Det är för mycket just nu. Sorg och trötthet tar ut sin rätt.

Vi ska försöka ta oss hem till Sverige och familjen med en liten tös som inte ens har ett pass ännu. Håll tummarna för oss.

Idag har vi varit på yoga igen och det gick precis lika bra som förra gången. Det är fantastiskt att kunna sträcka ut ryggen ordentligt då och då.

Jag har också varit på sexveckorskoll och det verkar som om jag är så gott som normal igen efter födseln. Fritt fram för gymmedlemsskap alltså. Trevligt!

Men tösen verkar inte helt normal. Jag tror hon besitter magiska krafter. För jag lägger henne till rätta med rumpan i min navel och huvudet i halsgropen, men nästa gång jag tittar ner så ligger hon tvärs över min mage med näsan inborrad i armvecket. Hur går det till liksom?

Ja ni läste rätt! Jag fick mig en sovmorgon i morse. Typ.

Så här såg morgonen ut (morgon börjar vid midnatt va?):

Klockan tre vaknade tösen och ville ha mat. Åt mat. Länge och väl.

Klockan fyra var tösen åter sovande i sin säng.

Klockan kvart i sju vaknade tösen och ville ha mat. Åt mat. Länge och väl.

Klockan kvart i åtta var tösen åter sovande i sin säng.

Trodde vi. Klockan åtta satte hon igång och gallskrika. Efter blöjbyte och matning hade hon lugnat sig något. Min käre man tog med henne ner i vardagsrummet men kom snart upp igen med en plaskvåt gråtande bebis som hade gjort sig själv hungrig. Över alla sina kläder.

Klockan nio, efter blöjbyte och klädbyte, ville tösen ha mat. Åt mat. Länge och väl.

Klockan tio tog min käre man med henne ner i vardagsrummet.

Klockan halv elva lyckades jag somna.

Klockan halv tolv vaknade jag av gallskrik från nedervåningen tätt följt av gallskrik utanför sovrumsdörren varpå min käre man meddelar att flaskan inte varit tillräckligt med mat och att tösen gjorde sitt bästa för att övertyga honom om att hon fortfarande var utsvulten. Åt mat. Länge och väl.

Klockan tolv steg jag upp. Underbara sovmorgon!



Förresten, tösen är inte särskilt imponerad av sitt vrålåk. Under en timmas skogspromenad gick vi med tom vagn och bebis i sele i ungefär femtio minuter. Otacksamma unge!

Vi har köpt en bärsele, och vilken fantastisk idé det var! Jag har nu två händer igen efter fem veckor, med all den extra frihet det innebär.

Den här är från ErgoBaby och har i ett slag fixat det onda i min rygg. Tösen somnar också tryggt i den inom två sekunder.

Dessutom funkar den lika bra för pappor. Bevis nedan.

Fem saker:

Mina nya fina vita låga Converse var fortfarande vita efter skogspromenaden. Trots att jag var korkad nog att ha dem på mig på en skogspromenad.

Jag kommer numera i mina vanliga jeans. Ja, min regim bestående av chipsätande liggandes på soffan har verkligen paid off!

Tösen och jag har varit på yoga idag, och tösen var fantastiskt duktig. Inte på just Stående Hunden kanske, men på att meditera. Hon låg helt lugnt på sin filt i hela 40 minuter. Vilket otroligt framsteg!

Tösen har också börjat leka med leksaker. Hon ler till och med när hon gör det. Hon gör även alla möjliga andra grimaser, men det är bara leendet som räknas. Eller hur?

Och min käre man har lyckats mata henne med en hel flaska bröstmjölk. Detta är det mest fantastiska! Ah, sweet freedom!

Idag har vi varit på skogspromenad. Min promenad var dock kortare än tösens. Jag måste nämligen fortfarande ta det lugnt eftersom jag lätt blir trött, så jag tillät mig själv en halvtimma. Min käre man och min pappa fortsatte dock lite längre med tösen.

Jag är inte det minsta avundsjuk. Alls. Och som ni kan se nedan så gick jag ändå så snabbt att bilderna blev suddiga. Typ.

Sedan vågade vi oss på ett besök på puben vid kanalbåtskanalen. Tösen vägrade vara tyst ens i en minut. Men det gick ändå.

Sedan somnade hon så fort vi kom till bilen. Snällt.

• Active birth; encouraged to move around and to follow instincts (also in second stage).
  Aktiv förlossning; uppmuntrad till att röra på mig och följa instinkter (även under utdrivningsskedet).
  Ja. Jag låg stilla på en säng ungefär hela tiden, utom när de verkligen tvingade mig till att vandra runt lite. Otroligt aktiv.
   
