Detta är ett inlägg som jag har tänkt skriva i säkert två år. När min dotter föddes trodde jag att jag hade koll på det här med amning. Det hade jag inte. Det var så otroligt mycket jag inte visste och som jag gärna hade velat veta från början. Under de två åren som gått sedan dess så har jag sugit åt mig allt jag kunnat komma över på ämnet och jag ammar fortfarande min dotter trots att jag en gång i tiden trodde att bebisar liksom la av med amningen vid ca 8 månader.

Nu vill jag dela med mig av det viktigaste som jag har lärt mig på vägen. Det som följer är en sammanställning inte bara av mina egna erfarenheter utan även av de erfarenheter som medlemmar i Amningshjälpens slutna grupp på Facebook så generöst delat med sig av. Tilläggas bör kanske att det här riktar sig till mammor som vill (hel-)amma och vars barn inte fötts för tidigt eftersom jag inte kan mycket om prematurer.

Håll i er, för det här blir det längsta inlägg jag någonsin skrivit. 1. Lita på dig själv, din kropp, din magkänsla och dina instinkter. Och lita på barnet.
Du kan mer om det här än du tror - din kropp är skapad för just det här ändamålet! Lyssna inåt och lyssna på barnet. Lär dig tyda barnets signaler och lägg det till bröstet så ofta som du och barnet vill, kan och orkar. Barnet vet vad det behöver. En bebis kan inte lägga sig till med dåliga vanor, i alla fall inte det första året, så kom ihåg att det barnet vill och det barnet behöver är samma sak. Och amning är så mycket mer än mat! 2. Vet att dina bröst kommer att producera tillräckligt med näringsrik mat åt din bebis.
Man hör ibland om mammor vars bröst rent fysiskt inte kan producera tillräckligt med mjölk, men det problemet är mycket ovanligt (även om mjölken tillfälligt kan minska om du blir magsjuk t ex). Ett betydligt vanligare problem är att brösten producerar alldeles för mycket mjölk i början för att vara på den säkra sidan. Och det är okej att klaga över att du har för mycket mjölk och/eller för stark utdrivningsreflex. Din mjölk kommer också att hålla högt näringsvärde oavsett vad du äter eftersom kroppen prioriterar mjölken framför dig själv. För att du själv ska återhämta dig efter förlossningen kan det dock vara bra att äta någorlunda hälsosamt, men pallar du inte det så se bara till att du får i dig vad som helst. Glass? Läsk? 3. Låt det ta tid att få igång amningen och stressa inte.
För många kommer amningen igång utan minsta motgång, men det är värt att ha i bakhuvudet att både du och bebisen behöver lära er tekniken även om amning i sig är mycket instinkt. Du behöver lära dig vilken/vilka positioner som funkar bäst och hur man bäst håller barnet, medan bebisen behöver lära sig att få till rätt tag och suga effektivt. Ni lär er tillsammans. Funkar inte en ställning för er så prova en annan. Dessutom behöver ni arbeta upp mjölkproduktionen (det tar ofta tre-fyra dagar innan den viktiga råmjölken ersätts av den "riktiga" mjölken) så det blir mycket ammande den första tiden. Mer än du tror! Bli inte förvånad om bebisen vill ha bröstet tre minuter efter förra omgången.
Ha tålamod och ställ in dig på ett par månader i soffan eller sängen i sunkiga kläder (eller ännu hellre halvnaken eftersom hud-mot-hud är så oerhört viktigt för amning, anknytning och mjölkproduktion) och otvättat hår. Bunkra upp med Netflix, en god bok, gott att äta och mycket att dricka. Och en stor hög med minihanddukar till att torka diverse kroppsvätskor med (framförallt bebiskräk om ditt barn liknar mitt). Vill du komma upp ur soffan lite så är en bärsjal eller en ergonomisk bärsele fantastiska verktyg (gå med i ytterligare en Facebookgrupp: Bärsjalar!). Samsovning och liggamning är något som verkligen kan rädda nattsömnen (men gör det på ett säkert sätt).
Illustration av en bebismages storlek - inte konstigt att de behöver äta ofta! 4. Ta skamlöst hjälp från allt och alla.
Se till att din partner gör allt i hushållet, inklusive matar dig, så att du kan sitta där i soffan. Se också till att partnern får vara delaktig genom att till exempel bära på och/eller gosa med bebisen mellan amningarna. Studier visar att partnern får mer och mer av samma anknytningshormoner som du får ju mer hen bär och gosar. Det behövs inte amning för den anknytningen! Har du ingen partner så ta hjälp av en familjemedlem eller nära vän så mycket du kan.
Om folk vill komma och hälsa på den nya bebisen så känn först efter att det är okej för dig (var inte rädd för att be dem vänta någon vecka annars) och kräv sedan något i gengäld (disk, tvätt, dammsugning, ett mål mat, gräsklippning…).
Om något känns fel med amningen, om det fortsätter göra ont efter den första veckan eller om det blir sår - var inte rädd för att söka hjälp! Ju tidigare desto bättre, och stå på dig tills du inte längre har ont. För det ska inte göra ont utan det är ett tecken på att något är fel (kort tung- och/eller läppband till exempel, eller dåligt tag av annan anledning eller svampinfektion). Det finns gott om hjälp bara man vet var man ska vända sig. BVC, amningsmottagning och Amningshjälpens hjälpmammor är ovärdeliga. Mer infolänkar finns i slutet av inlägget. 5. Undvik i görligaste mån hjälpmedel som amningsnapp, vanlig napp, flaska eller pump, i alla fall den första tiden.
