När vi skulle ge oss ut på vår dagliga promenad så upptäckte vi att det stod ett paket lutat mot vår dörr. Och det här var ett riktigt paket, en överraskning, och inte ett sådant där låtsaspaket som jag beställt till mig själv. Från allrakäraste syster och hennes påg.
Jag tror möjligen kanske att brevbäraren inte riktigt förstod instruktionen Aktas. Inuti fanns två ytterst välinpackade originaltavlor.
De har väldigt imponerande inslagningstalanger.

Två tavlor som kommer att göra sig bra på vår än så länge nakna vägg i ett hav av emballage värdigt IKEA.

Det enda som saknades...

...var signaturer! Hur ska vi annars kunna tjäna miljoner på dem när de här konstnärerna blir världskända?

På tal om ingenting: ser inte den här busken ut som ett livs levande påskris?

Idag har jag varit på ultraljud, så det blir lyx den här gången: två uppdateringar! En utifrån och en inifrån.
Så här ser magen ut utanpå.

Och det här finns inuti - en fot! Det är kanske inte så upphetsande att se en fot bara, men nu var det så att little one absolut inte ville vara med och leka. Eller rättare sagt: little one ville absolut leka. Det är en livlig liten krabat vi har därinne! Det har jag i och för sig anat tidigare, men på ultraljud är livliga krabater inte särskilt fotogeniska, så vi fick inga bra bilder. Men sparkade på sensorn, det gjorde little one i alla fall. Om och om igen. Så ett fotfoto blev det åtminstone. Den här ultraljudsundersökningen, till skillnad från den jag hade i gjorde vecka 12, var till för att kolla missbildningar. Det är de två ultraljuden som är standard här i England. Allt verkade vara helt normalt, förutom en liten anomali med navelsträngen som tydligen inte är alltför ovanlig och som man inte behöver oroa sig särskilt för - vissa doktorer kollar det inte ens längre. Men pga det så bokade de in mig för ytterligare ett ultraljud i vecka 28 för att kolla så att little one växer ordentligt. Som sagt, little one var helt och hållet på den normala skalan, och navelsträngen var inget att oroa sig för. Egentligen. Men oroar mig, det gör jag ju i alla fall. Så klart. Men hade det inte varit detta så hade jag hittat något annat att oroa mig för. Och det ska nog gå bra ändå. Nu är jag lite känslomässigt slutkörd igen. Jag hoppas kvällens yogapass hjälper mig att slappna av så jag sover gott inatt!

Jag har verkligen börjat känna av de där omtalade hormonerna tror jag. Nyss satt jag och läste cafémenyn hos ScandiKitchen och började nästan storböla. Utan riktig anledning. Bara för att de serverar vanliga mackor och för att jag förhoppningsvis ska dit på lördag. Det är väl ändå inte helt normalt? I övrigt har min dag varit väldigt lik gårdagen. Nästan identisk faktiskt. Med undantaget att jag gick en annan promenad än igår, och den här var hundra gånger bättre. Ytterligare en sak som gör Oxford fantastisk är nämligen deras University Parks. Ett stort område nästan autentisk natur fem minuters gångväg hemifrån. Där man nästan kan lura sig själv att man inte alls befinner sig i en stad. Som sagt, ska man bo i stad så bör man välja en som den här.

Gårdagens väderprognos höll vad den lovade. Så idag så har jag åstadkommit följande. Jag har legat i sängen nästan till lunchtid. Fast jag vaknade klockan halv åtta och lyckades inte somna om. Men ändå. Jag har bakat scones till mig själv (inte för att jag är så självisk att jag inte bakar till min käre man utan för att min käre man temporärt har övergivit mig till förmån för en svensexa i Edinburgh). Och ätit dem i solen utomhus, läsandes en god bok och drickandes en kopp gott te.
Ursäkta kvalitén; min käre man har stulit min kamera så det är iPhone som gäller. Och så har jag gått en relativt lång promenad i makligt tempo. Under den promenaden insåg jag vilket mysigt ställe jag bor på. Om man måste bo i stad så är den här staden inget dåligt val.
Mamma (eeeek) och little one på promenix. Förresten, lägg märke till klädvalet på båda bilderna. Och nu pratar jag inte om solglasögonen eller avsaknaden av ärmar, utan om det faktum att båda topparna är rosa. Jag har aldrig i hela mitt liv burit rosa. Rosa är inte min grej. Kanske kan jag skylla det beteendet på hormonerna? Japp. Man kan skylla allt på hormonerna.

