Jaha. Nähä. Tydligen kommer vi inte att kunna bo kvar i vår lägenhet. Hyresvärdarna säger att den är för liten och att de tror att vi kommer att inse detta när little one är ett halvår eller så, vilket kommer att försätta oss alla i en jobbig situation. Att leta lägenhet/hyresgäster är tydligen mycket lättare på sommaren. Jag orkar inte riktigt känner jag. Inte nog med att jag måste flytta vartannat år på grund av mitt jobb; nu måste jag flytta mitt i också? Det helvetiska lägenhetssökandet där ungefär 98% är obeboeligt eller svindyrt eller både och (Oxford må vara fint, men brittiska hyreslägenheter är det generellt sett inte). Och sen packa ner och packa upp och hålla tummarna för att den nya hyresvärden hör till de undantagen som faktiskt är trevliga. Jag läste att det enligt lagen faktiskt är diskriminering på samma nivå som rasism och sexism att vägra hyra till någon bara för att denne väntar barn. Men palla skapa grannkrig. Då blir det ju ändå obeboeligt här. Så, nu ska jag sluta vara nere för detta och muntra upp mig själv med hemmagjord "glass" (alltså ett gäng frysta hallon, lite yoghurt och lite honung bearbetade med en mixerstav).
Det ser ut som glass, det smakar som glass, då är det väl glass? Så nej, syster yster, det blir ingen maguppdatering idag i alla fall. Jag känner inte för det. Sorry.

Jag har verkligen börjat känna av de där omtalade hormonerna tror jag. Nyss satt jag och läste cafémenyn hos ScandiKitchen och började nästan storböla. Utan riktig anledning. Bara för att de serverar vanliga mackor och för att jag förhoppningsvis ska dit på lördag. Det är väl ändå inte helt normalt? I övrigt har min dag varit väldigt lik gårdagen. Nästan identisk faktiskt. Med undantaget att jag gick en annan promenad än igår, och den här var hundra gånger bättre. Ytterligare en sak som gör Oxford fantastisk är nämligen deras University Parks. Ett stort område nästan autentisk natur fem minuters gångväg hemifrån. Där man nästan kan lura sig själv att man inte alls befinner sig i en stad. Som sagt, ska man bo i stad så bör man välja en som den här.

Jag har varit lite upptagen de senaste dagarna. Igår satt jag uppe till midnatt och rättade inlämningsuppgifter. Fast mest för att jag inte kan mycket mer än studenterna själva; det handlar om optics och det har jag inte läst på ungefär tio år. Lite perifert relaterat är det kanske till mitt forskningsområde (gravitational lensing) men det betyder tyvärr inte att jag kan särskilt mycket om det. Nåja, dagens tutorials gick helt okej och jag tror att studenterna begav sig därifrån något mer utbildade än när de kom dit. I några fall åtminstone. Det var skönt i alla fall att jag faktiskt fick lära känna dem lite innan. I tisdags var det nämligen fysikmiddag på colleget. Det visade sig att det bara var jag och ungefär fyra till som var icke-studenter, och resten av de 50 närvarande var ungefär tio år yngre än jag. Men det var trevligt ändå, och väldigt uppklätt som vanligt. Dagen (och magen) till ära så hade jag lagt alldeles för mycket pengar på en ny klänning. Men jag kände mig verkligen som en prinsessa i den. Jag kunde inte låta bli att titta ner hela tiden när jag gick eftersom den rörde sig så fint. Tyvärr blir det ingen bild på den idag. Jag hoppas nämligen kunna använda den på min promovering så jag vill inte förstöra överraskningen. Eller nåt. Det är kanske en vag ursäkt, men bild blir det inte i alla fall. Istället får ni se lite mer college-insida.
Gammal man slår lätt alla unga pågar och töser. I pool alltså.

I helgen var det ju sådan där collegemiddag igen, och den här gången på riktigt. Black tie och allt krävdes. Middagen inmundigades i Harry Potter-miljö med långbord och -bänkar. Och det var nog första gången jag varit på kalas där sex olika glas behövdes. Vatten, vitt vin, rött vin, dessertvin, portvin och... ehm... vad hette det nu igen? Aja, alkoholhaltigt var det i alla fall. Dessutom fick vi inte bara en dessert, utan två. Efter varandra. Och så här såg vi ut:
Vem kunde tro att jag råkat gifta mig med James Bond?