Den första tiden, ca 4-8 veckor, är extra känslig då amningen behöver etableras; bebisen tränar upp sin teknik och mjölkproduktionen ställs in. Även om ovanstående hjälpmedel kan vara bra i vissa situationer så krånglar de mest till saker.
Amningsnappen rekommenderas ofta lättvindigt av välmenande i ens närhet om man klagar på onda bröstvårtor. Har man väl börjat använda den så kan det dock vara svårt att sedan träna bebisen att ta bröstet utan den och man blir tvungen att fortsätta med den längre än man tänkt.
Napp och flaska kräver, liksom amningsnapp, en annorlunda sugteknik än den som behövs för bröstet vilket kan resultera i så kallad tuttförvirring då barnet får svårt att ta bröstet ordentligt. Napp tillfredsställer också sugbehovet (det är ju det som är tanken) vilket innebär mindre tid vid bröstet, vilket säger till brösten att dra ner på mjölkproduktionen. Och maten kommer mycket lättare ur en flaska vilket kan göra barnet otåligt vid bröstet eftersom det ofta tar en liten stund innan utdrivningsreflexen sätter igång och mjölken kommer. Om man måste tillmata så finns det bättre alternativ som kopp- eller skedmatning, eller tillmatningssystem som man fäster på bröstet så att barnet kan "ammas" ändå.
Att pumpa används ibland som ett sätt att öka mjölkproduktionen, men en pump är mindre effektiv på det än ett barn. Vissa mammor har svårt att få ut något med pump och blir därför oroliga över att de inte har mjölk, men hur mycket man kan pumpa har inte så mycket att göra med hur mycket mjölk man faktiskt har. Det bästa sättet att öka mjölkproduktionen, förutsatt att barnet är aktivt vid bröstet, är i stället att amma ofta ofta och ha mycket tid hud-mot-hud. Det finns naturligtvis situationer då det faktiskt kan hjälpa mjölkproduktionen att pumpa (som att barnet inte kan suga tillräckligt effektivt, kanske för att det fötts för tidigt), men gör det i så fall i samråd med barnmorska och gärna hjälpmamma. 6. Bli inte orolig om bebisen helt plötsligt vill ammas hela tiden, eller helt vägrar att bli ammad.
Barn går igenom både tillväxtperioder och utvecklingsfaser. I dessa perioderna kan barnet behöva amma extra ofta för att beställa mer mjölk (mjölkproduktionen handlar om tillgång och efterfrågan) eller bara för lite extra närhet och trygghet. Och under vissa utvecklingsfaser kan det bli en hel del krångel vid bröstet - vid 3-4 månader är där till exempel en vanlig jobbig period (vet man inte om det är det lätt att tro att barnet är otröstligt för att mjölken sinar, men mjölken sinar inte bara sådär). 7. Tro inte på alla myter kring vad man ska och inte ska äta.
Det allra mesta går inte över i bröstmjölken. Man hör ofta om att man ska låta bli olika gasbildande matgrupper när bebisen verkar gasig, men det är värt att ha i åtanke att bebisar har outvecklade tarmsystem och troligtvis kommer att ha gasproblem oavsett vad du äter eller inte äter. Det viktiga är att inte ta bort alla "farliga" matgrupper bara för att vara på den säkra sidan. Det troligaste är att det inte påverkar det minsta och resultatet blir bara att du blir trött pga vitaminbrist. Mjölkprotein är dock något som kan påverka, men ändra inte din diet på eget bevåg utan utarbeta en plan med BVC/läkare/hjälpmamma. Mediciner är förstås också ett undantag; om du behöver ta något preparat så var tydlig med att du ammar när du pratar med läkaren och/eller kolla preparatet på Janusinfo.
Alkohol är också en sådan sak det snackas mycket om, men där är det bara sunt förnuft som gäller. Det går inte över tillräckligt mycket alkohol i mjölken för att påverka barnet, men naturligtvis ska du inte vara redlös när du har hand om ett barn, och samsov inte om du är alkoholpåverkad. 8. Fokusera på annat än tidtagning och viktmätning.
Återigen, lita på barnet och amma på barnets signaler, inte efter klockan. Bry dig inte heller om hur länge bebisen äter, hur ofta den äter och ta viktkurvor med en nypa salt. Just viktkurvor är något som skapar en hel del onödig oro. De är ett verktyg för att upptäcka om något inte står rätt till, men viss avvikelse är helt normalt. Och kom ihåg att BVC:s viktkurvor till stor del är baserade på flaskmatade barn vars tillväxt är annorlunda så ladda ner appen Growth (t ex) och jämför med WHO-kurvorna där - de är baserade på helammade barn.
Lita på att du själv kommer att märka om något är fel med barnet. Så länge bebisen producerar de blöjor den ska och verkar pigg och alert (de gånger den är vaken) så har du ingen anledning att oroa dig. 9. Läs på!
Det finns så mycket mer att ta till sig än vad som får plats i ett blogginlägg och det är inte otänkbart att du stöter på myter även på BVC, från läkare, från tandläkare eller till och med från självaste Socialstyrelsen (även om de allra flesta BVC-sköterskor, läkare och tandläkare kan vara ett fantastiskt stöd). Får du råd som känns fel enligt din magkänsla så lita på det och dubbelkolla rådet med någon annan kunnig. Gå Amningshjälpens Amningskurs för blivande föräldrar! Här följer några fler ställen att inhämta information ifrån:

