Så i början av den här veckan har jag varit och hälsat på i Holland för att bevittna när en god vän doktorerade. Nu är han doktor och inte jag, men aja. Vi flög ner i måndags och sov på snoffsigt hotell i Amsterdam (min käre mans företag betalade för det eftersom han tajmade sin jobbresa med min hälsa-på-vän-resa). Och så i tisdags så var det då dags för vännens disputation. Och jag var paranymph. I Holland så är det nämligen så att man traditionellt sett ingår ett slags äktenskap med universitetet när man doktorerar. Paranympherna har en funktion som liknar den som en bröllopsmarskalk eller en brudtärna har. Historiskt sett så skulle paranympherna kunna svara på frågor om doktoranden behövde hjälp, och agera livvakt om debatten hettade till. Jag vet inte riktigt vem som tyckte det var smart att använda en relativt höggravid kvinna som buffert, men det gick bra ändå. Han fick sin titel. Och vi fick fin mat och gott om alkohol. Alla andra alltså. Jag fick varken mat eller alkohol. Det var nämligen så att de lyckades pricka in alla förrätter och huvudrätter så att de innehöll rått kött eller mögelostar och sådant får inte jag äta nuförtiden. Men till slut lyckades jag få tag på en välstekt biff i alla fall. Och choklad. Mycket choklad.
Ytterst chokladig efterrätt. Gårdagen var väldigt lugn till att börja med, så jag tuffade över med båten till min käre mans kontor för att äta lunch.
Båt i Amsterdam. Men så klockan två så fick jag ett samtal som gjorde att jag, efter en ytterst snabb planering, plötsligt kastade mig på tuff-tuff-båten tillbaka till Amsterdam Centraal, sprang till närmsta perrong, hoppade på första bästa tåg till Leiden, mötte en kompis på Leiden Centraal, hoppade på första bästa tåg tillbaka till Amsterdam, sprang till hotellet och hämtade väskan, sprang tillbaka till stationen och hoppade på första bästa tåg till flygplatsen. Allt för att hinna hämta något ytterst viktigt innan jag var tvungen att flyga hem igen. Nu är de nämligen äntligen här. De är tunga. De glänser. Där är 150 stycken av dem. Och framförallt så är de färdiga!
Lycka! Så var man författare också då.

Efter en väldigt svensk dag igår (grattis Loreen kanske man måste säga?) så blev det en väldigt engelsk dag idag. Vi begav oss nämligen iväg och puntade på ån här i Oxford. Sol, värme, vänner och så naturligtvis en öl och lite Pimm's på en pub innan vi vände hemåt igen.
Min starke man puntar oss framåt.

Själv satt jag bara och latade mig hela vägen. I morgon blir det en holländsk dag då vi far tillbaka till min käre mans hemland för en god väns PhD-disputation. Det ska bli trevligt att träffa alla igen!

Det har varit väldigt mycket sommar den gångna veckan, med klänning varje dag (ahmajgad vad underbart bekvämt det är att ha mage i klänning istället för i jeans), lunch i parken och promenader i solen. Fantastiskt faktiskt! I dag är det fortfarande väldigt soligt, och jag tog tillfället i akt att vandra bort till gymmet, skaffa medlemskap till simbassängen och börja simma. Jag har inte motionerat ordentligt på ett år (jag räknar inte riktigt gravidyogan), men oj vad skönt det var trots att jag naturligtvis tog det väldigt lugnt. Tydligen ska simning vara bland det bästa man kan göra när man är 29 veckor. Man är viktlös, man får motion och positionen (i bröstsim) är perfekt för att övertyga den lille därinne att lägga sig på rätt håll (alltså med ryggen utåt). Så det ska jag se till att göra ett par tre gånger i veckan tänkte jag. Nåja, resten av dagen blir väldigt svensk. Knäckebröd med ägg och kaviar till lunch (ja, vi var på IKEA i torsdags) och kladdkaka till melodifestivalen i kväll. Den ska ses med vänner, varav en av de som bjuder också är svensk. Britterna tycker att vi är ytterst underliga som faktiskt tycker melodifestivalen är kul.
Svensk lunch.

Svensk... middag? Jag är lite nyfiken på hur det har gått med kladdkakan förresten. Vi har nämligen en gasugn för första gången någonsin och det är ju illa nog. Men den är också riktigt dålig, så man har verkligen ingen koll på vilken temperatur det faktiskt är därinne. Så det är Schrödingers kladdkaka: den är både rinnig och torr på en gång tills vi skär i den i kväll och avgör vilket av det det är (übergeekigt skämt, sorry). Japp japp, vi ses kanske en gång till innan jag drar till Holland på måndag.

Förra veckan flyttade vi ju, så saker och ting var lite bökiga, därav avsaknaden av maguppdatering. Men nu, nu kör vi igen tycker jag.
Solig vårmage i nya trädgården.