Uppklädd Everlasting. Och eftersom en viss skeptiker antydde att jag inte har någon vänsterhandstalang så visar jag upp högerhanden också:
Ha! En annan undrade hur jag bär mig åt för att hålla mina naglar så fina. Tja, för det första så vill jag påpeka att det här är första gången i mannaminne som mina naglar varit ganska exakt lika långa (nagelbitartiden räknas inte då förstås). Och för det andra så vet jag inte. Jag bara håller dem målade, det verkar stärka dem. Lite mer kan ni läsa i mitt gamla inlägg om att vara ex-nagelbitare.

Ja, det händer inte så mycket här på bloggen just nu, men det beror mest på att det händer alldeles för mycket i livet så jag är helt slutkörd på kvällarna. Och det trivs jag ganska bra med. Nåja, i helgen var vi på, inte en, utan två julfester hos vänner. Vem kunde tro att man kunde skaffa så många vänner på så pass kort tid? Festen i söndags hade sverigetema, så jag brottades med torrjäst och fick ihop helt okej lussebullar om jag får säga det själv. Värdinnan höll med (fast hon tyckte att det hette lussekatter). Och jag hörde en hel del uppskattande läten från andra också trots att de flesta rynkar på näsan när de hör orden "saffran" och "bulle" i samma mening.
Tittut (i det här läget hade jag panik och var övertygad om att rackarna inte skulle jäsa).

Men resultatet blev över förväntan.

Det där superengelska som vi gjorde i söndags var helt enkelt att vi tog Bettan och körde till Midsomer. Söder om Oxford finns nämligen ett helt gäng byar där Midsomer Murders spelas in. Så dit körde vi. Först for vi bara runt lite på måfå, och en del fram-och-tillbaka blev det, men sedan hittade vi något som fick oss att stanna till: en äkta bypub. Vi var i och för sig tvungna att tränga in oss i ett hörn eftersom hela byn tydligen var där på söndagslunch, men hörnet var mysigt så det gick ju bra ändå.
Glad och söt mor på en parkeringsplats.

En kyrka nästan lika stor som själva byn.

Suddig bild på puben (och min man) men you get the gist.

Vi hittade stället där de troligtvis hade gömt liket, fast vi vågade inte titta efter.

I helgen kom min kära mor på besök, vilket naturligtvis var ytterst trevligt. Hon kom i fredags och då var vi rätt slutkörda, både fysiskt efter en lång resa fram och tillbaka till Edinburgh, och känslomässigt, så det blev Midsomer Murders i soffan. Eller på TVn i alla fall; inga mord har skett i den soffan. Så vitt jag vet. Lördagen tillbringade vi med att vandra omkring i Oxford på måfå. Vi tittade bland annat in på mitt college och särskilt då biblioteket (min mamma och min man delar ett intresse där):
Harry Potters bibliotek? (De två tvingade mig att testa bibliotekssystemet åt dem med en bok vald på måfå, och igår fick jag ett argt email från bibliotekarien som undrade varför jag varit inne och stulit en bok!) Middag inmundigades på självaste Jamie Olivers restaurang! Hur snajdigt är inte det?
Stilrena menyer.

Och ännu stilrenare mat. De här friterade svamparna var supergoda. Söndagen tillbringades på ett ännu mer engelskt vis, men det tar vi imorgon.

Låt mig få presentera det nya tillskottet till familjen: Bettan!
En lite suddig Bettan. Igår flög vi upp till Edinburgh, provkörde besten Bettan och körde sedan hem henne. Lite galet, men kul! Och nu är vi bilägare för första gången. Det känns bra.

Igår var det så otroligt vackert höstväder att min käre man och jag bestämde oss för att ta en paus från stressen och ge oss ut på söndagspromenad. Egentligen känner jag att första advent borde vara gnistrande vit, men jag är rätt nöjd ändå faktiskt. Så här såg det ut i parken vi har runt hörnet (lyx!):
Grinden krävs för att hålla inne... gässen?

Min käre man blev tillsagd att gå i förväg så att jag kunde få en bild.

Bro och vatten. Ungefär som det brukar gå till.

Ser ni gåshuvena som sticker upp på andra sidan ån?

