Nu drar jag till Sverige och Rinkaby i dryga två veckor. Så skönt det ska bli. Internet, energi och intresse är dock inte garanterat och tidsinställda inlägg är så tråkiga så det blir nog lite slött härinne. I Arnold-röst: I'll be back!

Egentligen hade jag inte tänkt köra mina bloggtips så här tätt inpå varandra och egentligen hade jag tänkt vänta med HanaPee så att det blir lite mer blandat och så att ni inte skulle lägga märke till att jag inte verkar räkna henne bland storbloggarna. Men jag kunde inte hålla mig.
HanaPee Jag menar, dels så skriver hon riktigt roliga inlägg som värmer lite extra där i maggropen, och dels så verkar hon behöva lite kärlek just nu. Det hon tar upp är ju också väldigt konstigt tycker jag. Nu är jag ju långtifrån tillräckligt stor för att dra på mig en massa kritiska kommentarer utom när jag aktivt lägger mig i en diskussion, men det verkar finnas gott om folk på nätet som tycker att bara för att någon är känd så har man rätt att vara elak och "säga sanningen" (som de uttrycker det) och kritisera handlingar man egentligen inte vet något om. Vad är det för underligt synsätt egentligen? Varför känner man sig manad att vara elak bakom en anonym sköld? Varför kan vi inte bara vara snälla och älska varandra och dansa med enhörningar på regnbågar tillsammans? Det där sista lät kanske lite sarkastiskt, men jag menar det faktiskt. Eller inte just det med regnbågarna kanske. Men definitivt det med enhörningarna.

Den sista rymdfärjan, Atlantis, har nu landat.

Är det bara jag som roas av att försöka komma fram till hur reklamfolk försöker luras? Jag menar, man kan ju anta att all reklam förskönar på ett eller annat vis, men det finns så många sätt utöver Photoshop att luras på, som maskarareklam där de använder lösögonfransar till exempel. Så jag roar mig med att läsa allt det finstilta i reklamuppslag (lättroad någon?). Och den här slog det mesta enligt mig (jag hittade ingen bild på nätet och har ingen scanner, så jag har helt enkelt fotat tidningssidan): Vad bra. Det är ju alldeles uppenbart från dessa (säkert helt realistiska) bilderna att bakterierna minskar kraftigt om man använder den här tandkrämen. Måste ha! Men tittar man då lite närmare, och har man viss vana med att avläsa grafer och färgskalor, så ser man hur de ljuger på ett väldigt effektivt sätt. Eller ja, tekniskt sett ljuger de inte men de luras ändå. Kolla färgkodningen (inringat):
Vad dessa färgskalorna innebär är alltså att på den vänstra bilden så är tänderna äckligt gula där det är halvmycket bakterier och ilsket röda där det är jättemycket bakterier. På den högra bilden däremot så är tänderna fräscht gröna där det är halvmycket bakterier och blåa (samma färg som bakgrundsfärgen) där det är jättemycket bakterier. Så de två bilderna skulle helt enkelt kunna ha exakt samma bakterieflora och bara olika färgskalor. Smart! När jag nu tänker efter så är det nog bara jag som roas av sådant här. Det kan ju inte vara helt normalt. Aja, rant over.

När man jobbar med nördar så har man alltid fullständigt normala och förnuftiga konversationer över lunchmackan. Som idag till exempel, då vi samarbetade som en enhet för att förbättra mänskligheten genom genmanipulation. Så vad är det då vi i dagsläget saknar och som skulle kunna hjälpa människan i dagliga livet? Jo, det kan jag avslöja nu.

1. Svans (så att vi kan klia oss på huvudet, alternativt så att vi har något att gosa med)
2. Vingar (av uppenbara anledningar)
3. Ett extra par händer (så att vi kan dricka kaffe och läsa tidningen medan vi cyklar till jobbet (fast detta är ju mest användbart för holländare och Lundabor))
4. Ett extra par ögon (så att vi kan hålla koll på vägen medan vi läser tidningen på väg till jobbet)

Då skulle vi alltså se ut ungefär såhär:
Perfektion Som det vetenskapsfolk vi är så tyckte vi dock att genmanipulation krävde lite för mycket tankeverksamhet så vi bestämde oss för att låta evolutionen göra jobbet åt oss. Det enda som behövs för att skaffa ett par vingar är att vi en gång per år eller så knuffar ner en stor del av befolkningen från taket. De som lär sig flyga tillräckligt snabbt blir de som överlever. Fast den idén kan ju slå slint. Det kan vara så att Moder Natur istället väljer de som studsar bäst.

