"I hate it that I have such an intelligent wife!"

Så här kanske man kan tänka sig att bo när man åker skidor? Whitepod

Nu har snön äntligen nått oss härnere i söder också. Och så är folk sura över det! Jag förstår inte detta, varför tycker folk inte det är übermysigt att julhandla när det knarrar under fötterna och singlar flingor från skyn? Är inte detta allas sinnebild av jul?

Jag bad min käre man att köpa saker till nån enkel sallad också när han gick och handlade middag. Han kom hem med en avokado. Så jag gjorde en enkel sallad bestående av... avokado. Men jag experimenterade lite och lyckades mixtra ihop en underbart god citron- och chilidressing (om jag får säga det själv). Sedan spenderade jag resten av middagen med att titta sött på mannen så att han skulle mata mig med sin andel också.

Jag förbereder mig för att imponera på alla USAare jag ska träffa om typ en vecka. Sättet jag förbereder mig på är inte att skriva powerpointpresentation utan det mer logiska att införskaffa nya jeans som ger mig en otrolig figur. Jeans från Karen Millen så klart, nåt annat märke finns inte! Egentligen är de för långa men med högklackat så är de riktigt riktigt hotta! Nån gång i framtiden får jag kanske lägga upp dem. Eller alltid ha högklackat. Vilket alternativ tillåter mer lathet?

Mitt paper har blivit accepterat! Det måste vara rekordtid. Från det att jag lämnade in det till det att det blev accepterat tog det tolv dagar. Och sju av de tolv dagarna var det jag som slösade bort på att rätta till de sakerna reviewaren ville att jag skulle rätta till. Som kontrast kanske jag ska tillägga att min kompis paper lämnades in för sex månader sedan och har fortfarande inte accepterats. Och det är inte för att det är dåligt. Nu känner jag mig verkligen accepterad av vetenskapsvärlden. Jag har till och med blivit inbjuden att hålla ett föredrag om papert. Så pass inbjuden att de betalar hotell och flygbiljetter och allt åt mig. Synd bara att konferensen är i Edinburgh och inte i typ Brasilien. Jag tycker att alla konferenser bör hållas i typ Brasilien.

Idag har jag bokat något galna flygbiljetter: Destination: USA
Kostnad: ca 10000:-
Utresedatum: Torsdagen den 2e december Sådant är mitt liv.

Edit: Barbro gav oss kryddkvarnar i julklapp. Ett långt tag hade vi ett par såna där salt- och pepparkvarnar som kommer med när man köper omald salt eller peppar i mataffären, och de funkade skitbra. Tills en av dem sprack (efter typ fjorton återanvändningar när den förmodligen var menad för engångsbruk). Så nu vill jag ha nya, snygga och bra som håller ett antal år. Och de måste inte vara just de här ovan, men jag lyckades inte hitta nån bra bild på exakt vad jag vill ha. De ska

• vara gedigna (så inte plast eller plastigt trä)
• kunna mala (enbart?) grovt (jag har inte lyckats hitta många som kan det)
• drivas manuellt (så att man kan stå och krrr-krrr-krr-a över bolognesen istället för hemskt bzzzzz) genom att skruva (så inte stå och klämma med handen, det blir jobbigt i längden)
• ha normalstorlek
• vara snygga (fast där går Marcus och min smak isär; jag gillar metall och stilrent medan Marcus gillar genomskinligt och klassiskt)
• vara användbara!

Jag är inte säker på de jag har på bilden. Både jag och Marcus gillar designen (för en gångs skull) men de verkar lite jobbiga att mala med...

Varför har de här äckliga små djuren invaderat vår lägenhet OCH mitt kontor?!

Tittade nyss på ett QI-avsnitt med temat "Horrible". Vi försökte äta lunch samtidigt, men det gick inte så bra eftersom avsnittet var fyllt av otroligt äckliga diskussioner. Den enligt mig värsta diskussionen handlade nog om en sorts alkoholshot i Kanada vars viktigaste ingrediens var en människotå. Men hela avsnittet avslutades av Stephen Fry med "Now, we have saved the most disgusting thing for last. Allegedly it can cause birds to fall dead from the sky, and it is banned by airlines, but it is quite good on toast." Gissa vad de pratade om? Just det, surströmming!

