Jag nämnde ju att jag varit inne en runda på underbara Karen Millen, och lovade att snart visa vad jag hade köpt där.

Det här är vad jag packade upp ur det lyxiga silkespappret.

Kanske.

Jag spenderade min lediga onsdag med att bland annat gå och ta cellprover, för det var ju dags. Vi får väl hoppas att allt är som det ska, men man är väl alltid orolig de två veckorna det tar innan man får svar.

Cancer. Det är ett så stort och skrämmande ord. Jag vågade nästan inte skriva ut det i titeln här. Och när jag låg där på britsen så tänkte jag på taxilandet och det otroligt gripande livsöde som beskrivs där. Så tungt är det att läsa att jag faktiskt inte orkar följa bloggen, men jag tittar in då och då för att förvissa mig om att Snorpan fortfarande har en mamma.

Så ja. Just do it! Helst en gång om året trots att de bara kallar vart tredje år.

Och håll tummarna för ännu ett positivt besked för min del.

I helgen for hela familjen in till stan och så fick den här mamman äntligen shoppa loss! Tösen sov sig igenom ett par timmar medan hennes föräldrar oooooade sig igenom flera barnklädesavdelningar utan att köpa något, och flera vuxenavdelningar där vi köpte en hel del. Till mig.

Och vet ni vad? Jag njöt helhjärtat av att vara en del av det hemska konsumtionssamhället!

Här har ni några av de sakerna jag plockade på mig. Jag var även inne i favoritaffären (Karen Millen) och köpte lite, men det resultatet får ni se en annan gång.

Jag tror inte många inser vidden av bilden nedan, eller ser stoltheten i tösens ögon. Men ett par minuter innan bilden togs låg hon på rygg en bit därifrån. Utan napp.

Nappen låg i hörnet av sängen. Plötsligt bestämde sig tösen för att hon ville ha den, så hon vände sig på mage (wow) men kunde fortfarande inte nå den.

Så hon kravlade sig långsamt men säkert närmare och närmare, och till slut nådde hon den (wow!) - och stoppade in den i munnen (wow) på rätt håll (WOW!).

Är inte det en bedrift som heter duga så säg? Så därav både tösens och hennes mammas oerhörda stolthet.

Den 28:de mars kommer det att hända något kul. Tyvärr är jag alldeles för paranoid för att våga berätta vad det är, men samtidigt vill jag skryta om det för hela världen.

Därför skriver jag ett sådant här inlägg, utan egentligt innehåll och med hintar om hemligheter. Sådär som jag hatar när bloggare gör.

Det som kommer att hända är knappast livsomvälvande, men dock once-in-a-lifetime. Den 28:de berättar jag mer.

Tills dess får ni hålla till godo med ledtråden nedan. Den kommer inte att hjälpa er ett dugg.

Jag är nästan övertygad om att vi har ett spöke i huset. Och han är snäll och barnvänlig.

När min kära mor var här och hälsade på en gång när tösen bara var någon månad gammal så glömde jag ta med mig locket till nappflaskan. När jag kom in i vardagsrummet så låg locket där ovanpå mammas iPad. Hon hade använt den alldeles nyss, efter att jag hade lämnat rummet, och definitivt inte lagt dit locket. Det var som om Laban (som jag döpt honom till) ville vara säker på att vi inte skulle tappa bort det.

Hade det varit en engångsföreteelse så hade jag nog snart glömt bort det. Men häromdagen hände något liknande. Jag kunde inte hitta tösens vantar som vi inte behövt använda sedan i januari. Jag letade som en stolle i olika väskor och rum och fickor men de fanns ingenstans. Och så när jag kom in i vardagsrummet så låg de plötsligt där på en hög papper på TV-bordet.

Jag lovar att vi städat sedan i januari. Flera gånger till och med. Och min käre man bedyrade att han inte lagt dit dem och verkade snarare tro att jag drev med honom.

Så tack för hjälpen Laban! Och välkommen till familjen!

Jag tar ledigt varje onsdag för tillfället så att tösen och jag kan ha en dag tillsammans mitt i veckan. Idag var alltså en sådan dag.

