Nu börjar det likna något minsann, det där broderiet jag jobbar på. Fast inte lär det bli klart till jul som det var tänkt. Men det får bli som det blir.

När jag sitter där och broderar så tänker jag alltsom oftast på min farmor. Ett särskilt minne jag har är från någon jul för alldeles för många år sedan då vi båda delade rum hos min mormor och morfar i Svalöv. Jag gissar att jag hade fått ett broderi i julklapp för hon visade mig tålmodigt hur jag skulle sy kaststygn runt kanten för att inte väven skulle fransa sig.

Fast jag ville bara komma igång med det riktiga broderiet så kaststygnen blev snabbt längre och slarvigare och till slut såg de inte ens ut att vara släkt med farmors prydliga små stygn.

Men hon sa att jag var duktig ändå.

Farmor, jag saknar dig särskilt mycket vid den här tiden på året.