• Pain relief: water birth (first and preferably second stages) in combination with gas-and-air (through a mouthpiece). No opiates. Epidural only if explicitly asked for.
  Smärtlindring: vattenfödsel (öppningsskedet och helst utdrivningsskedet) i kombination med lustgas (genom ett munstycke). Inga opiater. Epidural enbart om jag uttryckligen ber om det.
  Vattenfödsel, jo tjena. Den såg jag inget av. Eller jag fick vistas i samma rum som poolen i en timme eller så, för att göra mig extra sugen på det liksom. Men först gick saker och ting för långsamt och sedan blödde jag för mycket. Jag är fortfarande ytterst nyfiken på om varmt vatten är så mirakulöst mot smärta som det sägs.
   
• Dim lighting and relaxed atmosphere maintained.
  Dunkelt ljus och avslappnad atmosfär konstant.
  Jag vet inte hur avslappnade ni skulle vara om ett gäng doktorer rusade in, tände alla lysrören och slog läger mellan era ben, men jag var det då inte. Fast å andra sidan brydde jag mig inte nämnvärt vid det laget.
   
• Minimal cervix examinations, intermittent monitoring etc.
  Minimalt med livmoderhalsundersökningar, periodisk övervakning etc.
  De så gott som band fast mig vid en maskin för att hålla koll på bebisens hjärtslag. Dock gjorde det ingen större skillnad eftersom jag inte var aktiv ändå (se ovan).
   
• Episiotomy avoided unless intervention becomes necessary.
  Undvik episiotomi så länge ingrepp inte blir nödvändigt.
  Ehm nä. Så blev det inte. Så blev det absolut inte.
   
• Keep cord attached until it stops pulsating, and allow for a natural third stage.
  Klipp inte navelsträngen förrän den slutat pulsera, och låt moderkakan födas naturligt.
  Det blev bråttom så min käre man fick klippa navelsträngen direkt så att tösen kunde få syre. Och jag blödde för mycket så de ville inte låta moderkakan vara för länge utan gav mig en spruta så att jag fick sammandragningar direkt. Inte särskilt naturligt alltså.
   
• Uninterrupted skin-to-skin contact for at least an hour, in dim lighting and relaxed atmosphere.
  Oavbrutet hud-mot-hud kontakt i minst en timma, med svag belysning och avslappnad atmosfär.
  Det blev väldigt mycket spring där i början och jag fick ligga och oroa mig för om bebisen var okej och om jag var det (eftersom jag blödde rätt kraftigt och de verkade ha bråttom att få i mig dropp). De svarade bara "everything's gonna be ok, don't worry, of course everyone is ok" på alla mina frågor, vilket inte lugnade mig det minsta. Till slut fick jag dock hålla min dotter och sedan låg hon hos mig i ett par timmar och vi fick vara ostörda i det rummet.
   
• Additionally, you should be aware that I suffer from emetophobia. My reaction to feelings of nausea or to other people vomiting may therefore be irrational; I may panic, and I may refuse gas-and-air or food for fear of causing nausea. If sustenance is necessary and I refuse, please suggest alternative strategies or allow my husband to gently coax me into eating.
  Dessutom bör ni vara medvetna om att jag lider av emetofobi. Min reaktion på illamående eller andra som spyr kan därför vara irrationell; jag kan få panik och jag kan vägra lustgas eller mat av rädsla att bli illamående. Om näring krävs och jag vägrar, föreslå då alternativa strategier eller låt min man försiktigt lirka i mig mat.
  Det här gick helt enligt planen! Jag vägrade mat och drack knappt något överhuvudtaget under mina tolv timmar på sjukhuset, så jag var fullständigt uttorkad när tösen äntligen behagade komma ut. Mission accomplished!

Jasså, HAN har rätt att vara trött?!

Som belöning för att ni läst ända hit så får ni veta det här... (Foto: Joël van Houdt)

Det luktar kolik här. Jag är trött på att vara mamma nu. Kan jag inte få vara pappa ett tag istället?

Det är tur att du är så jäkla söt. Unge.

Ja, inte jag då alltså, utan min käre man. Idag var hans pappaledighet/semester officiellt över. Det känns lite tungt faktiskt att plötsligt ha hela ansvaret under dagen.

Jag förstår inte varför han inte kunde multitaska. En annan är ju kung på det.

Fast han kanske inte vill dras med dubbelhaka?

