everlasting - Emetofobi

Emetofobi

Okej, då var det tydligen dags för ett seriöst inlägg. Det händer inte alltför ofta tack och lov.

Men det här med emetofobi. Jag snubblade på ett inlägg av Keela där hon helt enkelt saxat en text från emetofobi.se för att försöka få läsarna hennes att förstå vad det hela går ut på. Så jag blev inspirerad att skriva lite om min egen emetofobi.

Jag är emetofob, vilket betyder att jag är otroligt panikrädd för att spy. Det är alltså inte bara det att jag tycker det är äckligt och obehagligt utan jag drabbas av ångest vid blotta tanken. För ett par år sedan skulle jag inte ens kunnat skriva det ordet: spy. När det var som värst undvek jag fester, pubar, gym, bio sent på kvällen etc etc. Jag undvek även att äta vissa saker som räkor (trots att jag alltid älskat räkmacka), kyckling och tonfisk. Sushi var riktigt svårt.

Jag lyckades även intala mig själv att jag mådde illa när jag åkte bil, befann mig på en färja, åkte karusell eller dylikt, trots det faktum att jag är född med dåligt balanssinne så jag har aldrig någonsin lidit av åksjuka och älskar karuseller och berg-och-dalbanor.

Extra hemskt är det när vinterkräksjukan härjar men likväl verkar jag klara mig undan varje vinter (nu vill jag egentligen skriva peppar peppar här).

Nu har min rädsla tack och lov mildrats en hel del och jag kan leva mitt liv precis som alla andra. Fast det finns fortfarande situationer då jag känner av paniken och då jag måste tvinga förnuftet att ta över. Ibland går det inte.

Min hjärna är inte heller särskilt smart. Den känner konstant efter hur det står till med lilla magen, och så fort den kurrar till lite extra så skriker hjärnan JAG MÅR KANSKE ILLA, JAG MÅR NOG ILLA, JAG MÅR DEFINITIVT ILLA och sedan måste jag spendera resten av dagen med att försöka lugna hjärnan. Det senaste jag kände av den där välbekanta paniken var i rusningstid i Paris tunnelbana då det var 38 grader varmt. För att man svettas lite extra betyder ju att man mår illa. Eller?

Många emetofober säger att de inte vågar berätta för folk de träffar att de är just emetofober. Det är så pinsamt. Men för mig är det inte det som är det jobbiga utan jag vill inte bli behandlad annorlunda och jag vill inte vara orsaken till att festen blir tråkig för att ingen vågar släppa loss av rädsla för att det ska gå överstyr.

Jag kan skriva hur mycket som helst om det här och om små och stora saker som påverkar mig dagligen. Men jag försöker hålla det kort. Jag ville bara "komma ut" om utifall det fanns andra emetofober därute som läser bloggen och som känner sig ensamma. Man kanske inte kan säga att det är normalt, men det är i alla fall mer vanligt än man tror.

Frågor på det?

2011-07-03 @ 15:29:59 | Kategori: Quirkiness | Dela på Facebook

Kommentarer

CJ säger:

SVAR: Haha, jag åt såklart inte kräftor och popcorn tillsammans, utan bara under samma kväll. :)

2011-07-03 @ 16:29:25

Konstiga Lilian säger:

Oj! Det var inte bra. Men det var ett bra inlägg. tack.

2011-07-03 @ 16:51:15

S A N N A S . R U M säger:

Fy vad jobbigt att ha en sådan känsla...

2011-07-03 @ 17:55:12

puffiie säger:

Anmäl dig gärna till veckans blogg som pågår just nu. Utser 3 vinnare på fredag!

Ha det bra :)

Direktlänk:http://puffiie.blogg.se/2011/july/veckans-blogg-vinnarna-ny-omgang-1.html

2011-07-03 @ 19:30:08

E M M E L L Y säger:

Fin header ju :)

2011-07-03 @ 19:42:03

Bodypalace säger:

bra skrivet =)

2011-07-03 @ 19:42:12

Pernilla säger:

oj, det här har jag aldrig hört talas om att folk lider av ens, det låter ju extremt jobbigt! (som såklart alla fobier är) är du bara rädd för att du själv ska spy eller är du rädd att andra ska spy runt omkring dig också?

tack för jobbgratulationer, det känns så skönt! :) och bagar-berta är tydligen en gammal sång som var populär förr fick jag reda på nyss så det är den som bullarna är döpta efter, haha!

