Jag har tagit ett beslut. I mina ögon är det ett moget beslut, men jag vet ju egentligen inte (när blir man mogen egentligen?). Det är nu den där tiden som jag visste skulle komma men som jag ändå på något sätt hoppades att jag skulle få slippa. Slutspurten. Det är nu jag ska försöka få färdig min avhandling och för att kunna arbeta så effektivt som möjligt så måste jag tvinga mig bort från bloggandet. Det är inte bara en skrivpaus heller, även om det vore illa nog. Det är en redig paus (det betyder ordentlig paus på redig skånska). Jag har alltså från och med nu infört ett förbud för mig själv: ingen mer Bloglovin'. Jag har bannlyst mig själv helt och hållet från den sidan. Nu är det isolering som gäller. Nu ska den minsann bli färdig! I oktober, när flyttasset till Oxford äntligen bör ha avgått, återkommer jag. Jag hoppas att jag har kvar åtminstone en liten del av mina läsare då. Vi hörs och syns mina vänner!

Sara Lovisa, en härlig Umeå-tjej bjuder så otroligt mycket på sig själv. Hon skriver om sitt relativt nya familjeliv med man och bebbe, men inte alls på samma präktiga sätt som så många andra. Istället får vi följa med i precis samma berg och dalar som hon upplever och allting hon skriver känns så oerhört äkta. Dessutom bor hon granne med Teresa, en annan härlig nybliven mammabloggare med nästan samma berg och dalar, och deras vänskap får man också ta del av ibland. Båda har dessutom en stark artistisk sida. Sara Lovisa illustrerar många blogginlägg med roliga skisser och vackra tavlor, och ibland får man till och med njuta av hennes härliga dialekt via videoblogg. Teresa målar också och har även en massa andra kreativa saker för sig. Men framförallt är det öppenheten och värmen i deras blogginlägg som jag fastnat för. Kika in ni också!
Sara Lovisa

Teresa

Okej, nu känns det som om det snart har blivit tillräckligt med inlägg om helgen, men nu när jag äntligen gör något värt att skriva om så måste naturligtvis ämnet uttömmas ordentligt. Dessutom saknar jag ju fölket så det är trevligt med små påminnelser såhär i min ensamhet. Så vad var då vår sista måltid (jag vet att ni hoppar av nyfikenhet)? Jo, det ska jag berätta. Det blev ostfondue (vi befinner oss ju ändå i ostens förlovade land). Och inte vilken ostfondue som helst. Det blev min käre mans hemliga-recept-ölsmaks-fondue. Eller ja, receptet är nog inte hemligt egentligen men han är inte hemma och jag har ingen aning om hur man gör den. Men han har äntligen arbetat sig fram till perfektion vad gäller receptet. Perfekt smak, perfekt konsistens och helt perfekt stringyness. Mjumm! Bildbevis följer.
I ostfondue har man ost. Är det inte konstigt att all den där rivna osten en gång i tiden var samma storlek som den paketerade? Paprikan var nog inte del av receptet.

Illustration av vad stringyness betyder

Det fanns många tekniker för hur man bäst tog hand om trådarna. Den här kanske inte var den mest effektiva, men den var helt klart den snyggaste.

När familjen var här så tog vi en liten tur runt Leiden, den stad där jag bott de senaste fyra åren men knappt sett. Det verkar alltid vara så. Trots att man bor på ett härligt ställe så ser man aldrig de fina sevärdheterna som står utsatta med små röda nycklar på turistkartan. Hade jag bott i Paris så kan ni ge er på att jag inte skulle åkt upp i Eiffeltornet en enda gång. Nåja, här följer i alla fall lite bilder på vår vackra stad.
Vi började med ett hus där man tydligen brukade hänga folk.

Sedan tittade vi på ett annat hus där Rembrandt tydligen bott och som nu beboddes av mindre finkänsliga studenter.

En fin bro och byggnaden där jag förhoppningsvis kommer att doktorera innan året är slut (ta i trä).

Vi fikande på ett kafé dit man kan ta sig på flera olika sätt. Till exempel kan man parkera båten i kanalen.

Eller så kan man paddla dit på en sutfbräda.

I Holland har de väderkvarnar också har jag hört.

De väderkvarnarna har fina runda fönster man kan titta ut igenom.

Det var väl ungefär det vi såg på vår rundtur. Förresten så är det här med att Rembrandt föddes, bodde och verkade i Leiden något Leidenarna är oerhört stolta över, och som de blir oerhört förorättade över om man råkar tro att han kom från Amsterdam. Nu är ni förvarnade.

Min familj har god smak.
Skodonsinvasion Gissa vilka som tillhör mig?