• Boken Amning i Vardagen av Marit Olanders. Köp den och läs den från pärm till pärm. Det är värt det.
• Amningshjälpen
• Sagogrynet - en blogg skriven av en hjälpmamma
• Janusinfo - en sida med bättre uppdaterad och mer utförlig information kring mediciner och amning/graviditet än Fass och dylikt
• Amningshjälpens slutna grupp på Facebook - en grupp full av både kunniga hjälpmammor och stöttande och kunniga "vanliga" mammor (och ett fåtal pappor). Här får du mycket värme och stöd när du behöver det, och svar på nästan vilken fråga som helst som rör amning.
• Amningshjälpens rådgivningsgrupp på Facebook - här svarar bara hjälpmammor så råden har vetenskaplig grund
• KellyMom - en amerikansk sida med massor av bra information
• La Leche League International - ytterligare en amerikansk informationsskatt

Slutligen: never quit on a bad day!
Om det känns övermäktigt och du inte vill längre (trots hjälp) så säg till dig själv att hålla ut en vecka till. Känns det oavbrutet övermäktigt under den veckan och du fortfarande vill sluta så gör det. Det är inget misslyckande; all amning är lyckad amning!

Okej, här kommer då ett sådant där seriöst inlägg som utlovades förra gången. Det här handlar om ett tungt ämne som upprör många känslor: offentlig amning. TLDR? Jag börjar med de viktigaste poängerna:

• Du kan inte främja amning utan att främja offentlig amning.
• Du kan inte främja offentlig amning om du har en massa regler kring det. "Jag är för offentlig amning, men det måste skötas diskret och mamman ska visa respekt för omgivningen" är en nonsensmening.

