Otroligt nog så var det faktiskt hela två personer som gissade rätt: Snove och Pernilla. I alla fall om man kombinerar deras gissningar på rätt sätt. Igår tvingade jag med mig Marcus till Londons O2-arena för att se... Hanson! Det bär emot lite (mycket) att erkänna det så här offentligt, men den där sommaren när jag var fjorton år så var jag huvudlöst förälskad. Då påstod jag bestämt att det var Zac som var min favorit, fast egentligen så var det Taylor. Men man kan ju inte vara som alla andra. Men hur hett jag än önskade så lyckades jag aldrig få se dem live. De kom ju aldrig till Malmö... Och så igår, ungefär exakt fjorton år senare (halva mitt liv, eeek) så gick den gamla drömmen i uppfyllelse. Och det var långt över förväntan! Jag trodde att jag skulle sitta där och nicka med lite och på så sätt som pliktskyldigast tillfredsställa fjortisen inom mig. Men tror ni inte att de där sedan länge bortglömda känslorna smög sig upp till ytan? Efter bara ett par låtar så kände jag mig precis så bubbligt lycklig som jag skulle gjort då. Och trots att jag inte hört låtarna på mer än tio år så satt texterna där så totalt att jag kunde sjunga med i vartenda ord. Kort sagt: en mycket lyckad kväll! Nu blir det några bilder också.
Konserten hölls på IndigO2 och tyvärr var det här den enda bilden jag kom mig för att ta - på insidan av den berömda igelkotten! Smart.

Pöjkar på scen.

De soloade också, var och en för sig. Först Zac...

... sedan Ike...

... och till slut Taylor. Och ja, de spelade naturligtvis Mmmbop också.

Gissa vad jag gjorde (och tvingade min käre man att göra) igår? Ledtråd: det har mycket mer att göra med personen jag var för 14 år sedan (och hur jag dekorerade mitt rum då) än med personen jag är idag.

Igår var det så otroligt vackert höstväder att min käre man och jag bestämde oss för att ta en paus från stressen och ge oss ut på söndagspromenad. Egentligen känner jag att första advent borde vara gnistrande vit, men jag är rätt nöjd ändå faktiskt. Så här såg det ut i parken vi har runt hörnet (lyx!):
Grinden krävs för att hålla inne... gässen?

Min käre man blev tillsagd att gå i förväg så att jag kunde få en bild.

Bro och vatten. Ungefär som det brukar gå till.

Ser ni gåshuvena som sticker upp på andra sidan ån?

Min käre man och jag begav oss till storstaden igen igår, den här gången för att njuta av en Latin Dance-show. Min bästa vän skulle nämligen vara med och dansa, och dansade det gjorde hon sannerligen! Det var verkligen synd att vi tvingades ge oss hemåt innan showen var slut, annars hade vi inte kommit hem alls. Eller ja, kanske, men vi hade fått ta tåget till Reading, byta tåg där till Didcot, ta bussen därifrån och sedan buss hem. Fast vid närmare eftertanke hade det kanske varit värt det. Aja, en trevlig kväll fick vi i alla fall med riktigt god (!) pub-mat (de serverade till och med vegetarisk fish & chips, fast egentligen så var det friterad halloumi), gott sällskap och imponerande show. Tyvärr så fick vi inte lov att ta bilder, och jag är väldigt laglydig så jag gjorde inte det heller. Men här följer i alla fall några av resten av vår lilla utflykt:
Att vänta på bussen är otroligt spännande.

Så här ser Paddington ut.

Att vänta på folk är otroligt spännande.

Det var den här showen vi var och såg.

Nja, inlägget verkade lite (mycket) tråkigt utan några dansbilder, så jag snodde till mig en på tre av tjejerna. Hoppas ingen blir arg. På vägen hem från stationen här i Oxford så delade vi förresten buss med ett gäng på ungefär tio glatt högljudda, något överförfriskade pensionärer. De sjöng Always Look on the Bright Side of Life för full hals och nöp pojkar i baken när de gick förbi i gången. Sån ska jag också bli när jag blir stor.

Vän: Igår var jag och såg en föreläsning av Brian Cox.
Andra vänner: Jasså?
Vän: Han hade gäster också. Brian May var där, och Jonathan Ross.
Andra vänner: Var den nåt bra då?
Vän: Nä. Av detta kan vi då dra några slutsatser. För det första så fikar jag med folk som känner kändisar. Det betyder ju att jag är kändis. Typ. För det andra så betyder inte kändisskap att man nödvändigtvis är bra på det man är känd för. Och för det tredje så är det svårt att imponera på astronomer. Fast inte på mig. Jag blev oerhört impad. Men som sann astronom så visade jag det inte...

