Det har varit mycket på gång idag. Goda nyheter på det hela taget får man väl säga. Bland annat så har jag blivit inbjuden att tala på en 200-pers-konferens i Tyskland. Inte illa!

Annars har vi käkat lunch på pub med kompisar. Vid ett tillfälle blev tösen grinig och jag gissade att hon var trött. Det enda problemet var: hur får man en tös som vägrar sova i vagn om den inte rör på sig att sova inne på en pub? Svar: man lägger henne i vagnen och väntar två sekunder.

Ni skulle sett hur lycklig och stolt hennes mamma blev. Titta titta på min unge - hon sover!

Sedan vandrade vi även ett par timmar i slottspark tillhörande Blenheim Palace. Det var en fantastiskt fredag vi fick till där hörreni!

Det blir inte så jättemånga myskvällar eftersom tösen inte är så bra på att gå och lägga sig.

Men ibland får vi minsann till det!

Hallå? Hallå pappa? Det är dags att stiga upp nu! Pappa? Pappa! Jag vill leka! Sover du eller? Vaddå mitt i natten? Vad pratar du om? Det är ju lekdags! Pappa? Pappa…

Tösen och jag var ute och gick på stan med ett par kompisar. Vi hade det mycket trevligt.

Och så helt plötsligt råkade vi vandra rätt in på Hogwarts!

Lite besviken blev jag förstås på avsaknaden av svävande tända ljus i matsalen.

Hon suger inte på tummen som hennes morbror gjorde.

Eller på pekfingret som hennes mor.

Inte heller suger hon på pek- och långfingrarna som hennes moster gjorde.

Nej, hon kör med alla tre mittenfingrar. För ska man suga så ska man väl göra det ordentligt?

Det känns bra att få veta att man är saknad ibland. Även om det bara handlar om ett par dagars bloggfrånvaro.

Jag har helt enkelt varit lite trött och därför omotiverad på sistone. Så enkelt är det.

Under tiden har tösen lärt sig att simma ryggsim på torra land. Eller hoppa groda upp och ner. Eller nåt. Hon tar sig i alla fall gärna fram så, särskilt på skötbordet med ett busigt flin redo för när man måste fånga in henne.

Inatt utövade hon denna nyfunna färdighet. Flera gånger vaknade vi av gråt och hittade henne då inkilad i det övre vänstra hörnet på spjälsängen, skitsur över att inte komma någon vart längre. Och varje gång tog det henne en timma att somna om.

Dessutom lyckades hon skaffa sig skavsår i rumpan genom allt nattligt skuttande. Lyckat.

Tösens nattsovande gick förvånansvärt jättebra. För henne alltså. Själv lade jag örat tätt tätt intill monitorn alldeles för ofta. Och kunde jag inte höra hennes snusningar då så blev jag tvungen att smyga in till henne.

Eller tvinga min käre man att tassa dit.

Men hon sov så gott så gott. Hela långa natten.

Sedan blev det söndagsmorgon och söndag innebär tydligen långpromenad för oss numera. Ja, en lång promenad till en pub räknas faktiskt! Och lilla mor som är här och hälsar på följde också med.

Dagen avslutades med kanelbullebak (jag blev så besviken på att inte få äta de min syster bakat att jag nu jagade rätt på riktig jäst… och satte mamma i arbete) och övertrött bebis, och det är ju en helt okej avslutning.

Idag bestämde vi oss bara sådär helt plötsligt för att se om tösen kunde nattsova i spjälsängen i sitt eget rum istället för i korgen i vårt.

Så nu ligger jag här och oroar mig för att hon ska vakna och inte kunna somna om.

Fast mest saknar jag hennes snusande. Så att det gör ont.

Vi hade bävat inför idag i fyra veckor. Tösen skulle nämligen vaccineras för andra gången, och med tanke på hur jobbigt jag tyckte att det var förra gången så är det kanske inte så konstigt att jag inte direkt såg fram emot dagens utflykt.

Och det var precis som förutspått: tösen brast i nästintill outhärdligt ledsen gråt när de båda sprutorna trycktes in i hennes knubbiga små lår. Och jag grät med henne.

Hon lugnade sig dock ganska snabbt och somnade tungt på pappa. Men ett par timmar senare så grät hon otröstligt igen när jag skulle mata henne, troligtvis på grund av ömma lår.

Och nu precis så har vi tagit bort plåstren, något som naturligtvis föranledde ännu mer gråt. Men nu är den långa jobbiga dagen äntligen över och vi ligger och myser i sängen.

Och just det, så är det hennes tremånadersdag också. Hipp hipp hurra för det.

Det stod tydligen "lata sig i sängen" på schemat idag, för tösen sov ända till klockan nio.