... men för en gångs skull kan jag känna lite väder-skadeglädje nu när jag bor i Storbritannien. Och jag tänker utnyttja den till fullo eftersom vi alla vet att situationen inte kommer att bli långvarig. Det är ju trots allt Storbritannien.
Som han den där i Simpsons säger: ha-ha!

Idag är en sådan dag då jag ägnar mig mest åt prokrastinering. Favorittekniken just idag är att titta på YouTube-videor. YouTube-videor om prokrastinering... Här är ett par. Om ni behöver hjälp att prokrastinera alltså.
Klassikern jag alltid använder mig av när någon undrar vad prokrastinering är.

Ny favorit, mest för att jag känner mig så grymt skyldig när jag kommer till 3:20. Ja, det. Och att skriva blogginlägg.

Det var ju dags för min första omgång gravidyoga igår. Jag hade hittat den här gruppen via internet och det var helt enkelt en tjej som bestämt sig för att lära ut active birth och yoga. Hon höll klasserna i en liten by en kvart från Oxford så jag måste säga att jag var lite orolig för att de inte skulle leva upp till mina förväntningar. Och så var jag rädd för att gruppen skulle visa sig bestå av tre medelålders kvinnor inne på sin tredje graviditet som jag inte skulle kunna identifiera mig med. Men det var verkligen precis vad jag hoppats på. Och nästan bättre. Hon som höll i det inledde med ett 45-minuterssnack om graviditet och födelse; just den här gången handlade det om vikten av bäckenbottenövningar. Det var ett mycket informativt och samtidigt trevligt snack, och stämningen var mysig tack vare vars en kopp ångande te (vi befinner ju oss i Storbritannien trots allt). Och sedan var det förstås en timmas (lugn) yoga och en kvarts meditation på det. Jag hade gjort alla övningarna förut via BodyBalance så det gick väldigt bra. Fast jag måste säga att det var lite underligt att köra kegels med instruktioner - och kniiiiiiip, och släpp, och kom igen! Dessutom var både gruppen och tjejen som höll i det ytterst varma och goa människor. Blivande mamman bredvid mig var bara en vecka längre än jag i graviditeten och väldigt trevlig, så henne hoppas jag få god kontakt med. Allt som allt klart värt en kvarts biltur och jag kommer definitivt att bege mig dit varje måndag.

Dags för veckans maguppdatering då då. Jag sa ju förra veckan att jag skulle göra det lite glamorösare, och vad är väl mer glamoröst än en mommy (med ett fult men glatt smil) på väg till yogan? Lattemamma here I come!
Yummy mummy...? Vet ni vad? Nu har jag börjat märka av den där omtalade gravidhungern. Inga cravings än så länge (mer än alla möjliga citrusfrukter, särskilt grapefrukt), men även om jag äter middag relativt sent så är jag ändå sjukt hungrig när det är dags att lägga sig. Och dessutom så verkar magen bottenlös. Jag äter tills det är tomt på tallriken och märker ingen större skillnad mot innan jag började äta. Det tar liksom aldrig stopp. Jag hade nog till och med kunnat få ner en hel amerikansk portion utan att behöva knäppa upp en enda byxknapp. Fast det är ju fusk förstås; jag går ju omkring i gravidjeans. Vet ni vad en gång till? Jag har börjat kunna se när little one sparkar, så länge sparken är riktad mot det där stället där lagret mellan livmoder och hud är som tunnast. Plötsligt säger det bopp och så hoppar det till. Ytterst underlig känsla faktiskt. Men också alldeles... alldeles underbar!

