Och med det säger jag God Jul och Gott Nytt År, så ses vi mot slutet av januari när jag är tillbaka från diverse flygresor.

Jag har alltid velat ha härligt färska och fräscha örter i mitt köksfönster så att jag kan använda dem i mina kulinariska mästerverk (eller i alla fall ha i lite basilika i salladen). Tyvärr så har jag en talang för att mörda plantor. Antingen glömmer jag att vattna eller så dränker jag dem. Om något mot förmodan överlever en vistelse i min lägenhet så beror det mer på en onaturligt stark överlevnadsdrift än på min kärleksfulla vård. Men för ungefär en månad sedan så köpte jag mig en present: självvattnande krukor från min favorit Eva Solo. I de två jag unnade mig så planterade jag persilja och basilika. Och så här vackert blev det i köksfönstret:
Glada örter. Och vilka perfekta krukor! I flera veckor skötte jag om dem och fyllde på den undre delen med vatten så fort nivån sjönk något, och båda frodades. Persiljan frodades så pass att den sög i sig allt vatten på ett par dagar. Jag tror att det var det som blev dess död. Så här ser mitt köksfönster ut nu:
Mindre glada örter. Basilikan som var mindre girig har i alla fall överlevt. Än så länge. *Moahahahahahaha*

I helgen var det ju sådan där collegemiddag igen, och den här gången på riktigt. Black tie och allt krävdes. Middagen inmundigades i Harry Potter-miljö med långbord och -bänkar. Och det var nog första gången jag varit på kalas där sex olika glas behövdes. Vatten, vitt vin, rött vin, dessertvin, portvin och... ehm... vad hette det nu igen? Aja, alkoholhaltigt var det i alla fall. Dessutom fick vi inte bara en dessert, utan två. Efter varandra. Och så här såg vi ut:
Vem kunde tro att jag råkat gifta mig med James Bond?

Uppklädd Everlasting. Och eftersom en viss skeptiker antydde att jag inte har någon vänsterhandstalang så visar jag upp högerhanden också:
Ha! En annan undrade hur jag bär mig åt för att hålla mina naglar så fina. Tja, för det första så vill jag påpeka att det här är första gången i mannaminne som mina naglar varit ganska exakt lika långa (nagelbitartiden räknas inte då förstås). Och för det andra så vet jag inte. Jag bara håller dem målade, det verkar stärka dem. Lite mer kan ni läsa i mitt gamla inlägg om att vara ex-nagelbitare.

Ikväll ska jag på snoffsig middag på mitt college igen. Det blir en überengelsk tillställning så då tyckte jag att det passade utmärkt med fransk manikyr. För engelsmän och fransmän är ju inte alls bittra fiender eller så. Särskilt inte historiskt sett.
Fiendenaglar Jag blev faktiskt väldigt nöjd med resultatet, särskilt med tanke på att det var första gången på ungefär två år som jag försökt mig på det. Och inte fuskade jag med korrekturpennor eller mallar heller. Säg Duktig Everlasting.

Ja, det händer inte så mycket här på bloggen just nu, men det beror mest på att det händer alldeles för mycket i livet så jag är helt slutkörd på kvällarna. Och det trivs jag ganska bra med. Nåja, i helgen var vi på, inte en, utan två julfester hos vänner. Vem kunde tro att man kunde skaffa så många vänner på så pass kort tid? Festen i söndags hade sverigetema, så jag brottades med torrjäst och fick ihop helt okej lussebullar om jag får säga det själv. Värdinnan höll med (fast hon tyckte att det hette lussekatter). Och jag hörde en hel del uppskattande läten från andra också trots att de flesta rynkar på näsan när de hör orden "saffran" och "bulle" i samma mening.
Tittut (i det här läget hade jag panik och var övertygad om att rackarna inte skulle jäsa).

Men resultatet blev över förväntan.

Det där superengelska som vi gjorde i söndags var helt enkelt att vi tog Bettan och körde till Midsomer. Söder om Oxford finns nämligen ett helt gäng byar där Midsomer Murders spelas in. Så dit körde vi. Först for vi bara runt lite på måfå, och en del fram-och-tillbaka blev det, men sedan hittade vi något som fick oss att stanna till: en äkta bypub. Vi var i och för sig tvungna att tränga in oss i ett hörn eftersom hela byn tydligen var där på söndagslunch, men hörnet var mysigt så det gick ju bra ändå.
Glad och söt mor på en parkeringsplats.

En kyrka nästan lika stor som själva byn.

Suddig bild på puben (och min man) men you get the gist.

Vi hittade stället där de troligtvis hade gömt liket, fast vi vågade inte titta efter.

I helgen kom min kära mor på besök, vilket naturligtvis var ytterst trevligt. Hon kom i fredags och då var vi rätt slutkörda, både fysiskt efter en lång resa fram och tillbaka till Edinburgh, och känslomässigt, så det blev Midsomer Murders i soffan. Eller på TVn i alla fall; inga mord har skett i den soffan. Så vitt jag vet. Lördagen tillbringade vi med att vandra omkring i Oxford på måfå. Vi tittade bland annat in på mitt college och särskilt då biblioteket (min mamma och min man delar ett intresse där):
Harry Potters bibliotek? (De två tvingade mig att testa bibliotekssystemet åt dem med en bok vald på måfå, och igår fick jag ett argt email från bibliotekarien som undrade varför jag varit inne och stulit en bok!) Middag inmundigades på självaste Jamie Olivers restaurang! Hur snajdigt är inte det?
Stilrena menyer.

Och ännu stilrenare mat. De här friterade svamparna var supergoda. Söndagen tillbringades på ett ännu mer engelskt vis, men det tar vi imorgon.

Den här veckan har varit minst sagt omtumlande. Det känns som om jag har blivit flera år äldre sedan förra helgen. En av de största händelserna var att vi var tvungna att ta beslutet att låta vår fine Trouble somna in. Hans njurar orkade inte längre. Vår käre Trouble som skulle fått ett så fint liv hos svärföräldrarna med lyx som trädgård och allt. Nu hann han knappt uppleva det. Och vi tvingades ta farväl via telefon. Här följer de tidigaste bilderna jag kunde hitta på honom, från vår lägenhet i Edinburgh där han ständigt hittade nya gömställen.

Låt mig få presentera det nya tillskottet till familjen: Bettan!
En lite suddig Bettan. Igår flög vi upp till Edinburgh, provkörde besten Bettan och körde sedan hem henne. Lite galet, men kul! Och nu är vi bilägare för första gången. Det känns bra.