Den här helgen har faktiskt varit ytterst trevlig trots det faktum att familjen min invaderade vår lilla lägenhet. Vi har gjort ingenting-särskilt, njutit av det fina vädret och helt enkelt hängt tillsammans. Jag vet dessutom mycket mer om staden som varit mitt hem de senaste fyra åren än jag någonsin vetat innan. Men det är kanske så det ska vara? Det känns dock lite konstigt att jag vaknade den här morgonen med en lägenhet knöfull av människor, och nu är jag alldeles ensam. Min käre man har nämligen övergivit mig och flytt till Storbritannien. I alla fall tills han hittat en lägenhet vi kan bo i.
Ett styck familjeinvasion och ett styck herre på täppan

Kära Trouble, Någon gång måste du inse hur underligt du beter dig ibland, och jag tänkte med det här brevet hjälpa dig en bit på vägen. Vi kan ju börja med det mest otrevliga så att vi får det ut vägen: kattsandslådan. Kattsanden är till för att dämpa eventuella ofräscha dofter som då och då kan förekomma, särskilt när du just har befunnit dig i den. Som katt så är det din plikt att gräva lite i sanden innan du uträttar vad du nu kommit för att uträtta. Det är även din plikt att se till att sand sedan täcker det du producerat. Det är inte meningen att du ska börja med att sprätta ut halva sandhögen på golvet, och sedan efteråt krafsa på väggen, på hyllan, på tvättmaskinen eller på något annat som råkar finnas i närheten, istället för i sanden. Nästa punkt jag tänkte ta upp är det här med gardiner. Gardiner är dekorativa tygsjok som är till för att göra fönster fina. De är inte till för att gnugga sig mot när man känner sig lite extra hårig, även om lös päls fastnar utomordentligt bra på dem. De är inte heller pansarväggar som man kan gömma sig bakom när man inte vill synas. Det är nämligen så att precis bakom gardinen finns ett fönster som släpper in ljus, och det ljuset är ganska avslöjande när det gäller gömda husdjur. Slutligen tänkte jag informera dig om att du inte kommer att få någon ny torrmat förrän du har ätit upp den gamla. Det hjälper inte att sitta och stirra på den halvfulla matskålen i timtal.
…och även om du vill ha matskålen stående på sniskan så kommer den inte att få stå så särskilt länge, så det är inte lönt att lägga ner energi på att vända den så snart matte vänder ryggen till. MVH
Din matte PS: Besökare uppskattar inte när du sover i deras väska full av svarta kläder. Bara så du vet. DS

Med Blogawards-nomineringarna officiella och alla de nominerade hysteriskt glada så tänkte jag uppmärksamma en lite mindre blogg: Konstiga Lilian.
Konstiga Lilian Konstiga Lilian har helt rätt, hon är konstig. Men hon är konstig på ett sätt som jag älskar och jag tycker mycket om att kika in på hennes blogg och kolla vad för underbara knasigheter hon hittat på nu. Sedan skadar det ju inte att hon nyss påbörjat ett nytt kapitel i sitt liv och flyttat till USA för att vara au pair i ett år. Det skadar inte alls, för det gör det hela ännu mer intressant. Hur ska amerikanarna ta emot konstiga konstiga Lilian egentligen? Jag tror det kommer att gå riktigt bra för henne där borta. Hon kommer att bli barnflicka hos en rik ensamstående brittisk musikalskrivare och barnen kommer att älska henne och hon kommer att gifta sig med musikalskrivaren och de kommer att leva lyckliga i alla sina dagar. Kanske.

Min käre man är absolut inte scout. Scouter är töntiga. Och vore han scout så skulle han absolut inte ha scoutskjorta på sig. Eller halsduk, vad är det för tönterier egentligen? Och skulle han råka trilla in i en scoutskjorta så skulle han absolut inte ha några märken på den. Sitta och sy och sticka sig i fingret - for what? Fula styva märken på ärmen? Knappast. Och om han mot förmodan förvillar sig till ett scoutläger ska han absolut ha betalt för det. Slita och släpa i veckor utan lön? Jo säkert. Så lät det när vi träffades, och en bra bit in i förhållandet dessutom. Så man kan ju undra lite hur det kom sig att han betalade flera tusenlappar för privilegiet att få åka och jobba som IST:are på WSJ iklädd scoutskjorta med tillhörande halsduk och märken.
Misstänkt likt en scout Svaret är naturligtvis: han gifte sig med mig. Och gav mig därigenom makt över sin vilja. För jag vet ju som bekant alltid bäst. Det är allt tur att han valde mig till fru. Happy anniversary!

