Jag är ensam hemma. Ja, tösen är här också, men min käre man är det inte. Han är ute på äventyr. Så det har varit ett par väldigt ensamma dagar sedan min far och min bror flög hem efter att ha hälsat på i helgen.
Tösen, hon utvecklas. I helgen har hon lärt sig sitta upp själv, lärt sig ställa sig på alla fyra, lärt sig ge mig saker, lyckats sätta ihop en legobit med en annan och lyckats få i den runda klossen i det runda hålet. Flera av färdigheterna har hon utvecklat mitt i natten, med sömnlösa timmar som följd.
Annars har vi också varit och hälsat på i Holland, där jag även var på konferens. Numera leder jag tydligen en arbetsgrupp inom det framtida rymdprojektet Euclid. Inte fy skam det inte.
Och bloggen ja. Ibland är det svårt att komma igång igen. Tur att det finns de som pushar en då och då. Jag saknar ju ändå bloggvännerna när jag halkar ur den världen lite. Jag kanske skulle titta in hos dem och säga hej för en gångs skull?
Häromdagen bestämde vi oss för att laga vegetarisk lasagne, och vi bestämde oss dessutom för att göra den saltfri. Den var inte ostfri, det var den definitivt inte, men vi tillsatte åtminstone inte extra salt. Och detta för att vi skulle kunna dela med oss med tösen.
Tösen verkade helt klart uppskatta maten, och det gjorde vi också, trots avsaknaden av en normalt ultraviktig ingrediens. Så det var faktiskt mot förmodan ett lyckat experiment.
Så här äter en nio månader gammal bebis lasagne förresten, om någon undrade:
När jag möttes av det här när jag kom hem idag så tänkte jag att nu har de väl ändå fått fel adress (på lådan alltså; H&M-katalogen hade definitivt hamnat rätt!)?
Sedan insåg jag att lådan inte var full av sprutor utan av sterila små plastflaskor. Jag har nämligen bestämt mig för att donera mjölk. Nu när tösen börjat dra ner på drickandet så har jag nämligen plötsligt fått en full frys.
Så nu får vi se hur det här går. Hursomhelst så känner jag mig som en god människa. Fast det kanske inte får vara anledningen till att man gör en god gärning? Jag kanske egentligen är oerhört självisk?
Nåja. De små sjuka bebisarna kommer att få mjölk i vilket fall som helst. Så det så.
Jag känner mig så korkad. Hur i hela världen kom jag inte på dessa sakerna själv?
Nu när tösen är på dagis varje dag så måste jag pumpa ut mjölk flera gånger om dagen så att hon har något att äta. Så i tre månader har jag pumpat 4-5 gånger dagligen, för att sedan ordentligt rengöra alla pumpdelar och hänga upp pumpslangen vid ett element för att torka ut kondensen som bildas därinne. Det tar en himla massa tid, och den där irriterande kondensen har jag aldrig lyckats få bort ordentligt.
Men så idag så snubblade jag på ett blogginlägg med en hel del bra tips. Och de två grejerna som verkligen fick mig att tänka "ah-men, VARFÖR har jag inte kommit på detta tidigare för?!" var de här:
Förvara pumpdelarna i kylen under dagen. Då blir inte mjölkdropparna därinne dåliga och du slipper diska så himla ofta. Sen diskar du bara ur ordentligt på kvällen.
Låt pumpen fortsätta gå någon minut efter det att du kopplat bort allt utom slangen, så torkar det blöta därinne väldigt snabbt.
Så nu delar jag med mig av det här och hoppas att åtminstone någon tacksam mamma har nytta av det.
Förresten, tösen odlar tänder så det står härliga till (bara den här helgen ökade antalet från en till tre) och äter dessutom precis allt man får för sig att ge henne. Vi har numera riktiga familjemiddagar, och idag blev det till exempel chili. Hon älskade det!
Alltså, nu har jag testat flera sätt att påbörja det här inlägget, men det går verkligen inte att göra på ett lättsamt sätt. Politik är ett tungt ämne, och med en sådan titel så måste väl innehållet också bli tungt verkar det.
Jag trodde nog aldrig att jag skulle skriva om politik i och för sig. Det är nämligen inte ett ämne som intresserar mig speciellt, men tyvärr så påverkar det ju ändå samhället vi lever i. Det drar absolut starkt åt det röda hållet för mig. Mina åsikter tror jag var vanliga när jag lämnade Sverige, men vid det här laget verkar de nästan ha blivit kontroversiella. Konstigt det där.