Det händer att folk undrar vad jag ville bli när jag var liten. Hur många har astronom högt upp på den listan liksom? Men jag vet aldrig vad jag ska svara. När jag var liten så var jag nämligen alldeles för lättinspirerad. Jag ville bli bibliotekarie för att jag alltid satt med näsan i en bok. Jag ville bli arkeolog för att jag fascinerades av Pompeji och av grekisk mytologi och av vikingarna. Jag ville bli författare och skriva om Atlantis och om drakar. Jag ville bli veterinär för att jag tyckte om mina hundar och kattungarna under trappen och hästarna i sommarstugehagen.
Bild från förra sommaren då Roxy fortfarande var liten och behändig Jag ville bli marinbiolog för att jag tyckte att mantor och valar och jättebläckfiskar var ytterst intressanta. Och jag ville bli astronom för att så gott som allt därute i rymden är oupptäckt, och allt vi redan har upptäckt är oerhört vackert. Så beroende på humör så svarar jag ett eller alla av ovanstående. Eller möjligen hittar jag på att jag ville bli prinsessa eller skådespelerska eller sångerska eller något annat lite sötare men intetsägande jobb. Varför jag till slut valde astronom vet jag inte riktigt. Visst finns det anledningar jag kan komma på; att vara bibliotekarie hade kanske blivit lite tråkigt i längden, jag kan inte hantera sjuka djur eller människor, jag gillar inte biologi och jag har ingen författartalang. Men för att vara helt ärlig så var det en ren slump att jag hamnade på astronomivägen. Det låg under 'A' på UCAS helt enkelt.

Egentligen borde jag nog inte markera den här tidpunkten för det är inget jag vill minnas, men jag gör det ändå. En 60-timmarsvecka blev det till slut. Den kändes mycket längre.

Ibland när man är ute sådär sent på natten så händer det saker som gör att man nästa dag undrar lite förstrött om det verkligen hände eller om det var en dröm. Och då kan det vara bra att ha bildbevis. Som att hitta ett cykelställ helt klätt i finpäls till exempel. De är bra underliga de där holländarna ibland. Eller inte bara ibland, utan ofta.
Cykelställ eller gunghäst? Jag tror vi testade båda användningsområdena.

Äntligen en tävling värd att lägga energi på! Ni som läser ofta kanske kan ana varför detta är en sådan skatt för mig?
Tävling hos Bjooti

Jag följer en hel hög bloggar av olika anledningar. Vissa för att de informerar, vissa för att de inspirerar, vissa för att de är släkt med mig, vissa för att hålla mig uppdaterad om bloggvärlden i sig och vissa för att de helt enkelt är oerhört underhållande. Och vissa som har allt ovan. Så nu, när det inte händer så mycket i mitt liv ändå, så tänkte jag börja dela med mig av den guldgruva jag anser mig sitta på. Först ut är stornamnen; de bloggare som många känner till redan. Just de här storbloggarna tycker jag har det där lilla extra som gör att jag verkligen ser fram emot nästa inlägg. Jag kör fyra stycken på samma gång så att vi får dem avklarade och sedan kan vända oss till de lite mindre bloggarna som förtjänar spridning. Storbloggare 1: Egoina. De flesta som följt mig ett tag vet redan att jag är ett stort fan av den här härliga norsk-skånska tjejen. Hon skriver lättsamma inlägg med ett stort mått förnuft i bakgrunden. Storbloggare 2: Kenza. Ännu en tjej som verkar ha lite mer substans än många andra storbloggare. Storbloggare 3: Nevnarien. Elin Kero gillar hårdrock, och det är väl nästan skäl nog. Dessutom tar hon härliga bilder och hittar på en massa galna upptåg. Storbloggare 4: Spiderchick. Moa skriver om hela familjen Spider med mycket värme och humor. Så, nu har ni fått en liten uppfattning om vad för slags bloggar jag följer. För tillfället är bloggläsandet helt och hållet underhållning för mig så förvänta er inte mycket djupare och/eller samhällskritiska tips i framtiden heller.