I går smällde det till slut; äntligen tryckte jag på knappen och fick ett email där det stod "tack för att du skickat in ditt paper". På tisdag kommer det att dyka upp online! Och jag är sjukt nervös för det. Men det verkade som om världen inte ville att jag skulle skicka in det i går. Tecken:

1. Nya grafer skickade från min medförfattare ungefär vid midnatt kvällen innan, grafer som inte följde temat för de andra bilderna det minsta
2. Så pass stark motvind på fredagsmorgonen att folk gick om mig när jag cyklade till jobbet
3. Disk-krash när jag äntligen tagit mig till jobbet
4. Inskickningssidor som vägrade ta emot mina filer eftersom de var för stora

Nummer 3 på den listan var ju så klart det som störde mest. Jag kände mig tvungen att göra om graferna som medförfattaren skickat (ja, jag tror jag har OCD). Så jag började jobba på jobbedatorn, men när jag skulle använda datafilerna som hela mitt arbete är baserat på så fick jag bara felmeddelandet "Filerna kunde inte hittas". Gissa om jag blev orolig! Så jag gick in och kollade disken, den större av de två jag har i min jobbedator, och då visade det sig att jag inte ens kunde komma åt den! Shiiiiiiiiiiiiiiiiiiiit! Ett desperat email till IT-supporten senare så hade jag en kille på mitt kontor som försökte börja dra ur sladdar ur monstret. Jag klamrade mig dock fast vid datorn med all min styrka - utan den skulle jag inte kunna färdigställa mitt paper - och försökte övertala och muta och be på bara knän för att han skulle låta mig ha kvar datorn. Till slut gav han med sig men sa strängt att "det här måste du se till att få fixat så snart du kommer hit på måndag", och jag bara "javisst, naturligtvis, jag gör vad fan som helst för att få ha kvar den just precis nu!". Så han kopplade ur disken och hackade sig tillbaka till en något sånär levande dator, och jag kunde fixa mina grafer till slut. Som tur var låg just den datan på en annan disk också. Och förhoppningsvis får jag tillbaka datan som var på den krashade disken, men annars tar det ungefär tre dagar att återskapa den så det är inte hela världen. Men varför bestämde sig disken för att krasha just precis den dag då jag skulle trycka på knappen?! Det måste ju vara ett ont tecken, eller? Nåja, jag klickade ändå. Att skicka in till den "riktiga" journalen gick helt okej, men när det var dags för online-arkivet, den sida där nya papers kan publiceras innan de faktiskt blivit accepterade till någon journal, och den sida som alla astrofysiker kollar varje dag (dvs den sida där man har chans att göra ett större intryck på fler människor) så gick det inte lika bra. "Dina bilder är för stora" sa den. Jaha, och vad ska jag göra åt det då? Det visade sig som tur var att jag lätt kunde minska kvalitén på ett par av dem och ladda upp papert. Men sen var det dags för tajming. Den här sidan funkar som så att den visar en lista över nya artiklar, ca 50 stycken varje dag, måndag till fredag. Och de visas i den ordning de skickats in. Så om man skickar in innan deadlinen på en måndag så hamnar man på listan på tisdagen. Men grejen är att det har visat sig att ju längre upp man hamnar på listan, desto fler folk läser och minns artikeln. Vilket är otroligt viktigt! Och för att hamna överst på listan måste man vara först med att skicka in dagen innan. Det vill säga precis efter deadlinen. Och när jag skriver precis efter så menar jag precis efter, för det är ju naturligtvis många som försöker göra samma sak. En kompis tryckte på knappen bokstavligen en sekund efter deadlinen i onsdags, och i går dök hennes artikel upp. Hon var allra överst på listan, men om man kollade tidsstämpeln så var det fyra till som skickat in inom en sekund efter deadlinen! Jag lyckades inte lika bra som hon gjorde, jag tryckte två sekunder efter, så jag gissar att jag blir ungefär nummer sju på listan. Menmen, alla läser väl förhoppningsvis så långt i alla fall. Vi får väl se på tisdag. Oj, låååååångt inlägg det här. Och tråkigt. Förlåt...