Sverige (eller Skandinavien kanske) har länge varit kända utomlands som ett fantastiskt ställe där alla har det bra, alternativt som ett ställe där man betalar skyhöga skatter (beroende på om man talar med en röd eller en blå person). Kan det möjligen kanske vara så att de båda företeelserna har med varandra att göra?
Jag tror på skatt, och på att det kan finnas politiker som har vett att använda skattepengarna på ett effektivt sätt. Jag tror inte att pengar gör en lycklig, men att ha tryggheten att vara en del av ett samhälle där sjukvården finns där när man behöver den utan att man ska behöva betala dyra pengar som man inte har, det gör en lycklig. Ett samhälle där man kan lämna barnen på dagis när det behövs, där kollektivtrafiken är billigare och pålitligare än bilen och där alla har möjlighet till universitetsutbildning om de vill det. Ett samhälle som inte ser ut som det brittiska efter privatiseringen, eller som det amerikanska efter att republikanerna fått härja fritt. Jag tror att skattesänkningar helt enkelt är ett dumdristigt och ytterst kortsiktigt sätt att samla röster.
Den överväldigande majoriteten av de jag känner genom vetenskapslivet har samma inställning. Jag säger inte att bara för att vi kan fysik så kan vi politik och ekonomi också, men är det inte ett rätt intressant faktum ändå?
Men ja. Egentligen var det inte det jag hade tänkt skriva om. Egentligen var det bara så att jag lyssnade på en podcast (This American Life, som jag för övrigt varmt rekommenderar) och att de där intervjuade en republikan som gav mig en liten aha-upplevelse.
Hon sa nämligen att hon tyckte att alla liberala var själviska.
Ursäkta mig? Hur kan en republikan lyckas få det till att det är de liberala som är själviska?!
Jo, hon resonerade tydligen så att de liberala var för lata och för själviska för att jobba hårt så att de kunde försörja sig själva och de sina, och att de istället tyckte att någon annan (staten) kunde göra det åt dem.
Plötsligt så insåg jag att republikaner också är människor. Att de bara försöker ta hand om sina familjer på bästa sätt. De har naturligtvis helt fel men det gör dem varken onda eller blint röstande.
In other news: vi fick hem ett stort gäng bilder från tösens förskola idag. Då får man veta sådant man inte skulle haft någon aning om annars. Som att hon hade en gul hatt på sig igår, och att hon älskade den!
… som Fredrik Backman brukar säga. Tyvärr har blogg.se-appen börjat dumma sig och kraschar så fort jag försöker starta den, så det blir nog inte mycket av den varan den närmaste tiden.
Det här händer i mitt liv just nu:
- Tösen odlar tänder och mina bröstvårtor känner av det (förlåt känsliga).
- Jag har trots diverse motsättningar äntligen lyckats skicka in en vetenskapsartikel som jag jobbat på sedan typ 2008. Lättnaden är enorm!
- Jag har upptäckt att den lokala Karen Millen-affären så gott som alltid har reakläder i min storlek. Min plånbok har upptäckt detsamma.
- Det lutar åt en Hollandsresa inom kort.
- Tösen älskar spenat. Hon kan äta vad som helst, så länge det blandas med spenat. Score!
Två sådana här berg med tvätt blir det varje vecka, plus lite lakanstvättar här och handdukstvättar där. Det känns som om det enda jag gör med min lediga barnfria (fun fact: autocorrect ändrade barnfria till vapenfria) tid är att samla tvätt, tvätta tvätt, hänga tvätt och vika tvätt.
Men det är väl bara att vänja sig antar jag.
I alla fall tills jag kan få tösen att leka kemtvätt. Moahahahaha.
Spiderchick ska (äntligen) gifta sig (grattis grattis) och undrar hur andra gjort med sina bröllop. Så jag kom på att jag faktiskt inte berättat hur det var när jag gifte mig med min käre man. Här kommer den historien.
Det begav sig den 15:de augusti år 2009. För oss så var det inte så överväldigande viktigt med just bröllopet, utan det fungerade mest som starten på vårt äktenskap. Däremot såg vi chansen att ha en stor fest där alla våra vänner kunde samlas. Det är ovanligt eftersom vi flyttat runt så mycket och därmed har goda vänner i flera olika länder.
