Det är synd om mig. Idag var jag tvungen att gå hem tidigt för jag är tydligen fortfarande skitförkyld. Tajmingen kunde ju varit bättre. Fast det kanske är liiiiiite mitt eget fel att jag inte är frisk än. I söndags gick jag till gymmet trots förkylning för efter DEN veckan kunde jag bara inte låta bli när jag äntligen fick chansen. Och sen i måndags gick jag till jobbet trots att jag hostade så jag knappt kunde andas och sen middag på thairestaurang och sen till Lemmy's för öl och till slut till Odessa till tre på natten. Men det var ju Chris avsked så man var ju liksom tvungen. Igår kunde jag inte prata alls och idag har jag sån där sexig rökröst. Men min jobbansökan är äntligen redo för att skickas in! Och tur är väl det eftersom deadlinen är i morgon. Fast jag mindes inte mina betyg så jag skickade ner min stackars alldeles för snälle bror att gräva igenom mitt rum efter mina IB-resultat. Han scannade till och med in dem! Men efter att jag skickat in ansökan i morgon är det slapp tills på tisdag! Shit vad skönt det ska bli!

Och idag så har jag såklart lyckats bli ordentligt förkyld. Funderar på om man kanske skulle skippa gymmet, men efter den gångna veckan känns det som om man nog borde försöka ogöra lite av det ohälsosamma. Jag lyckades ändå tjäna ihop till ETT par Björn Borg, med min icke-chips-icke-choklad-icke-coca-cola-deal. Tur att det inte är icke-öl. Men den dealen är till för att jag ska bli av med vanan att snacka (ummm, alltså äta snacks) så himla mycket, och det lyckades jag undvika hela veckan. Så jag tycker ändå jag är värd dem! Och i morgon är det bara på det igen. Då har Chris sin avskedsmiddag med Odessa efteråt.

På morgonen igår vaknade jag tidigt och Evelina ännu tidigare eftersom hon skulle med ett flyg. Trouble hade tydligen sovit hela natten i hennes resväska. Till slut ringde det på dörren och Evelina gick ner för att stiga in i taxin och ta sig till flygplatsen. Fem minuter senare ringde det på dörren igen. Jag svarade och det sa "Taxi!" i andra änden. Hmmm. Taxiföraren sa att han hade sett en tjej i röd jacka stiga in i en annan bil, en utan taxi-nummerplåtar. Han lät rätt sur. Det visade sig att vi råkat dubbelboka. Vi försökte boka flera flygplats-shuttlar men alla sa att de inte hade några bilar över, troligen eftersom tågen till Schiphol stod stilla. Men ett av bolagen lyckades tydligen boka in henne ändå. Jag var ändå lite orolig att hon blivit kidnappad men jag fick ett meddelande från henne att hon kommit fram lyckligt, så det var ju bra. På eftermiddagen hjälpte vi Tim att flytta. Han lyckades komma för sent till och med till sin egen flyttpackning! Men vi kom igång till slut och var rätt effektiva på att bära ner alla hundratals lådor och fyrtioåtta möbler som en enda människa lyckats samla på sig. Jag blev riktigt inspirerad att köra storutrensning här hemma. Det står ett antal lådor nere i förvaringsrummet som vi inte öppnat sedan vi flyttade hit. Dem kanske man borde slänga ut utan att öppna till och med. Och när jag flyttar så ska jag helt klart sälja/slänga mycket av våra IKEA-möbler. Det är väl det som är meningen med IKEA? Efter flyttningen åt vi pizza och sedan gick jag hem vid åtta till en tom lägenhet. Marcus är nämligen och roar sig i Belgien. Men ibland är det ändå rätt skönt att vara helt själv ett tag. Innan jag kunde sluta helt dock hjälpte jag Edo att förbättra sin jobbansökan riktigt mycket. Vilket kändes lite konstigt eftersom han ska ansöka till samma jobb som jag! Men jag är en snäll människa ändå. Jag saboterade bara lite. På vägen hem från Tim hade jag också stannat till i en coffeeshop på vägen så jag kunde ha en riktigt avslappnande kväll efter den här köriga veckan. Ibland är det bra att bo i Holland!