För några jular sedan fick jag en filt av min moster, en stor härlig filt med vackert rödvitt mönster. Jag tycker väldigt mycket om min filt. Så för några dagar sedan satt min käre man och jag och åt pasta med tomatsås i soffan. Ni kan ju gissa vad som hände. Min första tanke var åh nej, min underbara filt är förstörd för alltid! Jag struntade fullständigt i att den vita soffan gått samma öde till mötes. Men så läste jag tvättinstruktionerna på filten och döm om min förvåning när jag upptäckte att den faktiskt var maskintvättbar! In i tvättmaskinen åkte den på så hög värme den tillät och sedan satt jag där och höll tummarna i några timmar tills den var färdig. Min första tanke när jag tog ut den var åh nej, min underbara filt är förstörd för alltid! Filten var i fin form förutom att de vita partierna inte längre var vita - de var rosa. Högt beklagade jag mig för min käre man, om och om igen varje gång jag såg den hänga där till tork. Så idag så gjorde vi vår veckoshopping och plötsligt kom min man gåendes med ett paket som såg ut som om det stått gömt längst in på nedersta hyllan i ungefär tio år. Sa varför testar vi inte det här? Efter viss övertalning åkte paketet ner i kundvagnen och följde med oss hem. In med medlet i tvättmaskinen, in med filten i tvättmaskinen, håll tummarna, och... magi! Filten är som ny! Bildbevis:
Min underbara filt är inte förstörd för alltid! Tack och lov att min käre man finns och att han uppmuntrar mig till att prova nya saker då och då. Annars skulle jag nu gosat i en rosa filt. Hemska tanke.

Sådärja, efter ytterligare (alldeles för många) paket på posten så är jag nu väl förberedd på yogan jag ska börja med på måndag. Nya mjuka mysiga mammaformade yogabyxor (eller möjligen dega-framför-TVn-byxor), nya mammaformade yogalinnen (eller ja, linnen i alla fall) och framförallt en ny yogamatta.
Yogaeverlasting Söstra mi har nämligen stulit min gamla yogamatta, men nu fick jag ju anledning att köpa en ny och mycket bättre i alla fall. Nu ska vi bara se om jag fortfarande kan röra på mig också. Jag har nämligen inte varit på gymmet sedan vi flyttade. Det vill säga ett halvår. Eller mer än till och med, eftersom jag inte känt att jag kan ta mig den tiden när jag (fortfarande) har en avhandling som måste avslutas. Men är man gravid så är det faktiskt lag på att man ska se till att få tid till det man behöver. Och oj vad skönt det ska bli att få knarra igång lederna igen!

När man jobbar hemifrån och dessutom är gravid så har man både möjlighet och rätt att dricka rörchoklad.
Det är chokladgoja och inget annat, okej?

Mumma! Jag har ett vagt minne av att jag skrivit om rörchoklad förut, men jag kan för mitt liv inte hitta inlägget. Så jag får väl berätta igen hur man gör enkel och riktigt god varm choklad. Utan onödiga tillsatser eller färdigmixer (som både jag och Spiderchick stör oss på). Det här passar mina matlagningsskillz perfekt.

1. Ha i ett par teskedar kakao och ett par teskedar socker i en mugg (om det är en stor mugg, eller om man känner med sig att man är smetätare så kan man dubbla satsen; om man tycker bättre om sötare choklad så kan man ha i extra socker men personligen gillar jag mörk choklad).
2. Rör ihop de torra ingredienserna.
3. Häll i några teskedar grädde (mellangrädde går bra, vispgrädde blir godare)
4. Rör, rör, rör, rör i en minut eller två tills du har en perfekt slät och glänsande chokladgoja.
5. Ät en del av chokladgojan. Den är farligt god.
6. Häll i förvärmd mjölk tills du täcker chokladgojan.
7. Rör, rör, rör, rör i någon minut till tills all gojan löst sig i mjölken.
8. Fyll resten av muggen med varm mjölk.
9. Rör, rör, rör, rör i ett par minuter till.
10. Drick och njut!

Ju mer du rör i varje rörmoment (utom möjligt punkt 2), desto godare och fluffigare blir chokladen, särskilt om det är vispgrädde du jobbar med. Ja, det finns en anledning till att det heter rörchoklad. Nu har min tagit slut. Man kanske skulle göra sig en mugg till? Det får man om man är gravid.