Vi är inte heller särskilt formella av oss, så vi fokuserade på att försöka få till en så trevlig och avslappnad miljö som möjligt, så att vi kunde vara oss själva och därmed njuta i fulla drag. Så folk kom finklädda, men inte i mörk kostym, och min egen klänning följde den trenden (den köpte jag förresten i Haag och när jag nämnde att jag skulle gifta mig i den så gav de mig den för halva priset som bröllopsgåva!).
Så här var jag klädd.
Vi hyrde en scoutstuga med tillhörande ängar, skog och sjö. Själva ceremonin var kort och hölls på en brygga i sjön.
Vi gifter oss!
Jag red in på en vit(-ish) häst (inte behövs här några riddare inte), för den idén hade jag fått dagen innan och min käre far som alltid är handlingskraftig lyckades fixa det.
Jag på pålle.
Sedan gick vi till festen allihopa.
Medan vi väntade på middagen flög vi kinesisk drake, och det är den draken som syns på min header och som jag berättat om förut. Middagen hölls i ett stortält, och naturligtvis lärde vi de utländska gästerna hur man snapsar. "Vikings take the whole shot every time." Därefter dansades det i samma tält.
Middag.
Vårt tårtval var också intressant. Eller rättare sagt, vi kunde inte välja, så det blev både traditionell vit flervåningstårta och traditionell skånsk spiddekaga.
Dans med far min.
Sedan festades det mest hela natten, med badtunna, bastu, sjö och lägereld för de som ville.
Badtunna.
Lägereld.
Och för de som hellre ville sova fanns det tält uppslagna bland träden. Min käre man och jag sov gott på lyxmadrass och under duntäcke i ett tält på en egen äng. Någon vänlig själ hade även ställt dit en kyld flaska champagne och två champangeglas. Det var en detalj av många som, tillsammans med alla underbara gäster, gjorde vårt bröllop så minnesvärt. Det är verkligen en upplevelse som ligger mig varmt om hjärtat.
Oj då, vad hände där? Livet kom i vägen gissar jag, och jag vet inte om det har flyttat på sig än.
Jobb, dagis, lediga onsdagar, Tripp Trapp-inköp, frukt-, grönsaks- och brödätande bebis, collegemiddag, 30-årsdag, mammabesök, dejtkväll och magsjuka. Ungefär så har väl den senaste månaden sett ut.
Just nu ligger jag och återhämtar mig från det sistnämnda. Tack och lov klarade tösen sig ifrån otrevligheterna, tack och lov verkar hon helt har botat min livslånga fobi med sin egen sorts terapi, och tack och lov var mamma här och hjälpte till. Jag vet inte hur vi hade klarat det annars. Tyvärr fick hon betala ett högt pris för sin hjälpsamhet.
Ja, så var det med den saken. Hoppas mars för lite vår med sig.
Tösen var pigg som en mört idag, utan minsta tillstymmelse till feber.
Hennes mamma däremot var mycket sämre, så medan tösen var på dagis låg jag och kved i sängen alternativt framför TVn.
När hon kom hem fick jag starka misstankar om att hon lekt med blå färg. Min slutledningsförmåga är minsann inte att leka med. Kanske borde jag hjälpa de där CSIarna lite på fritiden (gissa vad jag tittade på hela dagen)?
Gårdagen var... intressant. Men det intressantaste var nog hunden.
På väg hem från julfest hos vänner för att ta emot våra gäster så såg vi plötsligt en hund mitt på vägen. Den sprang slalom mellan bilarna, och jag reagerade instinktivt. "Stanna bilen!" skrek jag till min käre man, och så fort den gick tillräckligt långsamt så öppnade jag dörren.
Hunden hoppade rakt upp i knäet på mig och förvandlades till en darrande hög kärlek.
Jag tog med henne till det närmsta hus och ringde på dörren. När en gammal tant öppnade frågade jag om hon kände igen hunden. Hon ryggade förskräckt tillbaka och sa att nej, absolut inte! Och hon avskydde den rasen! Då först insåg jag att det var en kampras. En pitbull.
Det var dock en ytterst kärvänlig tik vi hade fått fatt i. Men historien upprepade sig i fler hus och till slut fick jag ge upp. Det började bli mörkt, hunden frös, jag frös, tösen grät och vi behövde komma hem till våra gäster.
Så vi gick tillbaka till vännerna med julfesten och bad dem ringa polisen. De erbjöd sig att fixa det hela så att vi kunde komma hem, och vi tog tacksamt emot hjälpen.
Jag har just fått veta att allt löst sig (via Facebook faktiskt) och hunden har kommit hem.