Jag minns att jag kom innanför dörren efter en lång kväll full av G&Ts ute på standardstället. Jag minns att jag bara ville in och i säng. Jag minns att jag knappt pallade snöra upp All-Starsen. Jag minns att jag slet av mig de förbannade skorna och slängde dem i tamburen. Jag minns att jag somnade så snart huvudet mötte kudden. Idag möttes jag av den här synen när jag kom ut i tamburen:
Balansskillz på oväntad hög nivå, jao

Jag är mer tekniskt/matematiskt begåvad än artistisk, men då och då får jag chansen att skapa något kreativt. Som i förra veckan då jag bytte mina webbkunskaper mot en minidrake. Resultatet i form av en dropdownmeny syns nu på Emilias blogg.
Vad man får ge för en blå minidrake Och fram tills i förra veckan trodde jag nog aldrig att jag skulle få ett email med följande fantastiska ämnesrad:

Precis när jag skulle bege mig till jobbet så ringde det på dörren. Utanför stod det ett par herrar i arbetsuniform och med en stor skattkista. Eller möjligen en verktygslåda. På holländska meddelade de mig glatt att de hade kommit för att kolla vår panna, och jag tackade alla gudar att lägenheten såg någotsånär presentabel ut. Vi fortsatte vår konversation, de på holländska och jag på engelska, och det fungerade förvånansvärt bra. De klampade in med skor och allt, som man gör i det här landet, och öppnade vårt torkskåp. Eller ja, egentligen är det ett litet pannutrymme, men vi använder det som torkskåp. Så naturligtvis var det fullt av kläder på tork. De flyttade respektfullt på kläderna och vände sig sedan till elementet i badrummet där kranen sitter som gör det möjligt att fylla på vatten i systemet. Och där även kattens bajs bor (i en låda med kattsand, för att förtydliga). Kattlådan användes ett litet tag, ytterst framgångsrikt, som ett vapen mellan de två. Till slut så var de då klara med sin lek och sin uppgift och berättade att de minsann fixat alla småsaker de kunde hitta och undrade om det var något mer vi ville ha lagat i vår nya lägenhet. Vi har bott i vår lägenhet i två och ett halvt år. Däremot har vi nya grannar i lägenheten under. Score!

Holland, juli 2011 Jag börjar tröttna på det här med regn nu. Sommarregn må vara mysigt, men när höststormarna drar in redan i juli då tycker jag att det har gått lite för långt. Det känns som om vädret utnyttjar mig för min förlåtande natur.

Idag är sista chansen att göra läxan till fotoskolans tredje del. Den här delen fokuserar (ha ha) på kamerainställningar, och de tipsen kan jag tyvärr inte dra nytta av eftersom jag har en liten skitdigitalkamera där jag inte kan ställa in vare sig slutare eller bländare. Så det kanske snart är dags att ge upp på den här fotoskolan? Jag har ju trots allt lärt mig en hel del redan. Men läxan kunde jag i alla fall ta del av även den här gången. Uppgiften var valfri bildtolkning utav ordet sommar. Och i flera dagar gick jag runt och funderade över hur jag skulle åstadkomma en sådan bild. Här märks det att jag inte är fotograf för jag lever inte i en värld av synintryck. För mig är sommaren så många andra sorters intryck, och de allra flesta går inte att uttrycka i bildform. Hur fångar man doften av kaprifol på den solvarma trätrappan? Hur fångar man smaken av nyskuren rabarber doppad i strösocker? Hur fångar man saltdoften vid havet? Känslan av otrampad mark under hajkskorna? Värmen från solen på naken hud? Doften av grillkol? Och framförallt, hur skapar man en sommarbild när man konstant är inlåst på ett kvavt kontor mitt i en stad och inte har tid med grillkvällar eller cykelturer? Till slut kom jag på det: sommarregn. En regnbild som utstrålar inte bara renhet utan även doften av en nyduschad värld. Här följer alltså då mitt bidrag:
En regnvåt balkong vars ägare tagit skydd inomhus snarare än att njuta av sommarregnet

Solgula blommor som fräschar till sig

Lavendel som doftar så gott Mina tidigare läxinlägg kan ni hitta här och här.