Nu är jag i vecka 28 och alltså inne i the third trimester. Detta är stort! Det är nu jag ska börja huffa och puffa ordentligt och bete mig helt allmänt som en flodhäst. Jag känner mig faktiskt lite som en flodhäst nu. Magen börjar vara så pass i vägen att jag ibland stöter i den i saker för att jag inte riktigt inser hur stor den är. Som en sådan där klumpig tonåring som inte vant sig vid långa armar och ben än. Jag har också börjat märka av gravidhjärnan ordentligt. Tydligen är anledningen till att man blir lite glömsk och bomullig i knoppen att hormonerna börjar förbereda en på att glömma det där ajajaj-iga den ska gå igenom om några månader. Jag märker mest av det när jag försöker jobba eller bara lyssnar på podcasts. Eller inte lyssnar på podcasts, för alltsom oftast så kan jag ha lyssnat på ett helt avsnitt utan att ha hört ett jota. Men ja. På torsdag är det dags för ett nytt ultraljud så vi håller tummarna för att allt är så väl som det verkar. Med tanke på att little one just nu ligger därinne och hickar så att magen min hoppar så verkar saker och ting som de ska tycker jag. Och på fredag ska jag till barnmorskan och förhoppningsvis få intyg på att jag får flyga. På måndag ska jag nämligen flyga till Holland. Vilken tur; nu har ni koll på mitt schema den närmaste veckan!

Nu gör vi plats för nya minnen! Roskilde-armbanden åker, trots de mycket trevliga stunderna de representerar, till förmån för ett alldeles speciellt berlockarmband. Det känns lite sorgligt måste jag säga, men jag intalar mig själv att det inte innebär att Roskilde-fasen av mitt liv är över. Vi återvänder säkert så småningom så att vi kan skämma ut di små ordentligt. Berlockarmbandet har jag fått av min kära svärmor (som införskaffat det på Trollbeads) och med tanke på alla stora förändringar som är på ingång i mitt liv så känns det som om det verkligen kan fyllas snabbt.
Bye-bye Roskilde-armband.

Hej-hej berlockarmband. Tack svärmor!

Idag blir det en lat maguppdatering (i pyjamasbyxor dessutom) för jag är helt slutkörd efter helgens bravader och gårdagens monster till IKEA-besök. Men en liten (eller stor?) mage ska ni få ändå.
Rosa spegelmage. Jag insåg idag att nu är jag ju nästan på väg in i the third trimester (vad nu det kan heta på svenska). Tiden går så sjukt snabbt! Naveln är så grund nu att man knappt kan hitta den genom ett linne längre. Jag tänkte aldrig på det faktum att naveln kan ploppa ut, men min verkar definitivt ha det som plan. Little one sparkar och sprattlar och knörvlar mer än någonsin. Det verkar som om sömn inte är något som behövs därinne. Fast det gör inget, jag tycker fortfarande att det är mysigt att känna efter och liksom ha kontakt med den lille därinne. Till och med när little one bestämmer sig för att köra in ena foten innanför mina revben och samtidigt boxa mig i blåsan. Ja, än så länge så är till och med det mysigt.

I morgon bär det av till Bryssel eftersom en av min käre mans närmsta vänner ska gifta sig. Tåget går klockan 05.26. Usch. In other news så har vi äntligen skrivit på kontraktet och fått nycklarna till det nya huset, som nu är helt tomt och redan känns så mycket fräschare. Nu ska jag äta, packa och städa och sen sova. Därför får ni hålla till godo med en random bild på klassikern makaroni cheese som jag gav mig på för första gången häromdagen. Resultatet blev lyckat om jag får säga det själv, men herregud så mättande. Jag tror inte jag kommer att laga det igen på ett bra tag.
Ostmakaroner.

Jag har varit hos frisören idag. Det i sig tycker jag nästan förtjänar en applåd. Jag vet inte, men jag tyckte tonen var något anklagande när frisörskan påpekade att jag inte varit där på elva veckor. Fast sedan vägde hon upp det hela med att fråga om jag tvättat håret nyligen "för det känns så rent och fräscht så jag undrar om jag egentligen behöver tvätta det". Jag svarade "nja, inte idag i alla fall". "Jaha", sa hon, "då har du sånt hår som håller sig rent länge då." Och det var ju sant. För sist jag tvättade håret var i söndags. Fast det vågade jag faktiskt inte medge. Hemligheten till rent och fräscht hår är alltså... att inte tvätta det. Nåja, så här intressant blev det.
Efter-bild För före-bild, se alla andra bilder jag lagt upp de senaste elva veckorna. Hon tog av en rejäl bit ska jag säga, för att få det att växa lite bättre sa hon. Jag vill ju ha längre hår, men snart ger jag nog upp för jag börjar verkligen tröttna på att inte förändras varje gång jag går till frisören. Jag vill ju göra något nytt med håret! Fast färgning får kanske vänta tills typ efter augusti. Nu är håret alltså redo för helgens bröllop i Belgien, klänningen är fixad och naglarna är fransk-manikyrade. Då är det bara det viktigaste kvar: att trycka iPaden full med TV-serier och filmer.

Ännu en vecka med icke-tajta kläder (sorry sis), men nu har jag faktiskt en klänning till bröllopet vi ska på i helgen. Tack Pernilla som svarade på mitt nödrop förra veckan - Asos visade sig ha en hel hög med fina mammaklänningar!
Mage i finklänning. Ett par klackar och lite smink på det så ska det nog bli bra serru! Annars är det väl som varje vecka: magen växer och har sig och little one knörvlar och har sig. Fast nu har jag nått det här bekväma stadiet:
Ett bord jag alltid har med mig.