Min käre man och jag begav oss till storstaden igen igår, den här gången för att njuta av en Latin Dance-show. Min bästa vän skulle nämligen vara med och dansa, och dansade det gjorde hon sannerligen! Det var verkligen synd att vi tvingades ge oss hemåt innan showen var slut, annars hade vi inte kommit hem alls. Eller ja, kanske, men vi hade fått ta tåget till Reading, byta tåg där till Didcot, ta bussen därifrån och sedan buss hem. Fast vid närmare eftertanke hade det kanske varit värt det. Aja, en trevlig kväll fick vi i alla fall med riktigt god (!) pub-mat (de serverade till och med vegetarisk fish & chips, fast egentligen så var det friterad halloumi), gott sällskap och imponerande show. Tyvärr så fick vi inte lov att ta bilder, och jag är väldigt laglydig så jag gjorde inte det heller. Men här följer i alla fall några av resten av vår lilla utflykt:
Att vänta på bussen är otroligt spännande.

Så här ser Paddington ut.

Att vänta på folk är otroligt spännande.

Det var den här showen vi var och såg.

Nja, inlägget verkade lite (mycket) tråkigt utan några dansbilder, så jag snodde till mig en på tre av tjejerna. Hoppas ingen blir arg. På vägen hem från stationen här i Oxford så delade vi förresten buss med ett gäng på ungefär tio glatt högljudda, något överförfriskade pensionärer. De sjöng Always Look on the Bright Side of Life för full hals och nöp pojkar i baken när de gick förbi i gången. Sån ska jag också bli när jag blir stor.

Jag deltar just nu i en alldeles för sen telefonkonferens (telecon). Ibland är det svårt att uppskatta det här med att jobba med folk över hela världen. Fast oftast är det så klart väldigt spännande och jag är inte helt säker på hur lilla jag hamnade här. Dock är det nog så att jag inte deltar direkt. Jag lyssnar mest. Så det, i kombination med den sena timmen, gör det här med koncentration lite svårt. Därav det här inlägget. Men vi har folk i gruppen från Europa, båda USA-kusterna och Japan så det är ganska omöjligt att hitta en tid som är bekväm för alla (fast USAs östkust har lyckats misstänkt bra i lottningen). För tillfället växlar vi mellan två tider, så ena veckan pratar vi på eftermiddagen vår tid, och andra veckan blir det den här hemska tiden. Dock är jag glad att jag inte bor i Japan. De stackarna växlar mellan 11 på kvällen och 7 på morgonen. Kort (eller långt) sagt: jag har tråkigt. Så vill ni leka en lek? Leken heter Hitta Ekorren och går ut på... att hitta ekorren. I den här bilden:
Ekorr'n satt i gra... ehm... lönnen?

För ett tag sedan åt jag lunch för första gången på mitt College. Jag hade inte varit där sedan den där middagen, och nu har jag inte varit där sedan lunchen heller. Jag vet inte riktigt varför, men det kan ha att göra med min obotliga lathet. Det tar ju ändå hela fem minuter att cykla till den delen av staden... (Gratis-) Lunchen var helt okej; det bjöds på relativt smaklig buffé med vin om man ville det, och ost och kex och kaka till efterätt (man kanske skulle välja antingen eller? Asch...). Folket där berättade att jag borde infinna mig på någon av (gratis-) middagarna också, för då får man sitta vid the high table och se ut över havet av studenter. Precis som i Harry Potter-filmerna! Dock varnade de mig för söndagar, för då är det black tie som gäller. Andra dagar är det ju bara kostym... Jag lyckades smyga till mig ytterligare ett par bilder, den här gången från utsidan på insidan, om ni förstår vad jag menar. Jag är verkligen en fegis när det gäller att ta bilder och tittar mig förstulet omkring för att kolla att ingen ser mig innan jag snabbt smyger upp kameran och knäpper av. Därav den något undermåliga kvalitén på bilderna. Eller jag skyller på det i alla fall.
Det här huset passar inte riktigt in, men det var fint ändå.

Det är ju så här en universitetsbyggnad ska se ut.

