It's ba-ack!
Min emetofobi är tillbaka. Jag trodde jag var kvitt den, men den senaste tiden har jag känt den komma krypande. Och den slutgiltiga käftsmällen kom igår.
Vi flög hem till Sverige då. One-way ticket. Mycket spännande. Lite för spännande visade det sig.
Storm och flygplan hör inte ihop. Instängda i en metalltub några kilometer upp i luften åkte vi ordentlig berg-och-dalbana konstant i en halvtimma. Folk blev flygsjuka till höger och vänster. Det, i kombination med allmänna panikkänslor och en känsla av att vara instängd verkar ha blivit dråpslaget.
Nu känner jag återigen oron och stressen stiga så fort jag råkar höra eller se någonting som kanske möjligtvis kan betyda att någon mår illa. Precis som det brukade vara.
Men jag befinner mig i alla fall på svensk mark och planerar att stanna här. Det är alltid något.
Händelserikt
Förra veckan var extremt upp-och-nerig måste jag säga. Höga toppar och väldigt djupa dalar. Sådant suger musten ur en.
Men det finns faktiskt saker att fira.
För det första så har min vetenskapsartikel äntligen accepterats för publicering. Och jag menar verkligen äntligen. Jag skickade in den första gången den 24 oktober 2012.
För det andra så springer tösen omkring på sina små fötter bland flyttkartongerna som om hon aldrig gjort annat.
Och för det tredje så anländer flyttbilen (förhoppningsvis) imorgon. Större delen av familjen kommer väl dessutom.
Så. Champagne blir det på det! Mitt i röran.
Extronom
Nu är jag inte längre astronom. Jag är inte helt säker på vad jag är istället, men astronom är jag i alla fall inte. Jag kanske är extronom (egentligen vill jag ta åt mig äran men det var faktiskt inte jag som myntade uttrycket)?
Sista dagen på jobbet firades med restauranglunch och umgänge med chefen, vänner och min härliga egenutnämnda mentor som rest ner från Edinburgh.
Jag gav både chefen och mentorn chocolate halos. De skrattade gott. Ja. Internt och geeky skämt.
Hejdå akademivärlden och hejdå alla underbara astronomer. Jag kommer att sakna er. Snyft.
Punkfrilla
Idag har vi kört på punkfrilla och diagnosticerat öroninflammation. Kanske är det den som är anledningen till amningsstrejken, även om strejkens strikthet börjat luckras upp.
Annars: huset vi hyr här ska säljas. Det såldes i och för sig för någon vecka sedan, men sedan backade köparen plötsligt ur så idag står mäklaren på vår farstutrappa och frågar om de får ha visning. Och visst får de det, trots att vi varit sjuka och inte orkat hålla ordning, och trots att det står flyttkartonger överallt.
Så snokar främlingar igenom vårt hem och så när jag går ut ur kontoret för att släppa in dem i barnkammaren där tösen ligger och sover så säger en av dem att "ja, de har ju öppnat fönstrena åtminstone".
"Eh, ja, ehm, och här har ni de nuvarande hyresgästerna", svarar mäklaren lite förläget. Gästen väljer då att svara med ett lite högre och lite tydligare "skönt att de har öppnat fönstren i alla fall!"
Vad tror ni hon ville ha sagt egentligen?
Kära Oxford
Med drygt två veckor kvar tills vi återvänder till fosterlandet så tog jag en nostalgisk tur genom Oxford med tösen. Vi har varit lyckliga här trots allt, och kommer onekligen att sakna den här vackra genomengelska staden.
Jag passade även på att köpa på mig lite minnen. Ingen fin konst eller trevlig liten personlig påminnelse eller så. Nehej, det är inte jag. Nej, en collegetröja med blaffigt Oxford University-tryck, den officiella halsduken och ett Orielmärke blev det. Sån är jag.
Jag VILLE iofs köpa ett fint litet personligt memento i form av ett suffragettesmycke från en härlig antikaffär, men fick mycket svårt att rättfärdiga en utgift på sisådär 5-10 lakan.
Förresten, tösen ammade idag! Både en gång på dagen och kvällsamningen gick hem. Vågar man hoppas på att strejken är över?
Mysoxford. Skylten från puben Eagle & Child, där J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis brukade hänga, syns till höger.
Strumpöverflöd
Tösen tycker tydligen att det är helt normalt att ha fyra socklets på ena foten och ingen på andra. Men vem är jag att ifrågasätta? Det är ju inte som att jag har någon koll på mode.
Googleinflammation
Alltså, varför inser man alltid att man håller på att dö när man googlar sina symptom? Och varför lär man sig aldrig av det? Tydligen har jag nu hjärnhinneinflammation.
Medan jag ligger här och tycker synd om mig själv så flyttpackar min käre man, och tösen hjälper till. Det är tur att inte alla är lika lata som jag.
LLL igen
Vi var på La Leche League-möte idag igen. Kanske för att vi går dit varje månad, och kanske för att jag hoppades att tösen skulle bli inspirerad att avsluta sin amningsstrejk.
Jag skyller på bebisen. Man kan skylla allt på bebisar. Även en hög med vuxenkläder. Och även om det gått över ett år sedan födseln.
Jag hade på mig min nya amningsklänning också för att göra saker och ting så lätt som möjligt för henne. Jag menar, om inte ett rum fullt av ammande bebisar är tillräckligt så kanske randigt high fashion hjälper.
Hon tog en strejkpaus i alla fall. En femsekunderspaus är alltid något.
Så här ser den ut, klänningen som naturligtvis var det som övertygade henne. Och så här ser mitt sovrumsgolv ut. Och så här ser min sovrumsspegel ut.
Jag skyller på bebisen. Man kan skylla allt på bebisar. Även en hög med vuxenkläder. Och även om det gått över ett år sedan födseln.
Rondeller
Alltså, Storbritannien älskar verkligen rondeller. När vi körde till IKEA i Milton Keynes så räknade vi till 33 rondeller. Det är mer än en rondell varannan kilometer. Och då var stor del av vägen motorväg också.
Deras rondellhets har även resulterat i det som måste vara världens mest minimalistiska cirkulationsplats:
Screenshot från Google Maps (duh).
Naturligtvis har de också uppfunnit monsterrondellen från helvetet:
Den här är också från Google Maps.
Jag kommer att sakna det här landet.
Screenshot från Google Maps (duh).
Den här är också från Google Maps.
Hjärtedag
Dagar som den här, med förkylning, amningsstrejk och nattningsvägran, så är det tur att man har en make som förstår värdet av de små detaljerna.
Amningsstrejk
Lilla tösen har nu, vid 14 månaders ålder, fått för sig att totalvägra bröstet. Sedan igår så blir hon jättearg så fort jag försöker amma. Det känns inte så kul ska jag säga.
Jag tror dock att det är en (förhoppningsvis kort) fas för jag tror inte att hon skulle helt sluta amma bara sådär tvärt. Så det är väl bara att vänta och se.
Under tiden är det pumpen som gäller. Den maskinen är inte direkt en rival vad gäller mysighet, men jag slipper i alla fall mjölkstockning och annat trevligt (ta i trä).
Lilla gosen. Jag hoppas du snart klättrar upp i mitt knä igen.
I'm coming home
När tösen börjar kunna klättra i trappor så kanske det är dags att sätta upp grindar.