Tösen spenderade större delen av mammadagen på dåligt humör. Bra att veta att hon uppskattar tiden vi har på tu man (kvinna?) hand. Jag misstänker att hon har en tannabissing (dvs tand) på väg. Det har jag i och för sig misstänkt varenda gång hon varit grinig de senaste sju månaderna, men nån gång ska jag väl få rätt?

Nåja, som tur var så var hon på lekhumör då och då också, så lite bokslukande fick vi till trots allt.

Jag har hållit i en workshop för typ gymnasieelever idag. De kom hit till Oxford från hela landet för att se mig kladda på en whiteboard.

Jag måste säga att jag inte är helt nöjd med min insats. Trots att vi faktiskt bevisade att Universum utvidgar sig, att där troligen varit ett Big Bang och att Universum är runt 10 miljarder år gammalt (i runda slängar) så såg eleverna uttråkade ut.

Så ska det naturligtvis inte vara.

Jag får se till att göra bättre ifrån mig nästa gång helt enkelt.

Tösen min har alltid gillat att ha något mjukt mot ansiktet, speciellt när hon ska sova. Och för ett tag sedan så började hon visa ett oerhört intresse för tvättinstruktionerna på leksakerna. Så när jag hittade en supermjuk snuttefilt med en massa intressanta små lappar på så tänkte jag att det vore den perfekta presenten.

Och visst älskar hon sin snuttis.

Särskilt tvättinstruktionerna.

Hela familjen gav sig iväg och shoppade tillsammans idag. Ja, veckohandling på Sainsbury's handlade det då om alltså. Men jag måste säga att det är rätt fiffigt av dem att ha babystol på vagnen.

Sen har vi också suttit och lekt med (eller låtsasdödat?) ninisen och masken i spjälsängen. Eller mest tösen. Med betoning på suttit.

Förutom storstädning (ut med er resterande bacillusker!) så är det ungefär så vår dag har sett ut.

Jag upptäckte helt plötsligt att vi är att betraktas som föräldrar nu. Idag var vi nämligen på föräldramöte. Vi hade utvecklingssamtal med tösens fröken.

Det är sant!

Vi träffade tösens fröken. Och hade ett samtal. Om tösens utveckling.

En sju månader gammal tös. Som varit där i sex veckor.

Nåja. Det var faktiskt intressant. Tydligen är alla de andra barnen fascinerade av henne, och om någon kommer dit och är lite ledsen så glömmer de snart bort det tack vare tösens glada (och högljudda) babblande. Och tydligen så är hon extra högljudd när hon har tråkigt, dvs när alla de andra barnen sover middag. Det har till och med hänt att hon då babblat tillräckligt högt och länge för att en kompis ska vakna så att hon fått en lekkamrat.

Atta girl!

Vi fick även ta med oss hennes pärm hem, en pärm som innehåller en slags dagbok med en massa text och bilder. Det blir trevlig läsning i helgen!

Tänkte bara allmänt skryta lite om hur stor tösen min har blivit. Hon är ju en hel liten person nu som aktivt gosar, som möter en med jätteleenden när man hämtar henne efter dagis och som till och med dricker ur flaskan själv!

Det dröjer inte länge innan hon diskar efter maten och städar sitt rum också, det är jag säker på.

Oj då, vad hände där? Livet kom i vägen gissar jag, och jag vet inte om det har flyttat på sig än.

Jobb, dagis, lediga onsdagar, Tripp Trapp-inköp, frukt-, grönsaks- och brödätande bebis, collegemiddag, 30-årsdag, mammabesök, dejtkväll och magsjuka. Ungefär så har väl den senaste månaden sett ut.

Just nu ligger jag och återhämtar mig från det sistnämnda. Tack och lov klarade tösen sig ifrån otrevligheterna, tack och lov verkar hon helt har botat min livslånga fobi med sin egen sorts terapi, och tack och lov var mamma här och hjälpte till. Jag vet inte hur vi hade klarat det annars. Tyvärr fick hon betala ett högt pris för sin hjälpsamhet.

Ja, så var det med den saken. Hoppas mars för lite vår med sig.