I veckan tog jag en sväng till London för att träffa lite folk på UCL. Jag måste säga att det känns rätt bra att ha London så lättillgängligt; jag gav mig hemifrån i lagom tid (det vill säga klockan tio) och kom tillbaka efter en hel jobbedag och dessutom pubhäng i lagom tid (det vill säga klockan tio). Inte alls farligt. Samtidigt är jag ganska glad att jag inte bor där. Det blir för mycket, för dyrt, för stressigt, för långt ifrån allt väsentligt. Folk som pendlar till UCL från själva London berättade att de nog tar ungefär lika lång tid på sig som de som pendlar från Oxford. Så jag håller mig nog till Oxford och hälsar på i storstan då och då. Vad säger ni? Ni vill ha bildbevis? Men det är väl klart att ni ska få bildbevis!
Everlasting i stora staden. Va? Vad säger ni? Det bevisar inte att jag varit i LDN? Men okej, här är den där suddiga bluppen i bakgrunden:
Mindre suddig blupp. Nöjda nu?

Ja, äntligen är jag tillbaka. Och de senaste dagarna har så mycket kommit till rätta, så nu känns det nästan som om vi är hemma.

• Äntligen har vi fått ett badrumsskåp så att alla lotions & potions fått någonstans att bo och slipper ligga utspridda på badrumsgolvet.
• Äntligen har vi fått TV så att vi kan slösa bort halva vårt liv igen.
• Äntligen har paketet från Sverige kommit, och i det fanns en Androidtelefon som jag vann hos fantastiska Nevnarien.
  
  
  
  
  
  
• Äntligen har jag skaffat ett brittiskt SIM-kort.
• Äntligen har superdatorn på jobbet landat.
• Äntligen har jag fått mitt magiska kort som låter mig gå in gratis på en hel del i Oxford.
  
  
  
  
• Och äntligen har vi fått internet! Till slut ansåg de oss värdiga och kom och installerade och nu har vi 96Mb/s (av de utlovade 100, inte illa)! Om siffran inte imponerar så kan jag avslöja att det är så in i norden snabbt. Så nu kan jag vara online dygnet runt igen, hur bra är inte det?

På något underligt manér lyckades Virgin i helgen ställa till det så pass att vi (och många med oss) inte kunde komma åt ungefär halva internet (kändes det som). Bland de drabbade sidorna var Blogg.se, så ni kan ju förstå att abstinensen varit stor. Men nu är jag åter online! Och det är ju tur det, så att jag kan skryta med mina nya presenter som levererades häromdagen. Ett helt gäng med tallrikar och skålar och muggar, i ypperlig kvalité till och med. Jag har aldrig ägt så fina tallrikar för dagligt bruk (eller jag äger en trave Höganäs som nog är snäppet finare, men de tänker jag inte flytta med mig förrän jag hamnat någonstans där jag tänker stanna med än två år). Det bästa med just den här leveransen? Jo, vi har nu fyllt våra köksskåp så att vi äntligen kan utnyttja vår diskmaskin utan att köra den halvfull. Livet leker!
Finfint porslin.

Igår kväll klädde vi oss snoffsigt och begav oss på New Fellows' Supper med the Porter och Lady M på mitt college. Vi är inte särskilt snoffsiga av oss i vanliga fall, så lite mild panik kände vi allt när det stod Dress code: smart casual på inbjudan. Får man ha byxor på sig som tjej eller måste man ha klänning? Hur lång ska klänningen i så fall vara? Måste man har höga klackar? Hur står det till med axlarna, får man visa dem? Och för mannen är det nästan lika illa: slips eller inte, kostymjacka eller inte, är vanliga byxor okej? Eller inte? Nåja, till slut bestämde vi oss för fina (underbara faktiskt) byxor och långärmad tröja för min del, och svarta vanliga byxor med avslappnad skjorta för min käre man. Och nog tror jag att vi träffade mitt i prick! Välkomstdrinken i form av relativt dyr champagne var god, maten var helt okej, vinet var väldigt gott, whiskyn efter var njutbar och sällskapet var torrt men trevligt. Tyvärr kändes det inte som världens bästa läge att dra fram kameran där, men jag lyckades smussla till mig lite bilder när jag var på toaletten. Så nu får ni se lite suddiga bilder på insidan av ett college:
Stora målningar och farfarsklockor är standard.

Liksom byster och krusidulliga skåp.

Och så den obligatoriska egobilden inne på en fancy toalett.