Jag har äntligen fått tummen ur och skaffat mig ett eget domännamn: everlasting.nu (.se är upptagen av någon barnfamilj som knappt uppdaterar. Nej. Jag är inte bitter). Det lär väl ta ett år eller så innan jag kommer mig för att ändra det på headern och så, men ett steg i rätt riktning är det nog. Jag blev inspirerad av inlägget hos Fina Frun och bestämde mig för att äntligen ta tag i saken. En hundralapp om året kan det väl kanske vara värt. Om någon undrar hur det här med domännamn fungerar, så finns det en del instruktioner på blogg.se. Fast de suger. Ett domännamn är helt enkelt som en genväg (Windows) eller ett alias (Mac) - där ligger själva programmet gömt någonstans på hårddisken, men man kan ha en ikon på skrivbordet som man klickar på och så öppnas programmet automagiskt. Domännamnet är en genväg till ett ställe gömt någonstans på internet. Så grejen är att man kan skaffa en adress, som everlasting.nu, hos en domänleverantör och sedan säga till den leverantören att "fast egentligen så vill jag att den här adressen/domänen pekar på min blogg hos blogg.se" (eller var man nu har sin blogg). Så själva bloggen ligger kvar där den alltid har varit, och man uppdaterar precis som man alltid har gjort, men man har en adress som är lättare att komma ihåg. Förhoppningsvis. Helt kort så gör man så här (här använder jag blogg.se som exempel eftersom det är där min blogg ligger, men andra portaler som erbjuder den här servicen borde funka liknande):

1. Skaffa en domän (alltså en adress) hos en domänleverantör. Det finns många därute, och det är inte gratis. Här är några av de populäraste enligt Affiliatenytt: Binero, City Network, FS Data, Loopia och Surftown.
2. Viktigt: om du redan har din blogg på blogg.se (eller annan portal) och är nöjd med att behålla den där, se då till att inte betala för webbhotell! Allt du behöver är själva domänen, så det borde vara relativt billigt (ca 100-200 kronor om året). Webbhotell är till för de som vill skapa sin egen blogg/hemsida och därför behöver plats på deras servrar.
3. Ändra dina DNS-inställningar enligt (de inte särskilt tydliga) instruktionerna hos blogg.se. Det handlar bara om att kopiera siffror och klistra in dem på rätt ställe, men "rätt ställe" kan vara svårt att hitta och varierar naturligtvis mellan domänlevernatörerna. DNS-inställningarna berättar för leverantören vart du vill att din adress ska peka, men det är inte så enkelt som att fylla i "minblogg.blogg.se", för det måste funka från blogg.se's sida också (se nästa punkt).
4. Logga in på din blogg via blogg.se precis som vanligt. Under Översikt --> Inställningar --> Domänpekning fyller du i din nya adress, utan http://www i början. Detta berättar för blogg.se att du har en ny adress du hellre vill använda. Den här servicen (att tillåta egna domännamn) erbjuder blogg.se helt gratis för de har så goda hjärtan, så om din blogg är på en annan portal så får du hoppas att de också erbjuder detta.
5. Klart!

Tydligare instruktioner på hur man gör det om man råkar köpa sitt domännamn via Binero finns hos Designa Din Blogg . Så. Långt och tråkigt inlägg men jag tänkte att alltid hjälper det någon. Men fråga mig inte hur det funkar med Bloglovin. Det märker vi snart.

Ja, det var ju tänkt att jag skulle köra en maguppdatering varje måndag, men jag har redan misslyckats med det. Men bilden nedan är tagen igår, så det kanske kan gå an ändå?
Somebody put baby in a corner Igår hade jag något av en känslokrasch - är det månne hormonerna som hör av sig? I alla fall så gick jag och oroade mig hela dagen för att något var fel, men så fort jag kom hem och landade i soffan så började det sparka till ordentligt. Så allt verkar vara väl. Fast då var jag så slutkörd efter allt oroande att jag inte orkade lyfta på mig igen förrän det var dags att förflytta sig till sängen. Men hur glad kan man bli av att bli sparkad i magen egentligen? Svaret är: överlycklig! I alla fall, jag tror att magen är på väg att utvidgas ordentligt, och snabbt dessutom. Så snabbt att musklerna och ligamenten kvider. Ja, maguppdatering innebär tydligen inte bara en ful bild utan även intima detaljer om hur magen beter sig. Jag ska kanske anstränga mig och göra det lite glamorösare? Nästa vecka satsar vi på det i stället. Kanske.