I kväll trycker jag på knappen. Såvida min handledare inte kommer med några invändningar förstås. Jag skickade ju ut det förhoppningsvis sista utkastet i måndags och sent igår lyckades jag äntligen fånga honom och fråga om han hade läst det. "Vaddå, jag läste inte emailet, jag antog bara att det var utkastet du skickade. Stod det något viktigt?" Nä, inget viktigt, bara att du skulle ha läst utkastet innan torsdag så att jag kunde trycka på knappen på fredag! Men han är en snäll och ytterst upptagen man så jag förlåter honom. Om han inte säger nej till knapptryckningen så klart.

Edit: Marcus gav mig den här i födelsedagspresent. För att den luktar gott helt enkelt.

I dag klockan fem kom min kollega och kompis in till mig och sa att hon inte pallade jobba längre så hon skulle gå hem och roa sig genom att läsa mitt paper istället. I dag klockan sex skrev någon på Facebook att de skulle ut och undrade om någon ville hänga med. I dag klockan sex-noll-ett skrev min kollega och före-detta-kompis att hon var sjukt uttråkad och "snälla ta bort mig härifrån, jag gör vad som helst!". Så kul är det att läsa mitt paper.

Blonda, storbröstade och hårdsminkade; playboy bunnies invaderade mitt gym idag. De var i och för sig bara två, men det kändes som en hel invasion. Och när de slängde med sina långa väteperoxidifierade hästsvansar såg det ut som om den långa raden av killar på motionscyklar satt och tittade på en tennismatch. Fast när de sprang såg det ut som om de tittade på en trampolinmatch. Om sådana nu existerar. Jag såg till och med en kille som återvände till motionscyklarna (de hade bäst utsikt) för ytterligare ett pass efter bara fem minuters vila. Undrar om det var ett sammanträffande. Och ni kanske kan tänka er cykelkillarnas reaktion när barbisarna övergick från att springa till att väldigt ingående hjälpa varandra med bicepsmaskinen. Jag visste inte att det faktiskt fanns de som körde med tuttkrocktricket på riktigt. Som tur var ignorerade mitt gymögongodis dem fullständigt. Annars hade jag blivit deprimerad och gått hem. Fast Marcus verkar väldigt besviken över sitt val att inte gå till gymmet idag. Konstigt.

Idag när jag cyklade hem från jobbet så såg jag hur en bil nästan körde över en stackars cyklist. Eller ja, cyklisten var i alla fall tvungen att sakta ner eftersom bilen körde ut över cykelbanan. Så OJ, då gick det så sakta att han inte lyckades stanna kvar på cykeln längre utan "tappade balansen" och var tvungen att långsamt släpa sig fram med ena foten i marken som stöd hela vägen framför bilen. Tur att vissa har tid att hämnas på det sättet, annars skulle vi alla riskera att få sakta farten på cykelbanan hela tiden. Jag mötte också en kille som frågade efter vägen till en av universitetsbyggnaderna. Och jag drog på mig ett vänligt leende och pekade glatt. Åt fel håll. Och grejen är att det inte är första gången det händer. Varenda gång någon frågar mig efter vägen så blir jag helt knäpp och blandar ihop allting. Och sen när de försvunnit runt hörnet kommer jag på att jag har gjort det och funderar ett litet tag på att springa efter dem. Men eftersom jag inte vill se dum ut så går jag istället vidare och känner mig skittaskig.

Edit: jag gav mig själv en vetekudde. Jag sitter så himla mycket framför datorn att mina axlar blir otroligt trötta. Det verkar så mysigt att ha en vetekudde när man kommer hem som man bara kan värma upp och lägga runt axlarna för härlig avslappning.