Idag har vi varit ute på äventyr. Tösen min skulle nämligen skattskrivas. Eller nåt. Vi körde i alla fall in till London och svenska ambassaden där för att registrera henne.

Körde bil alltså.

I centrala London alltså.

Vi var väldigt skraja inför detta, för fy för att köra bil i London. Hade det inte varit för bebisen så hade vi aldrig någonsin kommit på den galna tanken! Men det gick förvånansvärt smidigt faktiskt och nu har jag både en snart-vackra-svenska-flicka till dotter (håller tummarna för att hon blir godkänd!), ett nytt körkort och erfarenhet av att amma offentligt (och bli stirrad på) på ett multikulturellt fik på Edgware Road.

Inte så illa pinkat om jag får säga det själv. Och det får jag väl?

Kolla här vilka bakverk jag lyckats få till! Jag är löjligt stolt över att ha lyckats hitta tiden till att skapa dessa små godsaker.

Dessa små godsaker som en femåring lika gärna kunde ha snott ihop.

Tösen min är nu två och en halv vecka gammal, och ligger och snarkar på mitt bröst, så jag tänkte att det kanske vore dags att ta tillfället i akt och skriva ner den där förlossningsberättelsen jag lovat er.

Som vetenskapare så hade jag naturligtvis sökt upp och sugit i mig så mycket information som jag kunde komma över. Jag hade också packat sjukhusväskor och skrivit förlossningsplan ungefär två månader i förväg. Så jag kände mig väl förberedd.

Ändå gick absolut ingenting som väntat. Det var som om någon tagit min förlossningsplan och bestämt sig för att göra precis tvärtemot på varenda punkt. Tack och lov att jag hade både söstra mi och min käre man där med mig.

Jag började få värkar på söndagskvällen. Inte superstarka men regelbundna ungefär var tionde minut. Jag var övertygad om att vi skulle vara på väg till sjukhuset mitt i natten någon gång där.

Så blev det inte. Värkarna fortsatte precis likadant hela natten och jag sov i tiominutersintervaller mellan dem. Sedan fortsatte de hela nästa dag också, och började bli mer intensiva först sent på måndagskvällen.

Vid halv två på natten begav vi oss till sjukhuset. Där fick vi först en rätt tråkig upplevelse med en otrevlig och hårdhänt barnmorska, men efter ett par timmar fick vi äntligen poolrummet som jag hade önskat mig. Jag invigde det genom att spy i vasken, men den vanliga emetofobipaniken gjorde sig faktiskt inte påmind.

Efter ytterligare ett par timmar förlorade vi poolrummet igen eftersom jag fortfarande bara var fyra cm öppen och därför inte kommit någon vart alls. Som tur var så fick vi ett privat rum där jag kunde vara under värkarbetet.

I flera timmar låg jag på sängen och sov mellan värkarna eftersom jag var fullständigt utmattad. Någon gång då så insåg de att jag blödde lite väl mycket trots att ingenting hände. Till slut, efter att jag tvingat mig upp ur sängen och vankat rundor tills benen bokstavligen inte längre bar mig, så blev värkarna plötsligt och äntligen hundra gånger värre. Men när jag bad om smärtstillande så gav de mig Alvedon. Jag bara "vad i h-e?!", men tog snällt tabletterna som naturligtvis inte hjälpte det minsta.

Till slut satte de mig på en rullstol och rullade mig tillbaka till förlossningsavdelningen. Stackars satar i hissen som fick en ordentlig inblick i hur de skulle ha det om några månader. Ungefär där så började jag fundera på om kejsarsnitt inte vore enklare ändå, men kom fram till att jag skulle bli tvungen att betala det själv och det hade jag nog inte råd med.

Väl på förlossningsavdelningen så fick jag äntligen lustgas och sen är allting snurrigt. Men efter kanske en timme så började min kropp krysta och jag tänkte att "oj då, det är nog dags att krysta med då". Så det gjorde jag.

Men tösen min ville visst inte ut. Efter en timme var hennes hjärtslag oroväckande långsamma så ett gäng doktorer kom in och började förbereda för sugkopp. Fast när de väl klippt och haft sig så lyckades jag få ut henne själv, klockan halv två på tisdagseftermiddagen. Utan sugkopp eller epidural, något jag är ytterst stolt över.

Och när de gett henne det extra syre och den extra värme hon behövde så fick jag äntligen hålla henne tätt intill och dra in hennes ljuvliga doft.

Och jag vill aldrig släppa henne ifrån mig igen.