Idag har jag fixat och donat med saker jag skjutit på i all oändlighet. Så nu blir det en lista så att jag kan känna mig duktig och så att ni får en chans att säga "oooooh vad duktig du är!". Jag har alltså

• kört två tvättar.
• packat upp väskan från Edinburgh-resan.
• packat undan alla tröjor som snart kommer att vara likvärdiga med magtröjor från 90-talet så att jag får plats med gravidkläderna jag just införskaffat.
• filat till naglarna som snarare var klor och dessutom målat dem fint rosa.
• beställt några till av den typen av Björn Borg-underkläder som faktiskt verkar funka med jättemage utan att strama för mycket.
• bokat födelse-förberedelse-klasser så att jag inte är helt oförberedd.
• beställt yoga-matta.
• bokat gravidyogaklasser så att jag kan få behålla lite spänstighet i alla fall.
• skrivit på introduktionen till min avhandling och förundrats över vad jag faktiskt jobbar med.
• skrubbat badrummet.

Dessutom så har jag hunnit med att baka underbart doftande scones till lunch...

... och tagit en promenad hand i hand med min käre man i det alldeles fantastiska vårvädret. Utan jacka! Japp, jag är definitivt lika perfekt som UnderbaraClara och little one kommer att få en alldeles... alldeles underbar uppväxt!

Det kom en present till mig från mig igen. Den här gången var den märkt H&M och innehöll ett gäng mammakläder. Allra mest efterlängtade var mammajeansen. Jag var skeptisk till en början för det såg så knäppt ut med en jättemudd runt lilla (?) magen, men efter det att Spiderchick talat så varmt om dem så bestämde jag mig för att beställa ett par. Och herregud vilket bra tips! De där H&M-designersarna måste vara genier eller något! Trots att jag beställde via nätet så att jag inte kunde prova (de har ingen butik i Oxford) så satt de som en smäck. Och otroligt otroligt bekväma var de också! Det är frågan om inte jag ska byta ut mina standard-efter-jobbet-pyjamasbyxor mot dessa.
Vad gömmer sig härunder tro?

Jo, en bäbis! Och en mudd också, men mest en bäbis tror jag.

I det här landet så suger de rätt ordentligt på att baka bröd. Kanske inte alla, men det där brödet som de säljer i matbutiker är nästan lika dåligt som det holländska: överproducerat och 90% luft. När jag kom till jobbet i måndags så satt hon jag delar kontor med och mumsade på en macka gjord på riktigt bröd. Jag frågade var hon hittat det, men hon svarade att hon just kommit tillbaka från att ha hälsat på i sitt hemland och att det var hennes mamma som bakat. Min respons var ett ytterst besviket attans. Men så idag när jag kom till jobbet så började den underbara människan gräva i sin skrivbordslåda och drog fram ett knyte som hon sträckte fram mot mig. "Jag har så det räcker och blir över" sa hon och gav mig det doftande paketet. Hur omtänksamt är inte det? Gissa om det blir lunchmackor i morgon!
Ett stycke himmelskt bröd innan det blir omvandlat till himmelska lunchmackor. Och ja, någon gång ska jag förverkliga drömmen och börja baka eget bröd. Men inte idag.

Det har varit en sådan där dag igen. En dag då jag har jobbat baken av mig. Jag har fortfarande inte tagit mig igenom högen av inlämningsuppgifter-som-måste-rättas, men vid tiotiden bestämde jag mig för att det nog var dags att avsluta. För idag. I morgon lär bli likadan. Men vissa saker lyste upp den i alla fall. Solen till exempel. Ja, alla har ju tjötat om våren så då får ju jag lägga upp en vårbild jag också. Den här är tagen under tiominuterspromenaden jag och min käre man unnade oss.
Blomster. Och så blev jag inspirerad av Malin i helgen och bakade ett gäng syltkakor. De gav också den där lilla extra lyxen i vardagen, tillsammans med karameller och te från Crabtree & Evelyn som jag fick i försenad födelsedagspresent av min bästa vän. Hade det inte varit för de ljuspunkterna så hade det varit en väldigt tung dag. Som det var nu så var den relativt njutbar. Tack och lov att jag kan jobba hemifrån när jag känner för det!
Te och syltkakor ger tillvaron det där lilla extra.

