Jag spenderade min lediga onsdag med att bland annat gå och ta cellprover, för det var ju dags. Vi får väl hoppas att allt är som det ska, men man är väl alltid orolig de två veckorna det tar innan man får svar.

Cancer. Det är ett så stort och skrämmande ord. Jag vågade nästan inte skriva ut det i titeln här. Och när jag låg där på britsen så tänkte jag på taxilandet och det otroligt gripande livsöde som beskrivs där. Så tungt är det att läsa att jag faktiskt inte orkar följa bloggen, men jag tittar in då och då för att förvissa mig om att Snorpan fortfarande har en mamma.

Så ja. Just do it! Helst en gång om året trots att de bara kallar vart tredje år.

Och håll tummarna för ännu ett positivt besked för min del.