Just for you.

 

Det blir en snabb liten uppdatering så här innan vi beger oss till sommarstugan för en förhoppningsvis härlig midsommar.

Vi har alltså varit i Holland den här veckan eftersom jag äntligen skulle ha min disputation. Tydligen lyckades jag övertyga panelen om att min avhandling var tillräckligt bra, för de hedrade mig med en doktorstitel.

Äntligen.

Jag och mina fantastiska paranymphs, Kattis och E.

 

Ja, det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Jag jobbar alldeles för mycket och annars sitter jag mest och väntar på att magen ska växa lite till. Men hyllesaften, den blev god i alla fall. Tur det efter så många timmar investerade i blomknyckande.
Hyllesaft - mjumm! Och så har jag varit och simmat igen idag, trots regnet, vilket fick mig att känna mig extra duktig. Ja, ni hör ju. Inte jättespännande. Men nästa vecka, då kommer det att hända en hel del. Men det tar vi då.

Numera är jag tydligen en av de mer erfarna i gravidyoga-gruppen för en av de nytillkomna tjejerna svarade på en kommentar om magen att ja, den börjar verkligen synas men den är ju inte i närheten av din ännu. Oj vad tiden går snabbt! Och jag har en känsla av att den kommer att gå ännu snabbare nu.
Grön yogamage Vi har varit hos doktorn idag också, för standard-checkup. Alla värden är som de ska, bebishjärtat slår bra och hon sa att little one i alla fall har huvudet ner och rumpan upp just för tillfället, även om han/hon inte fickparkerat än. Jag tyckte faktiskt att jag kände en saltomortal igår under yogan, som en fallande känsla på insidan liksom, så det kanske var då den lille bestämde sig för att vända på sig. Så det var ju bra. Då har jag inget särskilt att oroa mig för. Just nu. Förresten, min lilla app i menyn till höger säger att Little One is [...] with less wriggle room, sleeping most of the time. Jovisst. My ass! Det som tydligen är den lilla rumpan vickar på sig mest hela tiden tycker jag, och den lilla foten gräver sig in under revbenen alltsom oftast. Jag undrar just när most of the time är. Men jag trivs med allt liv och rörelse därinne och klappar på rumpan när den dyker upp. Så att little one vet att mamma finns härute och väntar liksom.

Uj, vad jag har jobbat hårt den här veckan. Jag trodde att när jag skrivit klart min avhandling så skulle jag få lite andningspaus innan little one dyker upp och tar all min uppmärksamhet, men tji fick jag. Plötsligt insåg vi (mina kollegor och jag) nämligen att den vetenskapsartikel jag jobbat på måste in... typ i veckan. Och det blir otroligt tajt! Dessutom blev jag tvungen att göra om precis hela analysen, så tidspressen blev ännu mer påtaglig. Men lite annat hanns med också. Jag har gett mig på att göra hyllesaft (flädersaft för de som inte talar skånska (för hylle är väl skånska (wow, en parentes i en parentes i en parentes; min svensklärare skulle få spader)?)) själv för första gången! Under hela min uppväxt har det gjorts hyllesaft i sommarstugan, så det är en smak som jag verkligen förknippar med sommar. För de vuxna blandas den sedan med gin eller vodka och tonic eller sprattelvatten, en tradition jag fått ta del av ett par gånger den också. Och ända sedan jag flyttade från Sverige för tio år sedan så har jag planerat att försöka återskapa den där himmelska saften. Men till skillnad från Sverige så har varken Holland eller Storbritannien allemansrätt, vilket gör det hela lite svårare. Det här året däremot. Det här året tog jag äntligen mod till mig - eller min käre man bidrog nog med det mesta av modet om jag ska vara ärlig - och så gav vi oss ut i mörkret vid midnatt i onsdags och ställde oss lite förstulet vid en fläder. Så fort det inte var någon i närheten så snipp-snipp-snippade vi några blomklasar. Det tog oss ett bra tag att samla ihop tillräckligt för en tredjedels sats kan jag säga, och efter det gav vi upp.
Hylleblommornas och citronernas kärleksdans. Nu ligger blommorna fortfarande och gonar sig med citron och sockerlag i kylen. Då och då rör jag om med en gaffel, och kan verkligen inte motstå att samtidigt sniffa på gaffeln. Och OJ vad den doftar destillerad sommar, den gaffeln!

Förresten, om någon undrade så var det så här jag såg ut när jag var paranymph åt min kompis:
Finklänning. På disputationer i Holland ska manliga doktorander bära frack, men för kvinnliga så finns det inga särskilda regler tydligen. As the occasion demands är det närmaste man kommer några riktlinjer. Jag har hört att det ska vara typ mörk kostym, och helst en klänning i lite mörkare tyg. Men ja, för gravida kvinnor är urvalet som sagt ganska begränsat. Så det fick bli den ovan. Visst är den... mörk?

När min käre man befann sig i Holland förra veckan och jag redan hade flugit hem så var det en del saker som slog till på en gång liksom. Så jag var ganska nere. Men min käre man vet minsann hur man ska glädja sin fru. När jag hämtat honom på Heathrow så kunde han knappt hålla sig tills vi kom ut från terminalen innan han gav mig en present: en riktigt fin väska som han lyckats få tag på på Schiphol.
Gissa märket (där fick ni en ledtråd också)? Ja, jag vet att man inte borde pigga upp sig med materialistiska ting, men när ens man känner en så pass väl att han vet att jag trots min blygsamma shoppinganda (enligt mig själv) älskar väskor, och om han dessutom vet precis vilka egenskaper ens handväska bör ha, hur kan man då annat än bli glad? Det var alltså inte själva handväskan som gjorde mig så glad, det var det faktum att min käre man gjort sig besväret att leta upp och köpa en bara för att han visste att jag var nere. Eller ja. Lite grann var det kanske själva handväskan också.

Vecka 30! Tio veckor kvar (kanske)! Tiden går verkligen snabbt! Den här gången slår jag två flugor i en smäll och visar upp både mage och min nya bikiniöverdel. Eller tankini heter det visst när den skyler den tjocka magen med dess alltmer ploppiga navel. Snyggt matchad med pyjamasbyxor är den också. Överdelen alltså, inte naveln.
Tankinimage. Vi var ju på ultraljud för ett par veckor sedan, för att kolla att little one växer bra trots dum navelsträng, och jag har inte haft tillfälle att berätta hur det gick. Men det gick bra. Little one ligger exakt på normalvärdena på allting mätbart. Så teknikern var väldigt nöjd och sa att vi inte behövde fler ultraljud nu. Det är väl ett bra tecken kan jag tänka. Dagen därpå var vi hos barnmorskan och hon verkade relativt nöjd hon också med sina prover. Fast hon var inte helt imponerad av det faktum att little one inte har lagt sig på plats ännu. Tydligen ska bebisar ha huvudet neråt och vara parkerade i bäckenet vid det här laget. Min lille hade huvudet ömsom på vänstra sidan och ömsom på högra, men alltid uppåt. Fast bebisar kan vända på sig hur som helst tills ungefär vecka 36, så det är relativt lugnt. Och annars har vi tydligen en expert-vändare här i Oxford. Men vid det här laget tycker jag mig känna hur little one dippar ner i bäckenet rätt ofta. Dock ploppar han/hon sedan ut igen och lägger sig på sidan. Men jag är optimistisk faktiskt, jag tror säkert att little one är tillräckligt välutbildad för att veta att rumpan ska vara uppåt! För det har jag berättat flera gånger. PS: Syster, har du inte märkt att jag bytte maguppdateringsdag till tisdag för många veckor sedan?