Alltså, det här nya påfundet, internetshoppning, är ganska beroendeframkallande. Vi har som bekant nyss flyttat till en ny stad i ett nytt land. Vår lägenhet ligger lite i utkanten, v har ingen bil och staden är inte så jättestor ändå så det finns inte hur mycket affärer som helst. Därför började vi beställa saker online. Först ut var Amazon för diverse köksnödvändigheter. Det gav oss mersmak. Via diverse hopp och surfningar hamnade vi på en engelsk porslinshemsida där vi hittade fina kvalitetstallrikar och sådant för en billig peng. Dricksglas hittade vi på en annan sida. Vi insåg att matjätten Tesco gjorde hemleveranser för en billig peng och beställde helt sonika en veckohandling från dem. Nu är jag inne och suktar efter saker på John Lewis hemsida. Vi behöver ju faktiskt ett badrumsskåp. Och en badrumsvåg. Och doftljus... Men det allra bästa är när sakerna börjar trilla in. Man får öppna en ny present varje dag! Och det är precis vad man önskat sig! Ibland blir det ägg i present. Och ibland blir det lite mer roliga saker:
Fina RÖDA stekpannor och grytor. Nu kanske man ska lära sig laga mat också?

Die Internet Hausfrau.

Jag tittade igenom mina senaste inlägg här på bloggen och insåg att den har blivit sådär opersonlig igen. Eller ja, kanske inte texten men där är minsann inte många bilder på mig. Därför får ni nu en ny egobild av mig i sann blogg-anda.
Jag och Oxfords hustak I övrigt så har jag den här helgen lämnat in ett nytt kapitel av min avhandling, så det känns bra. Och så har jag en av mina allra bästa vänner på besök. Henne har jag känt i tolv år nu, vilket får mig att känna mig gammal men är samtidigt ytterst trevligt. Det är också ytterst trevligt att bo nära henne igen. Hon bor nu bara en timmes tågväg ifrån mig, vilket är mycket bättre än en timmes flygväg som det varit de senaste fyra åren. Och så en sak till förstås: grattis på födelsedagen kära far!

Idag har jag varit på kontoret hela dagen, trots att jag officiellt sett inte påbörjat min anställning ännu. Jag har till och med redan blivit anklagad för att vara osocial (och detta av ett gäng übernördar) eftersom jag haft dörren stängd hela dagen, men vad gör man inte för att klara deadlines. Helgen ser ungefär likadan ut, fast då kommer jag att sitta inlåst hemma istället. För det mesta i alla fall. Vi skulle ju försöka få tag på ett par stekpannor, och framför allt en tillräckligt stor uppsättning tallrikar för att kunna fylla vår nya älskling: en diskmaskin! Nåja, jag ska inte klaga. Det är underbart härligt grönt i den här staden efter fyra år i betong-Leiden (eller i alla fall tegelsten). Så jag passar på att promenera hem ibland. Detta är nämligen gångvägen hem:
De har träd och naturliga vattendrag i det här landet!

Det är nästan så man kunde tro att man bor på vischan (är de så de säger de där stockholmarna?).

Malin undrade om inte jag kunde skriva exakt vad det är vi jobbar med och varför vi gör det i Oxford. Och visst kan jag det. Så här är det. Jag är forskare inom astronomi och min käre man är programmerare. Detta innebär att det är jag som bestämmer var vi ska bo, och min käre man rättar sig efter det. Typ. Inom forskarvärlden funkar det nämligen som såhär: man tar sin kandidatexamen, sedan magisterexamen, sedan doktorerar man och sedan så skulle man kunna tro att man är klar. Men nej, då måste man göra ett gäng postdocs, alltså korta (vanligen två år långa) anställningar som "forskarassistent" på olika ställen. Hur många beror mest på hur driven man är och hur mycket tur man har, men normalt blir det ca tre stycken innan man till slut kan få fast anställning. Nu håller jag på att påbörja min första postdoc, på universitetet i Oxford. Jag har också lyckats med konststycket att råka bli en fellow på ett av alla College som finns i den här lilla stan. Så här stannar vi båda de närmaste åren i alla fall. Så här ser mitt College ut från utsidan:
Mitt college som jag inte vågat sätta ens en halv fot i ännu.

Insidan på mitt College om man smygkikar in genom en öppen dörr.