Sedan lämnade vi huset med siktet inställt på en timmes yoga, och återvände inte förrän fem timmar senare. Yogan utvecklades nämligen till en latte på närmsta café, och latten utvecklades vidare till en lunchpanini.

Och sen när vi kom hem så var det nästan mörkt redan, så plötsligt var dagen slut. Och en mycket bra dag hade det varit minsann.

Det var otroligt vackert väder idag så vi drog ut på skogspromenad igen.

Den här gången använde vi sittdelen till vagnen för första gången. Man kan luta den bakåt så att tösen kan halvligga i den och se sig omkring. Det funkade jättebra! Och när hon tröttnade på att se sig omkring så somnade hon bara till lite så att hon slapp att se mer.

På bilden nedan syns varken de ofantliga mängder lera vi vadade igenom, eller den varma puben vi avslutade vandringen med. Men annars är den rätt representativ.

Igår gjorde jag något jag inte gjort sedan tösen föddes: jag gick och nattade henne och sedan satte jag mig i soffan och myste med min käre man och en kopp choklad. Istället för att somna direkt. Det ni! Lyx på hög nivå! Man kanske skulle göra det till en vana?

Och nu har vi dessutom en man med ett väldigt roligt skägg på besök. Alltså, skägget är inte själv på besök utan det sitter fast på mannens ansikte. Mannen som är på besök alltså. Med skägg alltså.

Asch, jag ger mig. Jag får inte rätt på syftningen. Men roligt är det i alla fall. Skägget alltså.

Sen när finns Clas Ohlson i England?!

- Tösen har fått en helt ny liten syssling! Så härligt!

- I morgon ska vi hälsa på hos tösens (kanske) framtida dagis. Så nervöst!

- Tösen har lagt sig till med att bita till när hon ammas - dock utan tänder än så länge tack och lov. Så opraktiskt!

Nu har farbröderna åkt hem till Holland. Sedan de gav sig av så har tösen sovit. Och sovit. Och sovit lite till. Hon har inte sovit på det viset sedan hon var liten.

Ehm. Alltså. Hon är ju nyss fylld tolv veckor, så hon kanske fortfarande bör räknas som ganska liten? Men ja. När hon var ännu mindre då då.

Hoppsan, nu råkade jag visst nysa så att tösen hoppade högt i luften. Jag får nog ta och trösta den stackars skärrade lilla plutten.

Måndag betyder mamma-yoga, så tösen och jag tog oss dit som vanligt. Men när vi kom fram så var grinden låst, vilket brukar betyda att instruktören inte dykt upp ännu.

Efter några minuter fick vi dock sällskap av två andra mammor med döttrar. När det sedan gick en halvtimma utan att vi blev insläppta så gav vi upp och satte oss på ett café istället.

Det var också ett helt okej sätt att tillbringa en måndagsmorgon.

Idag har vi även gått med tösens farbröder in till centrum och köpt latte (till mig; tösen har en egen favoritlatte som bara mamman hennes är bra på), och lyssnat på bonfire night-fyrverkerier.

Och tösen har upptäckt ett effektivt sätt att väcka pappa på: dra honom i ögonlocken bara.

Vi har fint besök den här helgen; tösen hänger med två av sina många farbröder och har förtroliga samtal bakom ryggen på mig.

Min tös är lite… speciell. För att roa henne medan jag gick och hämtade något ställde jag hennes fina mjuka dalahäst bredvid henne.

När jag kom tillbaka ungefär trettio sekunder senare så hade hon visst roat sig på sitt eget lilla sätt.

Vi vandrade in till byns centrum, min käre man, tösen och jag, för att köpa lunch och lyxkaffe. På vägen hem tyckte jag att vi kunde testa ett nytt, mindre trafikerat håll. Så medan min käre man beställde mackor drog jag upp mobilen ur fickan och tog reda på bästa vägen.

När vi kom ut ur affären delgav jag min käre man planen och sa "Följ mig!". Mannen var dock skeptisk och sa "lär inte den här vägen ta längre tid?". Jo, det var ju sant, men den lilla omvägen skulle väl knappt märkas tyckte jag.

Så vi gick ett tag, men min käre man kunde verkligen inte låta bli att lägga sig i. Efter flera frågor om vi inte skulle svänga här, eller om vi verkligen skulle gå den här vägen som ju leder ut ur byn så röt jag till och sa "Nu får du väl ändå ge dig? Lita på mig människa!"

Efter ytterligare tio minuter smög jag upp mobilen igen för att kolla om vi närmade oss avtagsvägen. Då blippade den lilla GPS-pluppen så fint på helt fel ställe.

Och med röda kinder blev jag tvungen att informera min käre man om att jag visst råkat gå till vänster i stället för höger när vi kommit ut ur affären och att vi därför var på god väg bort från vårt hem snarare än mot det.

Attans.