I fredags fick jag stiga upp tidigt för att städa undan röran som växt under veckan eftersom jag inte haft tid att ta hand om den. Det var extra viktigt eftersom den här saken skulle dyka upp: Vid lunch kom hon vandrande och tryckte på alla mina åtta grannars ringklockor innan hon kom till min. Typiskt Evelina att inte ha några problem med den lösningen på problemet "jag vet inte vilken lägenhet hon bor i". Hon hade också med sig presenter, till och med till Trouble: Den kudden var fylld med någonting som gjorde honom fullständigt galen så han gnuggade hela kroppen mot den i en halvtimma. Fast hennes resväska var minst lika intressant. Till lunch gick vi och åt på det där bakade-potatis-stället jag pratat om förut. Den här gången hade jag chili con carne på min och det var lika gott som då. Men shit vad mätt jag blev! Varför kan jag aldrig låta det vara mat kvar på tallriken? Medan Evelina var och jobbade lite till så jobbade jag också och sen gick jag till den överraskningsfest som planerats för Ryan. Ryan blev definitivt överraskad men det tog honom ungefär trettio sekunder att inse att vi alla hade Ryan-mask på oss.

I torsdags hade en av mina närmaste vänner här, Tim, avskedsmiddag på en asiatisk restaurang. Vi beställde helt enkelt ett plockebord och ägarinnan frågade om vegeterianism och andra saker vi tyckte om eller inte tyckte om. Sedan kom det in en hel hög med mat i den här stilen: Jag blev dock mätt bara på förrätten, men jag satt ändå och proppade i mig mat tills jag nästan sprack, för man vill ju prova allt. Här är före- och efterbilder:
Maten hade knappt minskat, men vi fick med oss den i lådor som vi skänkte till de fattiga ensamma studenterna. Vi lämnade inte restaurangen förrän vi insåg att alla gästerna hade gått och personalen satt och åt själva och alla stolarna var uppe på borden. Då begav vi oss till Mas-y-Mas, ett dansställe granne med Odessa. Där var det dock helt tomt sånär som på fyra pers vid baren så vi gick in på Odessa istället där det var lite mer folk. Men Mas-y-Mas brukar aldrig vara tomt så vid midnatt försökte vi igen. Då hade även de fyra persen vid baren gått hem. Så det var bara vi, sex astrofysiker, och en grupp på tre konferensmedlemmar från Nijmegen som vi stött på inne på Odessa. Så helt enkelt en större grupp trettioåriga nördar varav typ tre hade fått tillräckligt i sig för att dansa på det tomma dansgolvet. Jag tror vi skrämde bort de få som försökte sig på Mas-y-Mas efter det. Vid ett-tiden stängde de eftersom där inte var något folk så då gick vi tillbaka till Odessa där det nu var något fler. Men vaddå, dricker inte studenter på torsdagar? På den gamla GODA tiden, i Edinburgh, var jag ute mitt i veckan alldeles för ofta. I alla fall, på Odessa började de från Nijmegen dansa på borden (vilket kanske låter lite extremt men på Odessa är det faktiskt normalt) och en av dem, den allra nördigaste, gillade att klättra ända upp till taket på strippålen för att sen slajda ner på ett "sexigt" vis. Det gjorde nästan ont i ögonen att titta på. Klockan tre gick vi hem och när jag kom hem, mer rund under foten än andra dagar, så hittade jag vackra rosor från Marcus. Så gulligt! FAST han hade glömt sätta dem i vatten. Så fram till fyra på morgonen stod jag där och försökte träffa stjälkar med saxen på ett par dussin rosor för att sedan arrangera dem i två vaser. Det blev förvånansvärt bra faktiskt!