Nu har jag fått lite mat i mig också så nu har jag ro att uppdatera världen om mitt ytterst intressanta liv. Idag gick jag till jobbet. Jag jobbade hela dagen. Sedan gick jag hem igen. Jag kom hem halv elva, slutkörd och dyngsur, och möttes av middagsdoft. Tack och lov har jag en man som tar hand om mig när det behövs (vilket verkar vara mest hela tiden).
Min käre man the paparazzi tog en bild innan jag var redo.

Sådärja, där var jag redo. Innan man får lov att byta om till torra kläder måste man ta en bevisbild. I och med den sena avslutningen på dagen så har jag redan hunnit jobba 22 timmar den här veckan. Och inte nog med det, jag har för ovanlighetens skull åstadkommit saker också. Det gör mig på gott humör. Och inte ens ösregnet kunde dämpa humöret. När man ger sig ut i regn med förväntan att bli genomblöt (och vetskapen om att torrhet och värme väntar) så blir det nästan mysigt. Jag drog in den friska luften i lungorna och njöt av vattnet som klistrade håret mot pannan. Nu ska jag irritera min käre man med mitt goda humör. Det innebär nämligen att jag är alldeles för hyper såhär lagom till läggdags. Godnatt på er.

Bara för att markera tidpunkten liksom.

Min käre man har slängt lite underliga meningar runt sig på sistone. När vi precis skulle somna konstaterade han plötsligt att I'm thinking about an angry ostrich with a bowler hat. Och när jag satt och läste ett blogginlägg så gick han förbi bakom mig och utbrast att that guy look like a pirate.
Fast det kanske han kan ha rätt i Jag börjar misstänka att han har en plan. Att han testar för att se hur lång tid det tar innan det hamnar på bloggen. Tror ni att det är bra eller dåligt att det tog ungefär tio minuter (i fallet med piraten i alla fall)?

Det här är egentligen uppföljaren till det här inlägget.
My little stalker Det märks att man sitter lite för mycket framför datorn när de enda bilderna man tar är webcambilder va? Usch ja.

OPI Hot & Spicy var sommarens färg förra året men av någon underlig anledning tog jag aldrig någon bild på det. Nu kände jag plötsligt för ett riktigt lysande lack och målade på det här. Och jag hade helt glömt bort hur mycket jag tycker om det. Så snyggt! Lacket är inte riktigt knallorange, även om det kanske ser så ut. Nej, det har lite rosa toner också vilket gör att det får det där lilla extra. Den här färgen kommer helt klart att pigga upp min annars så grå och tråkiga vecka. Därför blir helt klart win på det.
OPI Hot & Spicy

Min käre man är matematiker, programmerare och übersmart. Under mina första år på universitetet hjälpte han mig med varje matteläxa och skrattade högt åt vår "fysikmatte" som tydligen inte är absolut korrekt i alla avseenden. Idag har jag hört högljudda svordomar vina genom lägenheten så gott som varannan minut. Det ligger hopskrynklade papper och argt ivägslängda pennor överallt. Min käre man blir väldigt upprörd när något inte går vägen. Så till slut kommer han ut till mig där jag sitter och läser i solen, blickar med hundvalpsögon in i mina isblå och frågar försiktigt om jag kanske kan ta en liten titt. Han har ett logiskt problem han inte kan lösa. I en halvtimma förklarar han för mig vari problemet ligger. I ytterligare en halvtimma krafsar jag bokstäver med en halvtaskig penna i ett gratisblock. Och så löser jag hans problem. Bara sådär. För en gångs skull får jag känna mig som den smarta i förhållandet. För en gångs skull får jag vara den som har lösningen. För en gångs skull känner jag mig som en äkta scientist.
Ha! Jag kan också! Men tror ni han uppskattar det då? Njae, han är mest sur för att han inte kommit på det själv.

