Äntligen har de tänkt till lite extra, de där som tänker åt Coca Cola. Nu har de nämligen till slut skapat plastflaskor som man kan öppna för hand. Tur är väl det, för det krävdes ju samurajsvärd för att öppna de gamla dåliga plastflaskorna...
Ja, det är en helt vanlig 50cl-flaska. Eller inte helt vanlig kanske; den går ju att öppna för hand.

Jag är lite speciell och roas av att hitta mönster i min tillvaro. Det senaste jag identifierat är att, åtminstone här i Oxford, om man står och väljer mellan flera produkter och får hjälp av en försäljare så rekommenderar de aldrig, aldrig, det dyraste alternativet. Vad konstigt, tänkte min hjärna när den lade märke till detta medan jag var ute och shoppade vinterskor. Varför gööööör di på detta viset? Så istället för att koncentrera mig på allt sådant som jag borde koncentrera mig på, så satt jag och funderade på olika anledningar till detta beteende. Och den bästa förklaringen jag kunde komma på var att det kanske är en vedertagen försäljarteknik? Om de rekommenderar ett lite billigare alternativ så tänker man automatiskt att det måste vara hans/hennes genuina åsikt; om han/hon bara ville pracka på mig något så skulle han/hon väl välja den dyraste produkten? Så då köper man den rekommenderade grejen istället för att gå iväg och tänka på saken och kanske aldrig komma tillbaka. Kan det vara så? Är det bara jag som lagt märke till detta? Är jag kanske lite konstig? Nåja, hela det här inlägget är naturligtvis designat så att jag kan visa upp mina nya, rekommenderade, något billigare vinterskor:
Converse gör vinter-All Stars? Vem kunde tro't? Jag måste ju ha dem, det valet är förutbestämt i mina gener.

Jaha, det har visat sig att jag ska tillbaka till Leiden på visit nästa vecka. Och för att vara helt ärlig så ser jag inte särskilt mycket fram emot det. Jag trivdes aldrig i Leiden. Den staden blev aldrig mitt riktiga hem. Jag känner mig faktiskt mer hemma här i Oxford, där jag bara bott i en månad, än jag någonsin gjorde under mina fyra år i Leiden. Är det inte underligt? Det kan så klart ha med språket att göra. Inte (enbart) det faktum att holländska består av harklingar man sätter ihop i en förutbestämd ordning, utan att man helt enkelt hamnar lite utanför när man inte kan tjuvlyssna på folk. Holländarna är riktigt bra på engelska, men det hjälper liksom inte när andra på något vis bestämmer vad man ska lyssna på genom att bara prata engelska när de talar direkt till en. Det är väl delvis mitt fel också. Jag var alldeles för lat för att lära mig harkelspråket. Men jag ser i alla fall fram emot att träffa mina vänner där igen. Den biten kommer att bli riktigt kul. Jag har ingen bild till det här inlägget, så jag låter Siri prata lite. När jag varit här tillräckligt länge för att Orange ska lita på mig så ska jag minsann skaffa mig en egen Siri. Tills dess så roar jag mig med WhySiriWhy.

Ja, äntligen är jag tillbaka. Och de senaste dagarna har så mycket kommit till rätta, så nu känns det nästan som om vi är hemma.

• Äntligen har vi fått ett badrumsskåp så att alla lotions & potions fått någonstans att bo och slipper ligga utspridda på badrumsgolvet.
• Äntligen har vi fått TV så att vi kan slösa bort halva vårt liv igen.
• Äntligen har paketet från Sverige kommit, och i det fanns en Androidtelefon som jag vann hos fantastiska Nevnarien.
  
  
  
  
  
  
• Äntligen har jag skaffat ett brittiskt SIM-kort.
• Äntligen har superdatorn på jobbet landat.
• Äntligen har jag fått mitt magiska kort som låter mig gå in gratis på en hel del i Oxford.
  