När jag började skriva så tänkte jag att den här bloggen är bara för mig själv och mina allra närmaste och om någon råkar trilla in och gilla det jag skriver så är det ju bara en bonus. Det gick en månad, det gick två, det gick ett halvår, det gick till och med ett år och knappt ens mina närmaste "trillade in". Jag upptäckte då att det inte är särskilt inspirerande att ha en blogg bara för sig själv utan man vill ju ha feedback också. Men så i början av sommaren skrev jag ett inlägg som fick statistiken att skjuta i höjden (kanske inte direkt på grund av mina egna bloggtalanger men ändå), och helt plötsligt fanns motivationen och inspirationen där. När statistiken sedan oundvikligen föll så började jag bli mer och mer aktiv inom bloggvärlden för att försöka hålla kvar folk. Plötsligt skrev jag för andra också, och det blev ju så mycket roligare då. Men rätt snabbt så tröttnade jag på kommentars-fiske-kommentarer och nu börjar jag även tröttna på den "tomma" statistiken, det vill säga alla de som trillar in och tillbaka ut lika snabbt. Jag vill ju ha besök med substans, som läser ett inlägg och som kanske till och med återkommer. Men den statistiken, det verkar vara den som så många bloggare lever för. Jag har 10 000 besökare i veckan! känns ju inte så intressant om alla kommentarer består av "sv: åh tack!" eller "jag vill vara med!". Jag tänker särskilt på en bloggare, som jag inte vill nämna vid namn eftersom den är så otroligt statistikhungrig och jag inte vill spä på det där beteendet, som ger en massa tips om hur man ska lura till sig besökare. Hur man hamnar högt på Google, hur man ska tacka för alla kommentarer man får, hur man ska hålla tävlingar, hur man ska rikta sina inlägg, hur man ska köra länkbyte etc etc etc. Och jag har inte minsta förståelse. Varför är siffrorna viktigare än typen av besökare? Så nu säger jag följande:

• Jag är nöjd och glad med de återkommande besökare jag har, för de verkar alla vara underbart trevliga människor med det där lilla extra bakom skallbenet (att döma av deras kommentarer och bloggar alltså och inte för att de läser min blogg trots att det kanske kunde vara en indikation).
• Jag skriver mest för mig själv men hoppas att det även underhåller andra.
• Jag har hittat många trevliga bloggar på vägen som jag fortsätter att följa.
• Jag kommenterar mycket i de bloggar jag gillar, inte för besöksstatistik (dock ska det erkännas att det var delvis därför i början) utan för att jag vet att det uppskattas.
• Jag uppdaterar när jag känner mig inspirerad och inte för att "det var ju ett tag sedan nu".
• Jag är inte det minsta avundsjuk på storbloggarna.

Se där, det blev ett långt tråkigt humorlöst inlägg till slut med många krångliga meningar utan egentligt innehåll och utan trevliga bilder. Deal with it bitches!

Vi har plötsligt en massa folk i vår lägenhet som undersöker alla vrår och som säger åh och ooooh och hum och som ställer frågor om hur mycket problem vi har med gatubuller. Det är nämligen så att vi har börjat leta efter någon som kan ta över vår älskade boning. Det börjar närma sig nu. Flytten med stort F är i antågande. Snart lämnar vi Nederländerna bakom oss och återvänder till den gröna ön Storbritannien. Den här gången blir det dock inte underbara Skottland utan (säkert minst lika underbara) England och Oxford. Det är spännande, men också skrämmande och stressande. Det är synd att vi är så oorganiserade för det är så mycket som måste fixas och donas med. Inte minst att skaffa en lägenhet. Nu när vi gör oss av med den gamla liksom. Det kan kanske vara en bra idé att ha någonstans att flytta till och inte bara ifrån. Vi får se hur det går med den saken.
Inflyttningsbild från den här lägenheten. Det är ju inte så längesen kan man tycka.

Vissa vet verkligen hur man visar tacksamhet.
Värt sin vikt i guld. Förklaring: på vårt kontor har vi en kaffeautomat som är livsviktig för forskarartens överlevnad. Denna källa till det svarta guldet tar bara jämna pengar, och en kaffe kostar 20 eurocent. Därför är högen av mynt ovan en oerhört uppskattad men sällsynt uppenbarelse.

Så var har jag då befunnit mig de senaste drygt två veckorna? Jo, på World Scout Jamboree i Rinkaby. Och det var naturligtvis fantastiskt. 40 000 pers från 150 länder. Vart man än gick hörde man en massa språk man knappt kände igen. Som grannar hade vi en hel hög saudiaraber. De hade tagit med sig en hel orkester och övade och övade och övade i det oändliga inför paraden i slutet av lägret. Och jag tröttnade aldrig på att lyssna. Håll i er, för nu blir det highlights i form av ett bildregn:
Scoutläger i skymningen.

Invigningen. Mycket folk och många bollar i luften.

Finsk bastu och mossbjörn.

Jag höll i hajker, 50 pers per dag.

Hängde lite med kungen och drottningen.

Hängde lite med min otroligt vackra familj (och bihang).

Sussade lite i skogen.

Till och med stället där vi gifte oss var invaderat av scouter.

Hoppade lite hopprep med polacker. Känner ni igen den gröna grodan i mitten?

Lunchade lite med kungen och drottningen.

Hittade ett tältplanetarium där jag nästan pratade mer än berättaren.

Och så såklart den allra mest fantastiska highlighten: en helt ny liten släkting och lägerbebis dessutom. Den stackarn kommer ju att bli tvungen att bli scout.

Sedan tog kameran slut så det blev inga bilder på mittevenemanget då Timbuktu spelade eller på avslutningen då Europe spelade. Inte heller blev det några fantastiska bilder på Bear Grylls som James Bond eller på när kungen gjorde raketen eller på när alla 40 000 pers gjorde ett simultant plopp med fingret i munnen. Men ja, allt som allt, inte helt fel.

Vissa saker får offras för ett 16-dagarsläger.
Jag sörjer bara lite