Jag sitter och försöker skriva avhandling, vilket naturligtvis innebär att jag gör allt utom att skriva avhandling. Till exempel så kände jag att det var absolut nödvändigt att jag fick berätta om min profilbild precis just nu. Min profilbild är ju faktiskt inte särskilt informativ. Ni får inte se där hur jag ser ut (men det finns bilder på mig på många andra ställen här på bloggen så det ska väl vara tillräckligt), men precis som med headern så betyder den något för mig. Den är nämligen tagen på vår smekmånad. Vår smekmånad var nog inte helt normal, men det är så vi gillar't. I stället för att ligga och lyxa oss på ett hotell så hajkade vi i regn på knappt upptrampade stigar. I stället för att åka till en söderhavsö åkte vi till ett par kalla och blåsiga, men ack så vackra, Nya Zeeland-öar. Och i stället för att bada i en knallblå hotellpool och steka på stranden så hoppade vi bungy, forsrände, umgicks med vulkaner, vandrade på glaciärer och hoppade fallskärm. Så det är där profilbilden är tagen. Mitt i ett hopp från Kawarau Bridge utanför Queenstown i Nya Zeeland. Den bilden representerar den mest underbara semestern jag hittills upplevt. Här får ni den i sitt sammanhang:
En ytterst skakig Everlasting

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!

Samma hopp från en annan vinkel med vackra Kawarau Bridge i bakgrunden

Där har ni profilbilden

Det blev ett dopp i det blå också

Emilia hittade på en rolig lek. Hon bad om förslag från läsare på vad hon skulle rita. Här är resultatet av mitt förslag. Hur söt?!
En blå minidrake med en leksakshäst på hjul
Bild ritad och fotograferad av söta Emilia

Ibland kan det vara lite svårt att koncentrera sig när man jobbar hemifrån.
Osmickrande bild på Trouble. Jag däremot är på mitt allra vackraste humör. Han borde ta lärdom.

Nu när jag ändå är igång med att bryta löften, så kan jag ju krossa ett till: nu drar jag in yttrandefriheten jag pratade om på min profil. Här råder det minsann inte yttrandefrihet längre. Jag är bara så sjukt trött på alla som alldeles uppenbart bara surfar in på tusentals bloggar och kopierar in någon slags reklamtext eller kommentarskrok på översta inlägget utan att ens kasta en blick på rubriken. Och lika trött är jag på folk som svarar på kommentarer med bara sv: tack. Själv svarar jag på kommentarer här i bloggen om jag känner för det, och kollar alla bloggar som lämnar intressanta kommentarer och lämnar en där om andan faller på. Inte för att få upp kommentarsantalet här, även om jag givetvis hoppas på ett besök tillbaka, utan för att jag vet hur trevligt det är att få. Folk som faktiskt svarar ordentligt på mina kommentarer här går väl an. Men de här "tack för kommentaren"-kommentarerna känns väldigt onödiga och tar upp en massa plats. Jag vet ju att de uppskattas eftersom jag uppskattar det själv. Så från och med nu behöver ni inte tacka. Nu ska här rensas! Allt ogräs åker ut och lämnar plats åt de vackra blommorna som försöker nå upp till ljuset. Tänkte bara säga det.

Först och främst vill jag säga förlåt förlåt till alla ni som litar på mig. Jag menar, det står ju i min profil att jag inte skriver om astronomi. Så där ljuger jag lite. Hoppsan. Dumma dumma USA. I ett budgetförslag minskar de in pengar till NASA, pengar som President Obama ville skulle öka. Specifikt nämner de James Webb Space Telescope (JWST), det teleskop som skulle bli nästa generations rymdteleskop att ta vid när Hubble (HST) och Spitzer Space Telescopes går dädan.
Doomed? Anledningen till att de vill lönnmörda JWST anges vara att projektet redan gått långt över budget och sugit pengar från en massa andra NASA-projekt och att ledningen för projektet varit extremt dålig. Men om de skrotar JWST så kommer det att få enorma konsekvenser inom astronomi. Ni kanske inte är medvetna om hur otroligt mycket HST har tillfört, både när det gäller bilder som för forskningen framåt med stormsteg och vad det gäller astronomins ansikte utåt. Så gott som alla vackra galaxbilder har tagits med HST som har en oerhört klar bild av rymden i och med att det befinner sig utanför den suddiga atmosfären. För att fira rymdteleskop kommer här en kavalkad av godisbilder från HST:

Sombrero Galaxy

Crab Nebula

Carina Nebula

Bug Nebula

Whirlpool Galaxy - Min favoritgalax (ja, jag har en sådan)

Cat's Eye Nebula

Abell 2218 Cluster of Galaxies - Det är sådant här jag specialiserar mig på

Är det konstigt att jag nästan blir rörd till tårar av lycka vid tanken på att få arbeta med sådant här dagligen?

Jag hittade en så söt liten makeover på Trendenser att jag bara var tvungen att fixa en själv också, trots att det är världens gratisreklam för Vipp. Fast när de nu har kommit på en så bra idé så kan de ju vara värda lite viral-status. Man kan alltså göra om sin vanliga datorpapperskorg till en snajdig en i femtiotalsstil. Vi har ju en i köket så varför inte skaffa en till datorn också? Så här snyggt blev det alltså:
Soptunna i femtiotalsstass Ladda ner här själva vettja.

Är det hjulet? Är det ångloket? Är det telefonen? Är det datorn? Är det Everlastings blogg (Ja!)? Nej, det finns någonting som är ännu smartare i mina ögon såhär en varm sommardag.
Ministrumporna!

Jag har fått veta (via Konstiga Lilian) att det pågår en omröstning. Resultatet kommer att avgöra om det kommer att stå Ostbågar eller Ostkrokar på OLWs påsar i framtiden. Detta är ju oerhört viktigt. Det är till och med så viktigt att jag övergett min rädsla för att sprida reklam på Facebook och röstat på Ostbågar själv. Gör det ni också. Rösta på Ostbågar! (Ni som tvunget vill rösta på Ostkrokar kan göra det här)
God's gift to humanity

På senare tid har jag fått så många trevliga kommentarer om mina naglar (det finns tydligen till och med de som skulle kunna tänka sig att äta mask för att få mina naglar) så jag tänkte att det kanske var dags att komma ut ur garderoben så att säga. Mitt namn är Everlasting och jag är nagelbitare. I hela mitt liv, eller i alla fall sedan jag fick tänder, så har jag bitit på naglarna. Mina föräldrar provade alla huskurer och tips och trix för att få mig att sluta, men inget hjälpte. Inte ens Stopp-och-väx stoppade mig särskilt länge, för jag stod helt enkelt ut med den äckliga smaken tillräckligt länge för att skrapa av Stopp-och-växet med tänderna. Men så för ungefär två år sedan sa det knäpp i huvudet på mig och så slutade jag. Sedan dess har jag haft många återfall men varje gång jag slitit av en nagel så tänker jag bara asch, det var väl inte så farligt, bara på't igen. Så tyvärr har jag inga smarta tips att ge er som försöker sluta. Jag bestämde mig helt enkelt, som så många gånger förut, men den här gången så bet det (ha ha). Jag började också gå och få manikyrer och lackade naglar (inte lösnaglar) och då vore det ju synd och skam att bita av det som kostat så mycket och som var så fint. Så det kanske hjälpte? Lacket fungerade även som ett skyddande och stärkande lager så naglarna gick inte av så lätt. För naglarna var oerhört försvagade. De var tunna och böjliga och bröts hela tiden. Nagelbädden var inte normal heller utan hade dragit sig tillbaka under åratal av misshandel så den vita delen på nageln gick mycket längre ner än hos vanligt folk. Men sakta men säkert har kvalitén förbättrats. Och jag sköter om dem ordentligt med nagelbandsoljor och undviker att klippa utan filar ner dem med glasfil istället. Jag tror att det hjälper. Och så lackar jag såklart. En gång i veckan tar jag av det gamla lacket och målar på nytt, med både över- och underlack så att det håller länge och förstärker nageln så den inte bryts. För har jag nakna naglar en längre tid så bryts de fortfarande. Här ska ni få en ovanlig bild på mina naglar au naturel:
Nakna naglar På bilden ser ni min nagelbandsolja Avoplex från OPI och den glasfilen jag använder så flitigt. Det är mitt recept på glada naglar. Och har ni tur så får ni snart en tutorial i hur jag filar dem till den formen. Om andan faller på det vill säga. Kanske.

