gym för första gången på hur länge som helst känns det som. Fast jag var ju där i lördags. Men innan dess hade det dröjt alldeles för länge. Låter jag som världens hälsofreak nu? För det är jag! Chips och coca cola och choklad äter jag aldrig till middag. Någonsin. Särskilt inte igår.

...bites the dust! 14h på jobbet en måndag men nu jäklar, nu ska det vara sista kollen med medförfattarna innan jag skickar in den till journalen!

Idag har jag fyllt en fem-sex A4-sidor med uträkningar för att förbättra den kod jag spenderat fem dagar på att utveckla. Och det visar sig att resultatet inte är det jag hoppats på. Som tur är är ett icke-resultat också ett resultat i vetenskapsvärlden, men det hade varit sjukt mycket intressantare och haft mycket mer genomslagskraft om det HADE funkat. Aja. Jag kan i alla fall använda mina uträkningar i mitt paper och attrahera lite fler citations. Citations är alltså när andra framtida papers säger "det här har jag fått från Velander et al" och antalet citations är det som visar hur bra man är. Ju fler citations, desto smartare tycker folk att man är. Och om jag gör de här uträkningarna först så kan ingen annan använda det jag kom fram till utan att citera mig, även om de också gjort dem. Jag har också varit på gymmet igen, men det går inte så bra. Min mage är lite orolig vilket gör att jag inte vågar delta i de vanliga abs-övningarna (jag har fortfarande en hel del hang-ups). Jag anar att det kan vara IBSen som börjar igen, men jag hoppas verkligen inte det. Nu "straffar" jag mig själv för att jag låter rädslan styra genom att köra ännu hårdare med de andra passen, och det ger ingen bra känsla mentalt. Äsch, det blir säkert bra så snart jag publicerat!

I tisdags jobbade jag hemma (hrrrm) och skrev och skrev och skrev på mitt Research Proposal. Ett sådant är som ett personligt brev när man söker nytt forskningsjobb, fast gånger hundra. Eller tusen. Det är så sjukt svårt att skriva ett bra research proposal där man berättar varför man är den allra bästa personen för jobbet. Och vad man har gjort hittills och varför det är så himla bra och viktigt. Och vad man vill göra när man är anställd på det nya jobbet och varför resten av världen ska bry sig. Som svensk har jag fått lära mig att absolut inte skryta vilket gör det otroligt jobbigt för mig att lyfta fram alla mina bra sidor tillräckligt för att de ska vilja ha mig. Jag tenderar att antyda att jag gjort bra saker men har svårt att skriva rent ut "jag är skitbra eftersom..." Anledningen att jag skriver ett sådant är att deadlinen för Edinburgh-ansökan är på torsdag nästa vecka, och min chef som ska skriva ett av reference lettersen är borta tisdag-torsdag. Vilken fantastisk tajming...

Från Facebook-sidan för QI, ett av mina brittiska favoritprogram (och ja, vid ungefär femminuterssnåret är det allra roligaste):

QI - Quite Interesting We made a crop circle for one of our shows last year: here is a Norwegian lady finding it and feeling very strong emotions. It's from a women's TV show called "The Other Side" on a channel called "Fem" - the pay-off is around 5 minutes. http://bit.ly/ag9M0G

På nåt sätt är det ändå tillfredsställande att det är ett norskt program...

Idag fick jag ett personligt email där ett större namn försökte övertyga mig om att jag borde börja jobba på deras universitet härnäst. De sa att "jaja, det står i jobbannonsen att du måste börja nu men det är såklart flexibelt så det gör inget att du inte kan börja förrän om ett år" och "jaja, det står i jobbannonsen att det bara är två års anställning men vi kan säkert se till att det blir tre år". Det känns najs! Mamma var inte tillbörligt imponerad så hon får en chans nu att säga "OOOOOOOH, min äldsta dotter är HEADHUNTAD! Jag är SÅ stolt!"