Jag deltar just nu i en alldeles för sen telefonkonferens (telecon). Ibland är det svårt att uppskatta det här med att jobba med folk över hela världen. Fast oftast är det så klart väldigt spännande och jag är inte helt säker på hur lilla jag hamnade här. Dock är det nog så att jag inte deltar direkt. Jag lyssnar mest. Så det, i kombination med den sena timmen, gör det här med koncentration lite svårt. Därav det här inlägget. Men vi har folk i gruppen från Europa, båda USA-kusterna och Japan så det är ganska omöjligt att hitta en tid som är bekväm för alla (fast USAs östkust har lyckats misstänkt bra i lottningen). För tillfället växlar vi mellan två tider, så ena veckan pratar vi på eftermiddagen vår tid, och andra veckan blir det den här hemska tiden. Dock är jag glad att jag inte bor i Japan. De stackarna växlar mellan 11 på kvällen och 7 på morgonen. Kort (eller långt) sagt: jag har tråkigt. Så vill ni leka en lek? Leken heter Hitta Ekorren och går ut på... att hitta ekorren. I den här bilden:
Ekorr'n satt i gra... ehm... lönnen?

För ett tag sedan åt jag lunch för första gången på mitt College. Jag hade inte varit där sedan den där middagen, och nu har jag inte varit där sedan lunchen heller. Jag vet inte riktigt varför, men det kan ha att göra med min obotliga lathet. Det tar ju ändå hela fem minuter att cykla till den delen av staden... (Gratis-) Lunchen var helt okej; det bjöds på relativt smaklig buffé med vin om man ville det, och ost och kex och kaka till efterätt (man kanske skulle välja antingen eller? Asch...). Folket där berättade att jag borde infinna mig på någon av (gratis-) middagarna också, för då får man sitta vid the high table och se ut över havet av studenter. Precis som i Harry Potter-filmerna! Dock varnade de mig för söndagar, för då är det black tie som gäller. Andra dagar är det ju bara kostym... Jag lyckades smyga till mig ytterligare ett par bilder, den här gången från utsidan på insidan, om ni förstår vad jag menar. Jag är verkligen en fegis när det gäller att ta bilder och tittar mig förstulet omkring för att kolla att ingen ser mig innan jag snabbt smyger upp kameran och knäpper av. Därav den något undermåliga kvalitén på bilderna. Eller jag skyller på det i alla fall.
Det här huset passar inte riktigt in, men det var fint ändå.

Det är ju så här en universitetsbyggnad ska se ut.

Vägen till Holland häromveckan var lite krokig.
Undrar vad piloten fått i sig.

I veckan tog jag en sväng till London för att träffa lite folk på UCL. Jag måste säga att det känns rätt bra att ha London så lättillgängligt; jag gav mig hemifrån i lagom tid (det vill säga klockan tio) och kom tillbaka efter en hel jobbedag och dessutom pubhäng i lagom tid (det vill säga klockan tio). Inte alls farligt. Samtidigt är jag ganska glad att jag inte bor där. Det blir för mycket, för dyrt, för stressigt, för långt ifrån allt väsentligt. Folk som pendlar till UCL från själva London berättade att de nog tar ungefär lika lång tid på sig som de som pendlar från Oxford. Så jag håller mig nog till Oxford och hälsar på i storstan då och då. Vad säger ni? Ni vill ha bildbevis? Men det är väl klart att ni ska få bildbevis!
Everlasting i stora staden. Va? Vad säger ni? Det bevisar inte att jag varit i LDN? Men okej, här är den där suddiga bluppen i bakgrunden:
Mindre suddig blupp. Nöjda nu?