  
  
  
• Och äntligen har vi fått internet! Till slut ansåg de oss värdiga och kom och installerade och nu har vi 96Mb/s (av de utlovade 100, inte illa)! Om siffran inte imponerar så kan jag avslöja att det är så in i norden snabbt. Så nu kan jag vara online dygnet runt igen, hur bra är inte det?

Kära mor, du som bor i pittoreska men lite gråa södra Sverige och som trivs, liksom jag, med att mysa i soffan framför ett avsnitt av Midsomer Murders. Vet du vad de som bor i Midsomerland, de som kallas för Provosts och Ladies, de som hejar på universitetets roddare när de tävlar mot den rivaliserande byn, de som får organiska morötter från farmen runt hörnet, och de som har rosenträdgård, tycker om att mysa framför? Jo, det ska jag tala om för dig. Wallander! Är det inte fantastiskt?

På något underligt manér lyckades Virgin i helgen ställa till det så pass att vi (och många med oss) inte kunde komma åt ungefär halva internet (kändes det som). Bland de drabbade sidorna var Blogg.se, så ni kan ju förstå att abstinensen varit stor. Men nu är jag åter online! Och det är ju tur det, så att jag kan skryta med mina nya presenter som levererades häromdagen. Ett helt gäng med tallrikar och skålar och muggar, i ypperlig kvalité till och med. Jag har aldrig ägt så fina tallrikar för dagligt bruk (eller jag äger en trave Höganäs som nog är snäppet finare, men de tänker jag inte flytta med mig förrän jag hamnat någonstans där jag tänker stanna med än två år). Det bästa med just den här leveransen? Jo, vi har nu fyllt våra köksskåp så att vi äntligen kan utnyttja vår diskmaskin utan att köra den halvfull. Livet leker!
Finfint porslin.

Igår kväll klädde vi oss snoffsigt och begav oss på New Fellows' Supper med the Porter och Lady M på mitt college. Vi är inte särskilt snoffsiga av oss i vanliga fall, så lite mild panik kände vi allt när det stod Dress code: smart casual på inbjudan. Får man ha byxor på sig som tjej eller måste man ha klänning? Hur lång ska klänningen i så fall vara? Måste man har höga klackar? Hur står det till med axlarna, får man visa dem? Och för mannen är det nästan lika illa: slips eller inte, kostymjacka eller inte, är vanliga byxor okej? Eller inte? Nåja, till slut bestämde vi oss för fina (underbara faktiskt) byxor och långärmad tröja för min del, och svarta vanliga byxor med avslappnad skjorta för min käre man. Och nog tror jag att vi träffade mitt i prick! Välkomstdrinken i form av relativt dyr champagne var god, maten var helt okej, vinet var väldigt gott, whiskyn efter var njutbar och sällskapet var torrt men trevligt. Tyvärr kändes det inte som världens bästa läge att dra fram kameran där, men jag lyckades smussla till mig lite bilder när jag var på toaletten. Så nu får ni se lite suddiga bilder på insidan av ett college:
Stora målningar och farfarsklockor är standard.

Liksom byster och krusidulliga skåp.

Och så den obligatoriska egobilden inne på en fancy toalett.

Jag måste bara få visa vad som blev det första som jag lagade i våra nya fina grytor. Curry! Jag provar aldrig något nytt; jag har mina fyra favoriträtter och jag lagar dem outtröttligt. Jag tycker inte heller särskilt mycket om curry. Ja, svensk-currykyckling gillar jag starkt, men det är ju inte det som är curry på riktigt. Här i Storbritannien, här älskar de indisk mat passionerat. Och så snubblade vi på ett recept på laksa och resten är historia. En väldigt kort historia, men ändå. Så här såg det ut:
Currygryta

Curryskål Och så här smakade det: blaha. Det är (mycket) möjligt att jag misslyckades lite, och det är möjligt att jag inte är särskilt förtjust i curry (se ovan), men det blev inte en särskilt intressant middag. Inte så att den var äcklig, inte alls, men den var bara... tråkig. Aja, ibland ska det väl bli så också.