Det är inte alltid så roligt att vara astronom, särskilt inte när solen lyser därute. Jag menar, det finns ju en helt uppenbar nackdel: astronomer jobbar på natten. Fast där ljög jag. Astronomer (de flesta i alla fall) jobbar inte på natten. Utom när de är ute och leker med teleskop förstås. Däremot tvingas astronomer att sitta inne framför en datorskärm på ett varmt och kvavt kontor hela dagarna. Och eftersom kontoret finns i Holland så ses inte luftkonditionering som ett måste. Det regnar ju ändå så gott som hela tiden. Nåja, det är tur att astronomer också får fikapauser.
Astronom på grönbete

När jag först flyttade hit till Holland så var jag fascinerad av dubbelvåningstågen. Två våningar, varför har vi inte så coola tåg i Sverige? Men nu har jag kommit på varför. Man måste ju gå dubbelt så långt! Om det nu är fullt därnere så måste man gå upp på övervåningen och kolla också. Det är väl ändå inte så smart?
Holländska dubbelvåningståg har svenska färger av någon anledning

Sådärja, sista färgen i OPIs Pirates of the Caribbean-kollektion. Skönt, för jag måste dubbelkolla stavningen på Caribbean varje gång. Jag sparade den här färgen till sist för jag har en vana att spara det jag tror är bäst till sist. Den vanan är inte särskilt användbar när det handlar om mat och jag blir mätt men tvingar i mig resten ändå för det godaste är ju kvar. Men här så... nä, jag vet inte varför det är bättre att ha den finaste färgen nu sist, men finast är den. Planks a Lot är en riktigt snygg lavendellila som känns precis rätt såhär i sommarvärmen. Den är sval utan att kännas kall. Och den är färgrik utan att vara överväldigande. Perfekt alltså!
OPI Planks a Lot

Okej, då var det tydligen dags för ett seriöst inlägg. Det händer inte alltför ofta tack och lov. Men det här med emetofobi. Jag snubblade på ett inlägg av Keela där hon helt enkelt saxat en text från emetofobi.se för att försöka få läsarna hennes att förstå vad det hela går ut på. Så jag blev inspirerad att skriva lite om min egen emetofobi. Jag är emetofob, vilket betyder att jag är otroligt panikrädd för att spy. Det är alltså inte bara det att jag tycker det är äckligt och obehagligt utan jag drabbas av ångest vid blotta tanken. För ett par år sedan skulle jag inte ens kunnat skriva det ordet: spy. När det var som värst undvek jag fester, pubar, gym, bio sent på kvällen etc etc. Jag undvek även att äta vissa saker som räkor (trots att jag alltid älskat räkmacka), kyckling och tonfisk. Sushi var riktigt svårt. Jag lyckades även intala mig själv att jag mådde illa när jag åkte bil, befann mig på en färja, åkte karusell eller dylikt, trots det faktum att jag är född med dåligt balanssinne så jag har aldrig någonsin lidit av åksjuka och älskar karuseller och berg-och-dalbanor. Extra hemskt är det när vinterkräksjukan härjar men likväl verkar jag klara mig undan varje vinter (nu vill jag egentligen skriva peppar peppar här). Nu har min rädsla tack och lov mildrats en hel del och jag kan leva mitt liv precis som alla andra. Fast det finns fortfarande situationer då jag känner av paniken och då jag måste tvinga förnuftet att ta över. Ibland går det inte. Min hjärna är inte heller särskilt smart. Den känner konstant efter hur det står till med lilla magen, och så fort den kurrar till lite extra så skriker hjärnan JAG MÅR KANSKE ILLA, JAG MÅR NOG ILLA, JAG MÅR DEFINITIVT ILLA och sedan måste jag spendera resten av dagen med att försöka lugna hjärnan. Det senaste jag kände av den där välbekanta paniken var i rusningstid i Paris tunnelbana då det var 38 grader varmt. För att man svettas lite extra betyder ju att man mår illa. Eller? Många emetofober säger att de inte vågar berätta för folk de träffar att de är just emetofober. Det är så pinsamt. Men för mig är det inte det som är det jobbiga utan jag vill inte bli behandlad annorlunda och jag vill inte vara orsaken till att festen blir tråkig för att ingen vågar släppa loss av rädsla för att det ska gå överstyr. Jag kan skriva hur mycket som helst om det här och om små och stora saker som påverkar mig dagligen. Men jag försöker hålla det kort. Jag ville bara "komma ut" om utifall det fanns andra emetofober därute som läser bloggen och som känner sig ensamma. Man kanske inte kan säga att det är normalt, men det är i alla fall mer vanligt än man tror. Frågor på det?