Men nu sitter jag och tänker. Herregud vad jag är naiv! Vad hade hänt om det hade varit en kamphund? Hon såg ju snäll ut, men det kan man ju inte avgöra bara sådär med en främmande hund. Hur kunde jag utsätta tösen min för en sådan risk?!
Hej oansvarig mamma!
Ja, som ni hör så är jag inte särskilt nöjd med mig själv för tillfället. Vi får väl höras någon annan gång istället, när jag är på bättre humör.
Vilket lär dröja. Appen på iPhonen krashar så fort jag startar den så jag kan inte blogga medan jag kvällsammar som jag brukar. Så vi får se hur pass jag uppdaterar innan det är fixat.
Ha, jag fick nyss reda på att Dilba har börjat blogga. Oj vad jag slängdes tillbaka i tiden helt plötsligt! Tillbaka till den tiden då jag precis börjat intressera mig för musik och satt som klistrad vid radion (framförallt NRJ) för att jag av någon anledning ville kunna alla poplåtar som gick just då. Och bland havet av pojkband och girl-power-band och allt vad det var så fanns Dilba och hennes I'm Sorry.
Åh kära 90-tal. Man kan spela nästan vilken låt som helst från dess andra hälft för mig, och så plötsligt befinner jag mig på engelska sydkusten, iklädd en lång blå stretchklänning som ger mig otroligt elektrifierat hår, och med freestyle-lurar (ja, så gammal är jag) i öronen.
Men ja, tillbaka till Dilba. Efter att jag läst några inlägg så inser jag att hon nyligen gjort något av en comeback genom melodifestivalen. Tänk vad man missar när man bor utomlands. Och så bloggar hon som sagt. Hennes inlägg handlar om allt möjligt, och många handlar naturligtvis om poker eftersom det tydligen är en av hennes stora framgångar förutom musiken, men hon engagerar sig även mot mobbning och rasism. Sådana bloggar kan man väl aldrig få för många av.
Tösens nattsovande gick förvånansvärt jättebra. För henne alltså. Själv lade jag örat tätt tätt intill monitorn alldeles för ofta. Och kunde jag inte höra hennes snusningar då så blev jag tvungen att smyga in till henne.
Eller tvinga min käre man att tassa dit.
Men hon sov så gott så gott. Hela långa natten.
Sedan blev det söndagsmorgon och söndag innebär tydligen långpromenad för oss numera. Ja, en lång promenad till en pub räknas faktiskt! Och lilla mor som är här och hälsar på följde också med.
Dagen avslutades med kanelbullebak (jag blev så besviken på att inte få äta de min syster bakat att jag nu jagade rätt på riktig jäst… och satte mamma i arbete) och övertrött bebis, och det är ju en helt okej avslutning.
Vi vandrade in till byns centrum, min käre man, tösen och jag, för att köpa lunch och lyxkaffe. På vägen hem tyckte jag att vi kunde testa ett nytt, mindre trafikerat håll. Så medan min käre man beställde mackor drog jag upp mobilen ur fickan och tog reda på bästa vägen.
När vi kom ut ur affären delgav jag min käre man planen och sa "Följ mig!". Mannen var dock skeptisk och sa "lär inte den här vägen ta längre tid?". Jo, det var ju sant, men den lilla omvägen skulle väl knappt märkas tyckte jag.
Så vi gick ett tag, men min käre man kunde verkligen inte låta bli att lägga sig i. Efter flera frågor om vi inte skulle svänga här, eller om vi verkligen skulle gå den här vägen som ju leder ut ur byn så röt jag till och sa "Nu får du väl ändå ge dig? Lita på mig människa!"
Efter ytterligare tio minuter smög jag upp mobilen igen för att kolla om vi närmade oss avtagsvägen. Då blippade den lilla GPS-pluppen så fint på helt fel ställe.
Och med röda kinder blev jag tvungen att informera min käre man om att jag visst råkat gå till vänster i stället för höger när vi kommit ut ur affären och att vi därför var på god väg bort från vårt hem snarare än mot det.
Nu har det gått en vecka sedan jag skrev om det där broderiet jag påbörjat, så jag tänkte uppdatera er där. Ja, mitt liv är otroligt intressant. Särskilt med tanke på att det är Halloween idag.
I alla fall. Nej, det är varken ett kvinnokön eller My Little Pony. Intressanta gissningar. Men nu syns det i alla fall vad det centrala motivet är, även om tavlan är långt ifrån färdig.
Fortsättning följer. Jag antar att ni väntar med spänd förväntan på nästa uppdatering.