2011-07-03 @ 21:29:54

Malin/Yummies säger:

Oj, vad jobbigt det måste vara! Kan inte ens föreställa mig. Men skönt att du kommer över det lite grann :)

2011-07-03 @ 22:14:26

Jennie säger:

oj :P pojkvännens syster är ifs likadan.. :P

2011-07-03 @ 22:57:54

Teresa säger:

Medvetenheten om sin fobi är ett stort steg in i förbättring! :)

Själv lider jag av ornitofobi, fågelskräck. Folk brukar fnissa när jag berättar det, som om jag överdrev eller skämtade, men jag får starka obehags-äckel-ångestkänslor när fåglar finns i närheten. Fobin är värre i vissa perioder, särskilt under stress, och jag tycker att vissa fågelsorter är värre än andra. Men det påverkar mig nästan bara under på vår och sommar så länge jag inte spenderar hösten och vintern tänkandes på fåglar eller tittandes på närbilder på fåglar.

Hjärnan är då bra märklig på det viset - att man ska gå och skapa rädslor för sådana saker som inte ens är farliga på riktigt :)

2011-07-04 @ 01:09:06

Christel säger:

Oj! Jag hade verkligen inte en aning om att det kan vara så. Vilket bra intiativ att skriva om det.

Men det poppade upp en följdfråga när jag läste texten, och kanske att den är av det lite personligare planet, så slå mig på fingrarna och ställ mig i skamvrån om du inte vill svara.

Graviditet, och barn, är det något du känner att du kommer att välja bort pga detta? Det innebär ju nästan alltid illamående och förmodligen någon kräkning hit eller dit.

Kram.

2011-07-04 @ 11:25:45

Everlasting säger:

Pernilla, ja, jag är rädd för andra runtomkring mig också. Det är det som gör det jobbigt att vara på ställen med mycket folk, särskilt om det är alkohol involverat. Och det är svårare att ha kontroll över vad andra gör. För tillfället vet jag inte vilket jag är mest rädd för: mitt eget illamående eller andras. Det är otroligt hemskt att sitta i en bil med en bilsjuk person till exempel.

2011-07-04 @ 12:29:40

Everlasting säger:

Teresa, det där låter också jobbigt. Det underliga är att även om man själv lider av en extrem fobi för något helt ofarligt så är det svårt att förstå andras fobier. Naturligtvis vet jag precis hur det känns att få de där panikkänslorna, hur irrationellt det än må vara, men jag har ändå svårt att relatera till fågelrädsla. Är det inte underligt? Vi borde ju liksom tillhöra samma klubb.

2011-07-04 @ 12:35:17

Everlasting säger:

Christel, det där var en bra fråga. Det är något jag har funderat fram och tillbaka över i ungefär tio år. Som tur är har min fobi som sagt mildrats, så jag tror jag kan ta mig igenom en graviditet. Och det är mer rädslan inför det som är jobbig, så när man är mitt i det är det lättare att stå ut. Dessutom har jag övertygat mig själv om att jag kommer att tillhöra de två-tredjedelar av kvinnor som inte mår illa under graviditeten.

Däremot är jag livrädd att mina barn ska känna sig "äckliga" när de är sjuka eftersom jag kommer att få svårt att ta hand om dem, och på så vis få samma fobi själva. Det vill jag absolut inte.

2011-07-04 @ 13:57:25

Karin säger:

oj, visste inte att det fanns ett namn för det. Känner igen mig i det där.. Fast jag har aldrig haft en sådan extrem fobi.. men just det där att undvika platser för att man är rädd för att se andra spy..Det känner jag verkligen igen!

2011-07-04 @ 14:03:15

Everlasting säger:

Karin, vad glad jag blir att just du läste det här inlägget. Det var precis därför jag skrev det, för att tala om att "du är inte ensam". Och jag minns själv vilken lättnad det var att inse att det fanns ett namn för det. Tack för din kommentar!

2011-07-04 @ 14:24:38

Ellinor säger:

Haha, jag tycker det är otroligt skönt att spy. Skön känsla.

2011-07-06 @ 15:29:41

Snove säger:

Du vet att jag vet precis hur det är. Jag har dock "växt" ifrån det lite.. Växt inom citationstecken, eftersom jag inte anser att det hamnar om en mognads/åldersfråga (i så fall skulle du ju vara bättre än jag dessutom! =P ) utan för att jag inte vet hur det har gått till. Jag har inte direkt jobbat bort det, utan det har bara blivit lite bättre. Jag har också varit orolig inför en eventuellt graviditet och mammaroll, men idag känner jag att jag hade klarat av det, även om illamående barn inte är något jag ser fram emot på något sätt.. Och jag minns också så skönt det var när man väl insåg att det faktiskt fanns fler än jag som kände såhär och att det fanns ett namn på det...

2011-07-07 @ 15:37:46

Alicia säger:

Hehe, ja det är ju vanligare än man tror att folk lider av emetofobi! Jag känner igen mig mer än väl i det du skriver och vet hur jobbigt det är, och hemskt när man inte lyckas få hjärnan att tänka logiskt! Varför går det inte liksom? :O Det är hemskt att tappa kontrollen sådär... och bara vara LIVRÄDD.

