Tösen leker på klipporna vid vattnet. Hon klättrar och busar och är så lycklig att halvmåneögonen är framme hela tiden.

Plötsligt bestämmer hon sig för att vingligt ställa sig upp. Jag hinner precis inte fram innan hon faller med ett plask.

Utan en halv sekunds tvekan dyker jag i efter henne. Men vattnet är djupt och det är långt till botten. Jag ser henne sitta där på sanden långt nedanför mig och gråta ur sig all luft. Och så hör jag den panikslagna inandningen. Jag vet att jag inte kommer att hinna men jag fortsätter. Jag är nere hos henne, tar ett tag kring den hala, fortfarande spända bebisen. Jag sparkar ifrån. Jag vaknar kallsvettig och det första jag hör är de lugna snusande andetagen från det varma lilla knyte som sover i sängen bredvid mig som vanligt. Jag drar henne tätt intill, borrar in näsan i hennes mjuka nacke och sover inte mer den här natten. Jag vet, det här passar inte in på en annars lättsam och halvdöd blogg. Men den hjärtskärande bilden av min gråtande älskade lilla tös sittandes på havets botten är fortfarande inpräntad bakom mina ögon, 15 timmar senare. Jag behöver skriva av mig innan jag kan försöka sova den här natten. Och bättre här än på Facebook känner jag.