För nästan exakt ett år sedan skrev jag om hur dåliga holländare är på att grilla. Nu har jag fått det bekräftat. För andra året i rad har vi haft vår årliga grillfest. Men det är synd och skam att kalla det grillning egentligen; det är mer som matlagning utomhus. Gasgrillar, hamburgare och korvar utan bröd, sötmarinerad kyckling, jordnötssås istället för ketchup och senap, fläskkotletter istället för en ordentlig flintastek - listan över grämelser kan göras lång.
Fel saker att grilla Som de fysiker vi är så såg vi naturligtvis till att efterrätten bestod av flytande-kväve-fryst glass. Holländarna har dock fått för sig att glass med kanelsmak är gott.
Fysikerglass (glass gjord av fysiker alltså, inte glass gjord på fysiker) Som tur är har de fått rätt för sig när det gäller en företeelse: gott om öl. Så vi trivdes ändå!
Trevligheter

Andra delen av Happy Days fotoskola handlar om det viktiga ljuset och återigen gav jag mig på läxan (förra veckans läxa handlade om vinklar). Jag lyckades inte leta rätt på ett bra ställe att leka med solstrålar silandes genom lövverk (eftersom Holland tydligen inte tycker natur är särskilt viktigt), så jag lät helt enkelt solen göra jobbet åt mig. Det är lättare att låta solen jaga mig än att jag jagar solen. Därför blev motivet en av många kanaler vid olika tidpunkter på dagen. Resultatet? Det har ni här:
(Alldeles för tidig) Morgonkanal

Middagskanal

Kvällskanal

Det här blir sista Parisinlägget för den här gången, jag lovar. Jag menar, hur många blogginlägg kan man krama ur en 24-timmarsresa? Så, jättekonserten vi såg var förstås Iron Maiden. Underbara fantastiska Iron Maiden. Fjärde-och-en-halfte gången för mig. Tyvärr så var scenen på Bercy alldeles för låg så vi kunde inte se ett dugg, vilket gjorde upplevelsen mindre intensiv och bilder svåra att få till. Därför blir det här inlägget inte lika mycket om konserten som om svetten i mitt hår.
Vi är taggade och dricker 8-euroöl (det är ju till och med dyrare än i Sverige!). Redan här är jag sjukt varm. 38 grader och sol ute, och smockat med folk och ingen airco inne, det blir ju som det blir.

Här var det då odokumenterad konsert

Fräsch look efteråt

Försök till att visa metalheadinvasionen i tunnelbanan, men det ser ju lite feset ut på bild. Däremot var folket på tunnelbanan tillbörligt rädda för oss.

När jag väl torkat insåg jag att svett kanske är en riktigt bra hårstylingsprodukt Konserten var naturligtvis fantastisk och förbandet Rise to Remain var helt okej. Vi gamlingar deltog till och med (kanske lite ofrivilligt) i en del moshning. Och en sak till: jag kommer att sitta i rullstol innan jag ger upp en ståplats på metalkonsert för en sittplats. Känslan man får som del av publikhavet är oslagbar!