Vi vandrade in till byns centrum, min käre man, tösen och jag, för att köpa lunch och lyxkaffe. På vägen hem tyckte jag att vi kunde testa ett nytt, mindre trafikerat håll. Så medan min käre man beställde mackor drog jag upp mobilen ur fickan och tog reda på bästa vägen.

När vi kom ut ur affären delgav jag min käre man planen och sa "Följ mig!". Mannen var dock skeptisk och sa "lär inte den här vägen ta längre tid?". Jo, det var ju sant, men den lilla omvägen skulle väl knappt märkas tyckte jag.

Så vi gick ett tag, men min käre man kunde verkligen inte låta bli att lägga sig i. Efter flera frågor om vi inte skulle svänga här, eller om vi verkligen skulle gå den här vägen som ju leder ut ur byn så röt jag till och sa "Nu får du väl ändå ge dig? Lita på mig människa!"

Efter ytterligare tio minuter smög jag upp mobilen igen för att kolla om vi närmade oss avtagsvägen. Då blippade den lilla GPS-pluppen så fint på helt fel ställe.

Och med röda kinder blev jag tvungen att informera min käre man om att jag visst råkat gå till vänster i stället för höger när vi kommit ut ur affären och att vi därför var på god väg bort från vårt hem snarare än mot det.

Attans.