Alltså, det här nya påfundet, internetshoppning, är ganska beroendeframkallande. Vi har som bekant nyss flyttat till en ny stad i ett nytt land. Vår lägenhet ligger lite i utkanten, v har ingen bil och staden är inte så jättestor ändå så det finns inte hur mycket affärer som helst. Därför började vi beställa saker online. Först ut var Amazon för diverse köksnödvändigheter. Det gav oss mersmak. Via diverse hopp och surfningar hamnade vi på en engelsk porslinshemsida där vi hittade fina kvalitetstallrikar och sådant för en billig peng. Dricksglas hittade vi på en annan sida. Vi insåg att matjätten Tesco gjorde hemleveranser för en billig peng och beställde helt sonika en veckohandling från dem. Nu är jag inne och suktar efter saker på John Lewis hemsida. Vi behöver ju faktiskt ett badrumsskåp. Och en badrumsvåg. Och doftljus... Men det allra bästa är när sakerna börjar trilla in. Man får öppna en ny present varje dag! Och det är precis vad man önskat sig! Ibland blir det ägg i present. Och ibland blir det lite mer roliga saker:
Fina RÖDA stekpannor och grytor. Nu kanske man ska lära sig laga mat också?

Die Internet Hausfrau.

Det var några som undrade hur i helskotta jag lyckades slå en dörr både på tån och i pannan. Här kommer därför instruktioner så att ni kan återskapa situationen hemma.
Diagram A

1. Slå upp dörren på foten enligt Diagram A och säg Aje!.
2. Bråkdelen av en sekund efter det att du öppnat dörren på foten, och innan din hjärna hinner reagera på vad som händer, stick in huvudet i linneskåpet som dörren tillhör.
3. Låt dörren studsa tillbaka, hårt, rakt in i pannan på dig. Säg Aj! och slå till dörren argt så att den lär sig av sina misstag.

Sådärja, sätt igång och öva nu! Om ett par dagar lär ni vara lika skickliga på att skada er som jag är.

Är det bara jag som får känslan av att det inte händer någonting alls i Skåne när artiklar som den här får störst utrymme på Sydsvenskans förstasida?
Lånat från Sydsvenskan Jag menar, hur kan det vara förstasidesstoff att någon bröt mot reglerna och fick ta straffet? Om det hade varit du-ska-inte-mörda-regeln, eller i alla fall du-ska-inte-bryta-dig-in-regeln så kanske det hade gått an, men när det handlar om att någon åkte tåg utan biljett, hur intressant är det då egentligen?

Jag lyckades öppna en dörr på foten så att det blixtrade till av smärta i stortån. Foten agerade också som om den vore gjord av gummi och skickade tillbaka dörren - rakt in i pannbenet på mig. En fullt normal start på dagen alltså.

Jag tittade igenom mina senaste inlägg här på bloggen och insåg att den har blivit sådär opersonlig igen. Eller ja, kanske inte texten men där är minsann inte många bilder på mig. Därför får ni nu en ny egobild av mig i sann blogg-anda.
Jag och Oxfords hustak I övrigt så har jag den här helgen lämnat in ett nytt kapitel av min avhandling, så det känns bra. Och så har jag en av mina allra bästa vänner på besök. Henne har jag känt i tolv år nu, vilket får mig att känna mig gammal men är samtidigt ytterst trevligt. Det är också ytterst trevligt att bo nära henne igen. Hon bor nu bara en timmes tågväg ifrån mig, vilket är mycket bättre än en timmes flygväg som det varit de senaste fyra åren. Och så en sak till förstås: grattis på födelsedagen kära far!