I onsdags jobbade jag bara halv dag eftersom Rob skulle examineras klockan tre i centrum. I tre kvart satt vi där och lyssnade på hur en tolvpersonersjury ställde frågor till stackars Rob som var tvungen att bokstavligen försvara sin avhandling. Men han lyckades bra och vid fyra var han Doktor Rob! Det måste kännas underbart! Efteråt var det reception och innan hans fest gick jag hem och skrev vidare på mitt research proposal. Sen vid åtta gick Marcus och jag och åt holländska pannkakor med Elisabetta och Chris (en kanadensare som är och hälsar på och som är väldigt trevlig). Och så vid nio-tiden kunde vi gå upp på övervåningen där de hade dekorerat med ballonger. Där förberedde vi den pjäs vi skulle framföra om Robs liv i Leiden. Den blev så pass lyckad som sådana pjäser blir, men vi hade trevligt ändå. Vid ett gick jag hem den kvällen, något rund under foten.

I tisdags jobbade jag hemma (hrrrm) och skrev och skrev och skrev på mitt Research Proposal. Ett sådant är som ett personligt brev när man söker nytt forskningsjobb, fast gånger hundra. Eller tusen. Det är så sjukt svårt att skriva ett bra research proposal där man berättar varför man är den allra bästa personen för jobbet. Och vad man har gjort hittills och varför det är så himla bra och viktigt. Och vad man vill göra när man är anställd på det nya jobbet och varför resten av världen ska bry sig. Som svensk har jag fått lära mig att absolut inte skryta vilket gör det otroligt jobbigt för mig att lyfta fram alla mina bra sidor tillräckligt för att de ska vilja ha mig. Jag tenderar att antyda att jag gjort bra saker men har svårt att skriva rent ut "jag är skitbra eftersom..." Anledningen att jag skriver ett sådant är att deadlinen för Edinburgh-ansökan är på torsdag nästa vecka, och min chef som ska skriva ett av reference lettersen är borta tisdag-torsdag. Vilken fantastisk tajming...

Ja, den här veckan har jag varit väldigt upptagen. Jag tänker rapportera varför, men jag tänker göra det i ett par olika inlägg för annars skulle det här nog bli ett sjukt långt inlägg som ingen pallar läsa. Så i måndags begav vi oss till Odessa för att fira Rob's PhD innan han faktiskt tagit den. Vi var ett antal vänner där, och det var "happy hour" hela kvällen så ölen flödade. Odessa är populärt bland förstaårsstudenter vilket betydde att nästan alla därinne var tio år yngre än oss. Trots det lyckades Elisabetta få två killar efter sig. Hon försökte först låtsas att hon hade flickvän men det hjälpte inte. Verkligen inte. Sedan kastade hon sig om halsen på Edo som just kommit tillbaka från toaletterna och såg fullständigt shockad ut över den behandlingen. Men han fann sig rätt snabbt. En av de två gav då upp, men den andra återkom under hela kvällen. Vissa can't take a hint! När jag kom hem hittade jag tydligen min kamera. Och jag tror jag tyckte jag var otroligt vacker för jag ville uppenbarligen dokumentera mitt utseende för eftervärlden. Nästa dag hittade jag 24 bilder på mig själv tagna mellan kvart i tre och tre på natten. Den bästa var dock den andra så jag kunde ju slutat då: Fast då hade vi ju gått miste om den här:

Veckans manikyr blev ett silvrigt Koh-lack (för att matcha mina nya skor):

Idag provade jag att göra inbakade flätor för allra första gången. Resultatet är långt ifrån perfekt men jag gillar det ändå. Igår var jag i Amsterdam och hälsade på Evelina! Lite konstigt att säga så, men hon är här på jobb/semester i två veckor. Vilket är ytterst trevligt. Vi vandrade också och mötte Marcus och Ryan som hade cyklat 145 km på under fem timmar! Ganska imponerande faktiskt. Sen spenderade vi resten av eftermiddagen på stadsbiblioteket i Amsterdam, fast vi åt mest där i den fina restaurangen på översta våningen. Ikväll måste jag ut och dansa på Odessa, en klubb vi blev för gamla för för tio år sedan. Jag vet inte riktigt vems idé det var men vi är alla medtvingade eftersom han som ska PhDa på onsdag också ska dit och fira. Innan han officiellt tagit sin PhD men aja. Men först gym! Typ den enda gången det här veckan verkar det.

