Jag spenderade min lediga onsdag med att bland annat gå och ta cellprover, för det var ju dags. Vi får väl hoppas att allt är som det ska, men man är väl alltid orolig de två veckorna det tar innan man får svar.

Cancer. Det är ett så stort och skrämmande ord. Jag vågade nästan inte skriva ut det i titeln här. Och när jag låg där på britsen så tänkte jag på taxilandet och det otroligt gripande livsöde som beskrivs där. Så tungt är det att läsa att jag faktiskt inte orkar följa bloggen, men jag tittar in då och då för att förvissa mig om att Snorpan fortfarande har en mamma.

Så ja. Just do it! Helst en gång om året trots att de bara kallar vart tredje år.

Och håll tummarna för ännu ett positivt besked för min del.

Spindlarna har lagt ner hela sin själ i de nät som nu smyckar träd och buskar likt pärlband.

Stackare.

Nu börjar det likna något minsann, det där broderiet jag jobbar på. Fast inte lär det bli klart till jul som det var tänkt. Men det får bli som det blir.

När jag sitter där och broderar så tänker jag alltsom oftast på min farmor. Ett särskilt minne jag har är från någon jul för alldeles för många år sedan då vi båda delade rum hos min mormor och morfar i Svalöv. Jag gissar att jag hade fått ett broderi i julklapp för hon visade mig tålmodigt hur jag skulle sy kaststygn runt kanten för att inte väven skulle fransa sig.

Fast jag ville bara komma igång med det riktiga broderiet så kaststygnen blev snabbt längre och slarvigare och till slut såg de inte ens ut att vara släkt med farmors prydliga små stygn.

Men hon sa att jag var duktig ändå.

Farmor, jag saknar dig särskilt mycket vid den här tiden på året.