Jag har fått ett par förvånade kommentarer angående det här med att tösen min börjar på dagis redan. Tösen fyller 24 veckor, eller fem och en halv månad, på tisdag. Så visst är det väldigt tidigt med svenska mått mätt. Och för mig så högg det naturligtvis till i hjärtat att lämna en sådan liten bebis ifrån mig. Men jag har tyvärr inte så mycket val. Här i England så är sex månaders mammaledighet med full lön faktiskt ganska generöst; flera andra arbetsgivare erbjuder bara fyra månader. Jag försöker se det positivt i alla fall. Tösen älskade dagis från första dagen. Hon tar flaskan med bröstmjölk utan knussel och lyckas till och med få till några tupplurar. Jag tror faktiskt att det blev lättare så här för hon har inte hunnit utveckla någon separationsångest ännu, utan hoppar bara glatt in i fröknarnas famn när jag lämnar henne. Ja, ibland känns det som om hon tycker bättre om sina fröknar än om mig, antagligen för att hon får konstant stimulans där. Det är en annan sak som är annorlunda mot Sverige. Fram tills dess att hon fyller 18 månader så har de tre bebisar per fröken. Och eftersom de andra två som hennes key person har hand om är många månader äldre så behöver de inte särskilt mycket uppmärksamhet. Vilket betyder att tösen nästan har monopol på henne. Och herregud vad hon utvecklas snabbt där! Hon är redan, efter en veckas successiv inskolning, som en annan människa. Vi var på puben med några vänner igår och hon slängde sig från famn till famn och var inte nöjd mer än fem minuter innan hon ville till nästa person. Sicken social unge! Jag läste dessutom någonstans att det är bra för en bebis utveckling att bli omhändertagen av flera olika människor; vi är ju trots allt flockdjur och en gång i tiden togs barn om hand av hela "flocken". Visst behövs det mycket mamma- och pappatid, särskilt de första månaderna, men sedan utvecklas ens sociala färdigheter mycket bättre om man umgås mycket med andra. Det säger ju sig självt. Så jag tror att det faktiskt är bra för henne. Visst gör det ont att lämna bort henne, men det verkar helt klart vara mycket jobbigare för mig än för henne. När jag hämtar henne så är hon på bättre humör än någonsin och nästan dansar i min famn, full av leenden och skratt. På kvällen babblar hon sedan oavbrutet; jag tror hon försöker berätta för oss om sin fantastiska dag. Ja. Det är tydligen tacken man får för de fem och en halv månaderna man ägnat all sin tid åt enbart henne. Otacksamma onge!

Tösen redo för sin första dag på dagis för ungefär en vecka sedan.