Idag har jag varit på kontoret hela dagen, trots att jag officiellt sett inte påbörjat min anställning ännu. Jag har till och med redan blivit anklagad för att vara osocial (och detta av ett gäng übernördar) eftersom jag haft dörren stängd hela dagen, men vad gör man inte för att klara deadlines. Helgen ser ungefär likadan ut, fast då kommer jag att sitta inlåst hemma istället. För det mesta i alla fall. Vi skulle ju försöka få tag på ett par stekpannor, och framför allt en tillräckligt stor uppsättning tallrikar för att kunna fylla vår nya älskling: en diskmaskin! Nåja, jag ska inte klaga. Det är underbart härligt grönt i den här staden efter fyra år i betong-Leiden (eller i alla fall tegelsten). Så jag passar på att promenera hem ibland. Detta är nämligen gångvägen hem:
De har träd och naturliga vattendrag i det här landet!

Det är nästan så man kunde tro att man bor på vischan (är de så de säger de där stockholmarna?).

En sådan nyhet går ju inte att ignorera. Som jag nyss nämnde så följer jag Apple-religionen. Och nu är min gud död. Sorgen och saknaden är stor.
Steve Jobs, RIP

Malin undrade om inte jag kunde skriva exakt vad det är vi jobbar med och varför vi gör det i Oxford. Och visst kan jag det. Så här är det. Jag är forskare inom astronomi och min käre man är programmerare. Detta innebär att det är jag som bestämmer var vi ska bo, och min käre man rättar sig efter det. Typ. Inom forskarvärlden funkar det nämligen som såhär: man tar sin kandidatexamen, sedan magisterexamen, sedan doktorerar man och sedan så skulle man kunna tro att man är klar. Men nej, då måste man göra ett gäng postdocs, alltså korta (vanligen två år långa) anställningar som "forskarassistent" på olika ställen. Hur många beror mest på hur driven man är och hur mycket tur man har, men normalt blir det ca tre stycken innan man till slut kan få fast anställning. Nu håller jag på att påbörja min första postdoc, på universitetet i Oxford. Jag har också lyckats med konststycket att råka bli en fellow på ett av alla College som finns i den här lilla stan. Så här stannar vi båda de närmaste åren i alla fall. Så här ser mitt College ut från utsidan:
Mitt college som jag inte vågat sätta ens en halv fot i ännu.

Insidan på mitt College om man smygkikar in genom en öppen dörr.

Knappt har man hunnit vänja sig vid tanken att bo i en så pass vacker stad som Oxford, innan de goda nyheterna börjar trilla in. För det första så går det heta rykten om att den nya iPhonen kommer att släppas idag (ja, jag är en sådan där jobbig en som följer Apple-religionen), precis lagom tills att jag faktiskt behöver skaffa både ny telefon och nytt abonnemang. Men ännu bättre är nyheten att ESA (European Space Agency) äntligen har kommit sig för med att godkänna Euclid!
Euclid press release Euclid är ett projekt som många inom mitt astro-område (inklusive jag) har jobbat på i åratal och det kommer att bli fantastiskt. Om åtta år smäller det. Bokstavligen. Då skickar vi upp ett jätteteleskop i rymden som kommer att ta underbart skarpa bilder på nästan hela himlen (det som inte är täckt av Vintergatan). De bilderna kommer sedan att användas av bland annat mig för att hitta mörk materia och mörk energi, alltså de där sakerna som fyller det mesta av vårt universum men som ingen, ingen, vet vad det egentligen är. Spännande minst sagt. Och framförallt är det en garanti för fler jobbtillfällen för en astrofysiker som jag.

Äntligen har vi lyckats snylta lite (ytterst långsamt) internet så att jag kan berätta att... ...vi bor i ett landskap av flyttlådor. Och så lär det fortsätta ett tag eftersom både jag och min käre man måste jobba från och med idag. Så här ser det ut ungefär:
Användbara flyttlådsbord att ställa papperstallrikarna på.

Bra torkställningar.

Smart platt garderob. Men det gör faktiskt inte så mycket att man bor i en röra, när röran befinner sig i en stad som denna:
Vårt nya hem (ja, alltså inte själva byggnaden men staden åtminstone)!