Okej, så jag tänkte att eftersom min familj inte kan vara i Oxford och uppleva det här fantastiska med mig så borde jag åtminstone försöka hålla dem någorlunda uppdaterade. Så varje vecka blir det en sådan här maguppdatering: en ful bild på mig och min mage. Det är rätt stor skillnad på den här veckans bild och den förra tycker jag. Det hände ingenting, ingenting, ingenting och så i tisdags så sa det bara poff och så började den växa. Skillnaden mellan tisdag och torsdag var helt märkbar när jag satte mig i stolen på jobbet (efter att ha jobbat hemifrån ett par dagar). Konstigt.
Vecka 17. Med tillhörande lila alvfötter? Det är också underligt hur snabbt knäppa saker blir normalt. Nu känns det helt normalt att ha en liten krabat inuti mig som sprattlar och har sig. Som en fisk eller nåt. Men det är ju absolut inte normalt. Egentligen. Igår så tyckte jag mig till och med känna lite sprattel på utsidan av magen. Där där det är som allra minst fettvalkar emellan. Kan det vara möjligt redan?

Så här långt har jag haft tur och inte mått illa av graviditeten, men jag har funderat en hel del på det där med att kombinera emetofobi och barn. Hur kommer det att gå egentligen? För tillfället är jag rätt lugn för jag tror fullt och fast på att little one kommer att lära mig hur man ska hantera det, oavsett om jag vill eller inte. Men när jag läser om nätter som Hannas (varning för känsliga) då blir jag lite rädd. Fast mest rädd är jag för att jag ofrivilligt ska få little one att känna sig mindre älskad när hen (men se där, där kom det ordet plötsligt väl till hands) är sjuk. Att paniken ska ta över och att jag inte ska våga hålla om och krama och göra allting bättre. Att little one får intrycket att jag äcklas av dess blotta existens när vinterkräksjukan går. Även om jag kan låta min käre man ta det värsta så vill jag inte att little one ska känna att jag plötsligt inte vill vara i närheten. Snacka om traumatisk uppväxt om en mor får panik av sitt eget barn, och barnet (inte helt otänkbart) lägger märke till det. Ja, det är jag rädd för. Och så det som hände Knivlisa (varning) förstås.

Jag har varit lite upptagen de senaste dagarna. Igår satt jag uppe till midnatt och rättade inlämningsuppgifter. Fast mest för att jag inte kan mycket mer än studenterna själva; det handlar om optics och det har jag inte läst på ungefär tio år. Lite perifert relaterat är det kanske till mitt forskningsområde (gravitational lensing) men det betyder tyvärr inte att jag kan särskilt mycket om det. Nåja, dagens tutorials gick helt okej och jag tror att studenterna begav sig därifrån något mer utbildade än när de kom dit. I några fall åtminstone. Det var skönt i alla fall att jag faktiskt fick lära känna dem lite innan. I tisdags var det nämligen fysikmiddag på colleget. Det visade sig att det bara var jag och ungefär fyra till som var icke-studenter, och resten av de 50 närvarande var ungefär tio år yngre än jag. Men det var trevligt ändå, och väldigt uppklätt som vanligt. Dagen (och magen) till ära så hade jag lagt alldeles för mycket pengar på en ny klänning. Men jag kände mig verkligen som en prinsessa i den. Jag kunde inte låta bli att titta ner hela tiden när jag gick eftersom den rörde sig så fint. Tyvärr blir det ingen bild på den idag. Jag hoppas nämligen kunna använda den på min promovering så jag vill inte förstöra överraskningen. Eller nåt. Det är kanske en vag ursäkt, men bild blir det inte i alla fall. Istället får ni se lite mer college-insida.
Gammal man slår lätt alla unga pågar och töser. I pool alltså.