Svar: kul att du hittade in till min blogg :) Och vad bra att du har blivit bättre och inte behöver undvika lika mycket saker längre! Det är ju verkligen jättebra. Och du har inte gått i någon behandling eller så?

Ja, det där med kbt är ju riktigt jobbigt eftersom man blir tvungen att utsätta sig för det man är livrädd för, men som sagt, det hjälper ju så det är ändå värt det. Fastän det är sjukt jobbigt.

Haha, nej det kan inte jag heller förstå! Hur han kan vilja att det stormar o gungar när han åker båt trots att han är åksjuk! Galet xD Men... samtidigt bra att få se att de finns folk som faktiskt inte tycker att det är särskilt farligt eller jobbigt att må illa :)

2011-10-03 @ 22:44:13

Emma säger:

Jag hade också det tidigare. Det hade att göra med mina ätstörningar och min ångest. Nu är jag mer rädd för att svimma än att spy. Jag vet inte om det var ett bra byte :P

2011-10-17 @ 18:10:10

Sara Nordström säger:

Det är alltid så underbart att komma in på bloggar när folk bloggar om emetofobi. Det får en annan att känna sig mindre patetisk,, Jag bloggar speciellt om min emetofobi på http://wwwSaraNordstrom.devote.se

2011-11-09 @ 21:52:12

Nora Sandberg säger:

Jag lider också av emetofobi tyvärr.. Men jag undrar hur du gjorde för att lindra din fobi? Om du förstår vad jag menar. Ett superbra inlägg iaf! :D

Svar: Usch, jag hoppas att din fobi inte hindrar dig för mycket i livet. Tyvärr måste jag säga att min fobi lindrade sig själv med tiden. Jag gjorde lite andra saker också men jag vet inte hur mycket de egentligen hjälpte. Hypnoterapi till exempel; även om den inte botade mig så fick jag lära mig sätt att mildra själva panikattackerna (genom meditation typ). Och så tror jag det är viktigt att känna igen och försöka undvika "skyddsbeteende", som att låta bli viss mat man egentligen gillar. Se till att inte befästa sådant, utan ät den maten även om du är rädd. Och för mig hjälpte det också att, efter den första nyfikenheten och igenkännandet lagt sig, sluta läsa om emetofobi igen så att jag inte fokuserade på det hela tiden.
Men ja, även om det kanske inte hjälper dig så mycket så tror jag att jag mest växte ifrån det värsta. Nu har jag en liten bebis som verkligen inte gör det lätt för en emetofob, och jag är helt slutkörd mentalt på kvällarna, men det går. Det går faktiskt. Varma kramar till dig och lycka till!

Everlasting

2012-09-23 @ 08:15:11

Nea säger:

Så himla bra skrivet! Jag lider av en väldigt svår emetofobi och har det jävligt tufft och känner mig ofta väldigt ensam i det. Ibland känns det så meningslöst och att jag kommer ha det så här jobbigt hela livet och det vill jag verkligen. Jag är 15 år och har haft emetofobi sen jag var 7 kanske. Men det är nu det är som tuffast, jag började på en behandling för ett tag sen men det var så fruktansvärt jobbigt och jag klarade inte det. Vart så klart besviken på mig själv och nu känns det som det bara blir värre. Känns mycket lättre och inte lika meningslöst när man ser andra som faktiskt har fixat det! kram på dig :)

Svar: Vad roligt att du hittade hit och att det hjälpte lite att läsa mitt inlägg. Det var ju bland annat därför jag skrev det, så att andra ska veta att de inte är ensamma om det.
Men var inte besviken på dig själv. En fobi är inte rationell så det är otroligt svårt att bara tänka bort det liksom. Man känner sig dum för att man är rädd för något som egentligen inte är det minsta farligt, men det är ju inte ditt fel. Det var ju tvärtom modigt att du faktiskt testade en behandling! Ge dig själv lite beröm för det!

Och min fobi är mycket bättre nu, efter att jag skaffade barn. Man kan säga att min dotter agerade psykolog för ingenting funkade innan hon kom till världen. Och i början var det otroligt jobbigt, men efter ett tag försvann panikkänslorna och nu har jag inga problem med det. Det är en väldigt konstig känsla efter ett helt liv av rädsla ska jag säga dig!

Så ge inte upp. Rätt var det är så händer det något i ditt liv, eller så orkar du plötsligt ge dig på behandling igen, och så är fobin borta! Plötsligt händer det... ;)

Lycka till och kram på dig!

Everlasting

2012-11-08 @ 19:36:47

Trackback