Gårdagen var... intressant. Men det intressantaste var nog hunden. På väg hem från julfest hos vänner för att ta emot våra gäster så såg vi plötsligt en hund mitt på vägen. Den sprang slalom mellan bilarna, och jag reagerade instinktivt. "Stanna bilen!" skrek jag till min käre man, och så fort den gick tillräckligt långsamt så öppnade jag dörren. Hunden hoppade rakt upp i knäet på mig och förvandlades till en darrande hög kärlek. Jag tog med henne till det närmsta hus och ringde på dörren. När en gammal tant öppnade frågade jag om hon kände igen hunden. Hon ryggade förskräckt tillbaka och sa att nej, absolut inte! Och hon avskydde den rasen! Då först insåg jag att det var en kampras. En pitbull. Det var dock en ytterst kärvänlig tik vi hade fått fatt i. Men historien upprepade sig i fler hus och till slut fick jag ge upp. Det började bli mörkt, hunden frös, jag frös, tösen grät och vi behövde komma hem till våra gäster. Så vi gick tillbaka till vännerna med julfesten och bad dem ringa polisen. De erbjöd sig att fixa det hela så att vi kunde komma hem, och vi tog tacksamt emot hjälpen. Jag har just fått veta att allt löst sig (via Facebook faktiskt) och hunden har kommit hem. Men nu sitter jag och tänker. Herregud vad jag är naiv! Vad hade hänt om det hade varit en kamphund? Hon såg ju snäll ut, men det kan man ju inte avgöra bara sådär med en främmande hund. Hur kunde jag utsätta tösen min för en sådan risk?! Hej oansvarig mamma! Ja, som ni hör så är jag inte särskilt nöjd med mig själv för tillfället. Vi får väl höras någon annan gång istället, när jag är på bättre humör. Vilket lär dröja. Appen på iPhonen krashar så fort jag startar den så jag kan inte blogga medan jag kvällsammar som jag brukar. Så vi får se hur pass jag uppdaterar innan det är fixat.