Jag fick en award av fina och roliga Pernilla, och otacksam som jag är så har jag inte kommit mig för att ställa mig upp och hålla mitt tacktal förrän nu.
1. Varför började du blogga?
Jag är en härmapa så jag började blogga för att min syster gjorde det. När jag följt hennes blogg i ett år eller så så insåg jag att jag visste så mycket mer om vad hon hade för sig än vad jag visste om andra i familjen, och för mig som bor utomlands så var det något stort. Så därför tänkte jag att kanske det funkar på andra hållet också; kanske min kära mor och söstra mi är intresserade av vad jag har för mig (jag har fortfarande inte fått det bekräftat i och för sig)? Sedan upptäckte jag även att jag faktiskt gillar att skriva om totalt ointressanta ting, och är det inte det bloggar är till för? 2. Vilka bloggar följer du?
Just för tillfället så har jag påtvingad bloggläsepaus, men i vanliga fall så följer jag en hel drös; alltifrån små minisar till jättebloggar som Spiderchick och Egoina. Det viktigaste för att jag ska läsa en blogg är att den inte bara består av bilder utan även relativt genomtänkt text med mycket värme och hjärta och helst en gnutta humor. 3. Vilken är din favoritfärg?
Det varierar en del faktiskt. Oftast skulle jag nog svara "blått", men just för tillfället är jag lite trött på just blått. När jag var liten gillade jag kombinationen lila/gult starkt. Jag svarar nog hellre på frågan vilken är din intefavoritfärg?. Svaret är rosa. Jag vägrar att klä mig i rosa. 4. Vilken är din favoritfilm?
Det där är också en svår fråga. Räknas Johnny Depp som en film? Jag kan nämna några random som jag råkar gilla i alla fall: Pirates-filmerna, Amelie, Braveheart, Sliding Doors, LotR och Shrek (som jag nog sett ett tjugotal gånger). 5. Vilket land/länder skulle du vilja besöka?
Jag är ganska tråkig när det gäller resedrömmar, mest för att jag har svårt för att prova nya saker. För något år sedan reste vi till Nya Zeeland och dit vill jag verkligen igen. Jag skulle också gärna besöka ställen som Indien, Filippinerna, Brasilien, Västindien och Afrika (fast det kanske är en världsdel), men jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Ja, tydligen får man bara behålla den här awarden ett väldigt kort tag för det är redan dags att skicka den vidare till fem andra bloggare man tycker förtjänar den. Egentligen skulle jag vilja skicka tillbaka den till Pernilla igen, men det verkar lite tråkigt. Så här kommer några andra bloggar jag följer så ofta jag får chansen: hurblirdet - min systers blogg och den som inspirerade mig från början. Söstra mi bor i Lund med sin holländare och pluggar för glatta livet. Konstiga Lilian - jag har länkat till Lilian förut men det tåls att göras igen, nu när hon börjat känna sig som hemma som au pair i USA. Under Min Hud - Christel skapar underbart välskrivna små inlägg om sin vardag, och ibland smyger det sig även in lite poesi. Kittonia - jag är inte helt säker på varför jag fastnat här, men fastnat har jag. Roliga små inlägg helt enkelt. Sara Lovisa - ytterligare en bloggerska som jag länkat till förut, men denna relativt nyblivna mamma präntar ner precis vad hon tycker och tänker och det är så uppfriskande med sådan ärlighet i bloggvärlden. Så, det var det det. Tack igen för den här awarden!

Jag har nyss kommit hem från jobbet där jag deltog i outreach (jag har ingen aning om vad det heter på svenska). Vi hade alltså ett gäng skolflickor på besök på observatoriet och vi gav dem en presentation, lät dem titta på Jupiter genom vårt teleskop och gjorde lite aktiviteter med dem. Och det var underbart! Jag hade ingen aning om hur underbart roligt det kan vara att umgås med tonåringar som är så genuint intresserade av det jag jobbar med. Det var så... givande. Jag har nu världens leende som jag inte kan få bort. Och efteråt så pratade lärarna med oss och sa att det hade varit så fantastiskt bra, och eleverna hade verkligen deltagit och så bra att jag som ung kvinna inom astrofysik fanns där som en förebild för de här unga tjejerna.
Philip Wetton Telescope på taket Ja, astrofysik är fortfarande mansdominerat men de (vi) arbetar verkligen på att förändra det. Vi har nått den punkten att det är så gott som equal opportunities men fortfarande är det så att det ses som ett mansämne vilket gör att färre tjejer faktiskt ger sig på det. Men vi är på god väg att förändra den inställningen. Ja, det kändes i alla fall bra att vara en förebild för en gångs skull. Tydligen har de även International Baccalaureate (IB) på den skolan, så de ville hemskt gärna att jag som ex-IBare kom och pratade med deras Physics HL-elever. Och det gör jag så gärna!

Ujanemej, jag har alldeles för mycket att göra just nu. Jag har precis kommit hem från en liten konferens i Leiden (där jag hängde med folk som hänger med Nobelpristagare, om jag får skryta lite), och mannen min är fortfarande på resande fot så jag är lite ensam här hemma. Naturligtvis hittade min handledare lite att putsa på i min avhandling, så nu måste jag fixa det, skriva ett kapitel till och dessutom börja göra sånt som min nya chef vill ha gjort. Jag har inte ens tid att läsa bloggar. Då är det illa. Men Pernilla, vinnarintervjun kommer, det lovar jag. Jag har verkligen inte glömt! Så, ett ogenomtänkt, osammanhängande, humorfritt och bildlöst inlägg but there you have it.