Jag trodde att jag skulle bli mindre stressad när jag väl lämnat in det här utkastet, men nej. Istället är jag fullständigt paranoid att någon ska hitta något fel och att mina resultat ska visa sig vara helt felaktiga. Jag har naturligtvis testat allting om och om igen på olika sätt och från olika vinklar i tre år, och alla som läser det nu har läst det förut och tyckt att det var intressant. Men ändå, ändå så kör det runt i magen på mig av oro. Jag kommer inte att kunna slappna av förrän jag får ett email där det står att det accepterats. Om sisådär ett halvår antagligen. Men idag ska jag börja skriva nya jobbansökningar. Vart ska man åka härnäst? Jag tror jag ska söka till bl a Princeton, LA och Melbourne. Skippar Japan den här gången faktiskt. Och så ska jag söka till Köpenhamn så klart! I kväll blir det gym för första gången på hur länge som helst känns det som. Fast jag var ju där i lördags. Men innan dess hade det dröjt alldeles för länge. Låter jag som världens hälsofreak nu? För det är jag! Chips och coca cola och choklad äter jag aldrig till middag. Någonsin. Särskilt inte igår.

...bites the dust! 14h på jobbet en måndag men nu jäklar, nu ska det vara sista kollen med medförfattarna innan jag skickar in den till journalen!

För nästan exakt en vecka sedan befann jag mig på gatorna av Pompeji. Vi hade dock bara två timmar på oss innan mörkret föll så jag hann inte med att se allt som fanns att se. En av de saker jag verkligen var ledsen över att jag missat var amfiteatern där de bland annat roade sig med gladiatorer. Så jag har pratat med Marcus om att kanske åka dit igen.

Men i morse fick jag läsa om hur ett av de mer intressanta husen i Pompeji, House of the Gladiators, hade kollapsat under natten!

Och det huset låg såklart granne med amfiteatern. Jag var där, och jag kunde ha sett huset innan det försvann för gott, men nej. Fan också! Förresten, bilder från min resa till Sorrento och Pompeji finns på Facebook.

En dag bestämde sig avloppet i badrummet för att bara säga "nä tack, jag vill inte ta emot mer skitigt vatten". När vi borstade tänderna i handfatet bubblade vattnet upp i duschen och när vi duschade fick vi fotbad på köpet.

Vi köpte orange gojs som vi hällde ner i duschen och efter 20 minuter spolade vi med ljummet såsom instruktionerna instruerade. Det enda resultatet var en dusch fylld av orangeäckligt vatten. Vi hällde ut ytterligare ett par euros i handfatet, spolade med vatten, och belönades med ännu mer orangeäckligt vatten.

Vid det här laget hade jag flera gånger föreslagit att vi skulle ringa rörmokaren - eller ja, föreslagit och föreslagit, mot slutet var det väl mer krävde - från dörren medan Marcus kravlade omkring på händer och fötter på ett vått badrumsgolv.

Jag gav upp och satte mig i TV-soffan och tänkte att han får väl kravla bäst han vill. Efter en timme eller så kom en blöt men storleende Marcus ut från badrummet och sa att vattnet nu rann undan. Och visst gjorde det det! Med en iver som jag inte sett sedan vi flyttade in! Nu plaskar det inte det minsta kring fötterna längre hur mycket man än drar på med duschen.

Så Marcus är otroligt stolt över sig själv eftersom det till slut visat sig att han är Mannen i Huset. Och jag är också stolt över honom faktiskt.

Fast jag måste medge att jag var orolig den första dagen eller så för att det skulle knacka på dörren och en arg blöt granne från våningen under skulle fråga vad i helvete vi höll på med.

Edit: jag fick en sådan här i julklapp av min kära syster. En intelligent människa borde inte falla för marknadsföring, men jag är alldeles för lättpåverkad. Jag är fullständigt övertygad om att det här fantastiska kletet kommer att göra mig supermodellvacker!