Det kanske är ett gott tecken att jag hade så otroligt svårt att hålla mig ifrån jobbet idag. Dagen började inte särskilt bra. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag inte mådde alls bra ungefär precis när jag skulle ta mig till observatoriet. Kanske var det IBSen som bestämde sig för att plötsligt ge mig en ordentlig käftsmäll utan minsta förvarning. How rude! Efter en halvtimma eller så så mådde jag bättre och eftersom det inte var RIKTIGT illa (eller verkade smittsamt) så bestämde jag mig för att ta mig till jobbet trots allt. Vi har nämligen en besökare den här veckan som skulle hålla ett intressant föredrag så jag ville supporta. Men ja, jag mådde aldrig hundra så efter föredraget, vid ett-tiden, så bestämde jag mig för att cykla hem igen. Men först skulle jag ordna till mina scripts så att jag kunde köra igång en datoranalys över natten. När jag precis var nöjd med det så kom Elisabetta och ville ha kaffe, och vem säger nej till fika? Efter fikat kom jag tillbaka och hittade ett kraschat program. Så jag letade upp problemet, fixade det och startade analysen på nytt. För säkerhets skull så låste jag sedan skärmen så att jag inte kunde fortsätta pilla, och började stänga ner programmen på laptopen. Men precis när jag skulle stänga locket på Roxy så kom Edo in med vår besökare och undrade om jag ville diskutera ett gemensamt projekt över en kopp kaffe. Ja, det vore ju inte bra för karriären att säga nej. Vid fyra lyckades jag äntligen komma ifrån observatoriet. Jag kom hem och satte igång laptopen igen för att titta på lite film. Genast började både Skype och MSN hoppa. MSN visade sig vara Edo igen som ville prata mer jobb, och Skype var en kollega i Barcelona som ville prata ännu mer jobb. Vid fem kom jag mig äntligen för att äta lunch (!) och varva ner. Det blev en hel arbetsdag ändå. Hur kom det sig? Jag skulle ju bara kolla ett halvtimmesföredrag.