Nä, jag pallade inte rapportera tillbaka men inte för att det blev en sen eller blöt kväll utan för att det blev en relativt tråkig och blöt kväll. Men den bakade potatisen var väldans god måste jag säga! Jag blir hungrig bara jag tänker på den! De hade gojat ihop innanmätet med nåt gott och sen var det fyllning ovanpå bestående av pesto, grönsaker och creme fraiche. Inte HELT i linje med min nya regim men riktigt riktigt gott. Och den här veckan har jag tjänat ihop till TVÅ Björn Borg-trosor. Ni får se det ena paret här, men det andra hittade jag ingen bild på. Sen var jag ute på stan och letade skor. De jag använt de föregående tre årens höst och vårar har tappat ena klacken, hål längs hela sulan på båda skorna och jag är helt säker på att sulan kommer att lossna helt väldigt snart. Så de behöver ersättas med andra bekväma som man bara kan dra på utan att knyta eller dra hårt eller öppna och stänga blixtlås. Jag hittade bara hemska UGGs och följande: Ja, jag vet. Inte precis vad jag var ute efter även om de är rätt bekväma med tanke på klackhöjden. Men de har blixtlås. Och framför allt så är de väl inte precis min stil. Men av någon anledning gillade jag dem och gick tillbaka och provade två gånger. Ska man?

Ikväll ska jag och några kompisar planera en kollegas (och ex-bandmedlems) PhD-fest nästa vecka. Traditionellt görs det en liten föreställning med temat "hans tid i Leiden" så det blir nog en trevlig nostalgiafton när vi försöker minnas vad han faktiskt hade för sig här. Med öl. Och takeaway bakad potatis. Jag har aldrig kommit mig för att köpa det som takeaway men de har försäkrat mig om att det ÄR gott. MEN två av våra vänner känner inte han som ska PhDa (han stack härifrån redan för ett år sen) så de bestämde sig för att gå ut och dricka själva. Fast sen kom de på att de var ju bara två för alla andra är där jag är, och det var tydligen tråkigt så nu hotar de att crasha vår planeringskväll. Vilket jag är helt för, de är roliga människor. Men risken finns helt klart att det blir sent och blött ikväll. Jag rapporterar tillbaka imorgon (om jag orkar).

Från Facebook-sidan för QI, ett av mina brittiska favoritprogram (och ja, vid ungefär femminuterssnåret är det allra roligaste):

QI - Quite Interesting We made a crop circle for one of our shows last year: here is a Norwegian lady finding it and feeling very strong emotions. It's from a women's TV show called "The Other Side" on a channel called "Fem" - the pay-off is around 5 minutes. http://bit.ly/ag9M0G

På nåt sätt är det ändå tillfredsställande att det är ett norskt program...

Idag fick jag ett personligt email där ett större namn försökte övertyga mig om att jag borde börja jobba på deras universitet härnäst. De sa att "jaja, det står i jobbannonsen att du måste börja nu men det är såklart flexibelt så det gör inget att du inte kan börja förrän om ett år" och "jaja, det står i jobbannonsen att det bara är två års anställning men vi kan säkert se till att det blir tre år". Det känns najs! Mamma var inte tillbörligt imponerad så hon får en chans nu att säga "OOOOOOOH, min äldsta dotter är HEADHUNTAD! Jag är SÅ stolt!"

Det här var min middag idag. Imponerande eller hur? Fast det var ju såklart inte bara min middag utan även Marcus, och dessutom två luncher. Mycket mat blev det! Sallad (hemsk färdiggjord i plastpåse men jag hade inte så mycket val), tomat, gurka, paprika, selleri, avokado, ärtor och ägg. Till min portion tillsattes även rotisserikyckling. Och sorry Tove för äggfrossan. På nåt sätt måste man ju få i sig protein om man är vegetarian som Marcus. Annars har det inte blivit så mycket gjort idag, mer än nödvändig städning i lägenheten och slappning. Och bakning av ISO-muffinsar. Egentligen borde jag ha skrivit på mitt paper men så blev det inte. Aja, imorgon är en annan dag.

Den här veckan kände jag mig lite mörk så det blev ett relativt enkelt blodrött nagellack: OPI Bastille My Heart. Och kort-korta naglar.