9-barnsmamman Carola tog upp ämnet häromdagen, och när hon fick en del starka reaktioner på det så skrev hon också en uppföljare. Det som fick henne att skriva var tidningen Mamas kampanj #MATANU som går ut på att man ska kunna mata sitt barn (vare sig det är med bröst eller med flaska eller något annat) var som helst och när som helst utan att riskera att känna sig konstig eller hånad. Hon tar även upp debatten kring att Arga Snickaren inte drar sig för att lägga en servett över en ammande mamma om han tycker att hon visar för mycket. Carola tycker att detta är helt okej. Hon säger att om man sitter med "båda brösten helt nakna" och "flashar hela överkroppen" så visar man inte tillräcklig respekt för sin omgivning. Man är inte tillräckligt diskret. Och då får man acceptera att någon täcker över ens bröst och bebis. Vidare säger Carola att "Jag tittar på bilden de frontar den här kampanjen med, och jodå, där sitter ju någon tjej och visar typ hela överkroppen". Detta är alltså bilden hon pratar om (som jag uppfattat det):
Bild från Cissi Wallin Hon tittar alltså på en bild med tretton (såvitt jag kan avgöra, det är ofta inte så lätt att se vem som ammar och vem som gosar utan bröstvårta) ammande mammor, och zoomar in på en mamma som är halvskymd av mamman framför så att det mesta man ser är naken hud (oh no!). Jag gissar i och för sig vilken mamma hon syftar på, men ser ingen annan som möjligtvis skulle kunna stämma in på Carolas beskrivning. Mamman visar inte "typ hela överkroppen" Hon visar större delen av huden ovanför bröstvårtorna, precis som vilken tjej i balklänning som helst skulle göra. Varför är detta så otroligt provocerande när det handlar om just amning? Jag väljer här att inte i detalj ta upp saker som att de mammor som har båda brösten framslängda för att provocera när de ammar är så otroligt ovanliga att jag undrar om de ens finns, eller att det finns gott om reklamskyltar och annat som visar bra mycket mer än ammande mammor gör, eller att det i grunden handlar om en översexualisering av brösten (för det gör det!) eftersom det skulle ta alldeles för mycket plats. Dessutom är jag trött på att säga samma sak om och om igen. Jag går istället rätt på de i mitt tycke viktigaste problemen med en sådan retorik som Carola m fl kör. Det finns alltså framför allt två stora problem med att säga att "offentlig amning är positivt så länge det sköts diskret". Det ena är att "diskret" är ett väldigt subjektivt begrepp. Det en person tycker är så diskret det bara går, är att likställa med flashning för någon annan. Detta visade sig inte minst i diskussionen kring ovanstående blogginlägg i en sluten Facebook-grupp som jag är medlem i. Där frågades det om någon verkligen hade sett den mytomspunna dubbeltuttsflashande kvinnan, och svaret var ett enhälligt "Nej!". Men där dök också upp ett par kommentarer i stil med att nej, visserligen hade vederbörande inte sett någon med båda brösten framme, men den hade dock sett någon som drog ner linnet för att ta fram bröstet istället för upp och därmed visat mer brösthud än nödvändigt. Say what? Jag som tycker att jag ammar diskreeeeeeet och respeeeeeeektfullt men så gör ju jag! Jag tyckte att det var så skönt när jag kom på att man kunde köpa lagom urringade toppar, eller toppar med knappar, och därmed ha på sig helt vanliga kläder trots att man vill ha brösten lättillgängliga. Vet ni hur skönt det är att klä sig i normala snygga kläder efter nio månader i gravidkläder och lika länge i tröjor med olika smarta lösningar? Vet ni vilken lättad det innebär att känna sig normal ute på stan och ändå kunna amma? Det som är diskret för mig är alltså inte det för alla, inte ens för de relativt likasinnade i en sluten FB-grupp. Det andra problemet - det allra största problemet - är att det inte är den avslappnade provocerande dubbeltuttsflashande mamman som tar åt sig av "offentlig amning är positivt men…". Nej, hon bryr sig inte. Det är den osäkra nyblivna mamman som tar åt sig. Hon som inte vågar amma utanför dörren eftersom bebisen inte trivs i den fina amningssjalen hon köpte. Hon som börjar pumpa för att pappan ska kunna ta barnet ett par timmar så att hon kan gå och fika med sina vänner så att hon inte blir galen instängd där i lägenheten. Det är hon som tar åt sig. Och det är hon som behöver stödet allra mest.
Offentlig sommaramning

Bloggen står stilla. Detta beror på många saker. Dels har jag ont om tid och ork med en tvååring och en ny liten en på väg. Dels har jag börjat på ett nytt jobb (efter vikariatet som gymnasielärare) som kräver en hel del hjärnaktivitet vilket innebär mer fysisk utmattning än man skulle kunna tro.