Yay, jag har äntligen hittat god rotisseriad kyckling i det här landet! Jag har knappt ätit kyckling sen jag lämnade Edinburgh eftersom jag är alldeles för upptagen (lat) för att komma på ett bra sätt att tillaga den på och det inte funnits nån god färdigkyckling att få tag på. Men nu ser jag framför mig kycklingsallad och kycklingmackor till lunch varje dag! Kycklingmannen på Digros kommer att kunna säga "the usual ma'm?" när han får syn på mig snart. Eller motsvarande på holländska.

Jag vill ha mer korkade vänner så att jag kan använda den här oftare: *facepalm*

Två morötter, en halv broccoli, en halv aubergine (tack Cecilia!) och ett antal körsbärstomater, in i ugnen med olivolja, vitlök och salt och peppar. Servera med lite OLW tacodippa och ett par stjälkar rå celeri för krispigheten -- mumma! Auberginen blir svampig, moroten blir al dente och broccolin blir crunchy så perfekt konsistens överlag! Fast enligt den där databasen så innehöll olivoljan lika mycket kalorier som resten tillsammans. Aja. Nästa gång kommer jag att ta bilder innan jag äter upp maten också.

Jag har äntligen lyckats tjäna ihop till ännu ett par BB, för första gången sen Sverige-resan: Jag har låtit det gå alldeles för långt nu (igen). Tio kilo har jag lagt på sedan jag lämnade Edinburgh och Lee, den personlige tränaren jag hade där och som gjorde underverk. De tio kilona kommer från ohälsosam mat och ingen tid/motivation att ta mig till gymmet. Men nu ska det bli ändring! Ronja, min iPad, ska nämligen förändra mitt liv. Eller ja, jag har i alla fall installerat en diet-app som har en otroligt stor databas för mat. Det är rent kaloriräknande, och jag vill verkligen inte bli en sån där som har stenkoll på hur många kalorier allt har och som undviker normal mat, men jag hoppas att appen ska motivera mig. Hittills, dvs den enda veckan jag haft den, så har det funkat bra. Jag hatar att skriva i allt det ohälsosamma och jag känner mig som en duktig flicka när jag kan skriva i hur mycket jag bränt på gymmet. Fast i onsdags när vi spelade spel med en massa kollegor var jag otroligt frestad att säga att "jag dricker inte idag" och det är precis sån jag inte vill bli. Jag MÅSTE hålla tag i den normala inställningen! Men idag var också en milestone för jag kunde gå till gymmet och köra slut fullständigt utan att få panik, vilket jag inte kunnat sen juni. Så jag håller på att ta mig förbi motståndet jag har inom mig, vilket är positivt. Ikväll är Marcus inte här så det blir ugnsbakade (?) rotgrönsaker i folie med dippen jag fick över igår. Några särskilda tips för en sån middag? Fredagar är nämligen fortfarande junk days så igår hade vi (eller egentligen bara jag) chips och dippa och om den får stå kvar i kylen blir jag bara frestad att äta den med chips. Vilket tråkigt gym- och hälsoinlägg det här blev då. Men såhär pass intressant är höjden av excitement i mitt liv. Fast nästa vecka kommer lill-Linis och hälsar på! Yay!

Jaja, det har börjat nu. Jag är för lat. Jag kommer att skriva mer och mer sällan tills jag till slut glömmer bort det. Sen om ett år eller så så kommer jag på att "ja just det, jag har ju en blogg!" och så skriver jag ett tag igen. Men jag har varit ytterst upptagen med min nya leksak. Nu måste jag leva magert de närmaste två månaderna men rolig är den! Häromdagen mötte jag min svåger (!) på universitetet. Han har börjat där nu! Det är lite underligt men samtidigt trevligt att ha släkten så nära. Imorrn ska jag till svenska ambassaden i Haag för att försöka få rösta. Jag är ju såklart för sent ute för att hinna ordna med poströstnings-paket så jag får ta mig till ambassaden istället. Jag har aldrig varit på en ambassad förut. Undrar hur skrämmande det är...