Jag är lite speciell och roas av att hitta mönster i min tillvaro. Det senaste jag identifierat är att, åtminstone här i Oxford, om man står och väljer mellan flera produkter och får hjälp av en försäljare så rekommenderar de aldrig, aldrig, det dyraste alternativet. Vad konstigt, tänkte min hjärna när den lade märke till detta medan jag var ute och shoppade vinterskor. Varför gööööör di på detta viset? Så istället för att koncentrera mig på allt sådant som jag borde koncentrera mig på, så satt jag och funderade på olika anledningar till detta beteende. Och den bästa förklaringen jag kunde komma på var att det kanske är en vedertagen försäljarteknik? Om de rekommenderar ett lite billigare alternativ så tänker man automatiskt att det måste vara hans/hennes genuina åsikt; om han/hon bara ville pracka på mig något så skulle han/hon väl välja den dyraste produkten? Så då köper man den rekommenderade grejen istället för att gå iväg och tänka på saken och kanske aldrig komma tillbaka. Kan det vara så? Är det bara jag som lagt märke till detta? Är jag kanske lite konstig? Nåja, hela det här inlägget är naturligtvis designat så att jag kan visa upp mina nya, rekommenderade, något billigare vinterskor:
Converse gör vinter-All Stars? Vem kunde tro't? Jag måste ju ha dem, det valet är förutbestämt i mina gener.

Kära mor, du som bor i pittoreska men lite gråa södra Sverige och som trivs, liksom jag, med att mysa i soffan framför ett avsnitt av Midsomer Murders. Vet du vad de som bor i Midsomerland, de som kallas för Provosts och Ladies, de som hejar på universitetets roddare när de tävlar mot den rivaliserande byn, de som får organiska morötter från farmen runt hörnet, och de som har rosenträdgård, tycker om att mysa framför? Jo, det ska jag tala om för dig. Wallander! Är det inte fantastiskt?

Det händer att folk undrar vad jag ville bli när jag var liten. Hur många har astronom högt upp på den listan liksom? Men jag vet aldrig vad jag ska svara. När jag var liten så var jag nämligen alldeles för lättinspirerad. Jag ville bli bibliotekarie för att jag alltid satt med näsan i en bok. Jag ville bli arkeolog för att jag fascinerades av Pompeji och av grekisk mytologi och av vikingarna. Jag ville bli författare och skriva om Atlantis och om drakar. Jag ville bli veterinär för att jag tyckte om mina hundar och kattungarna under trappen och hästarna i sommarstugehagen.
Bild från förra sommaren då Roxy fortfarande var liten och behändig Jag ville bli marinbiolog för att jag tyckte att mantor och valar och jättebläckfiskar var ytterst intressanta. Och jag ville bli astronom för att så gott som allt därute i rymden är oupptäckt, och allt vi redan har upptäckt är oerhört vackert. Så beroende på humör så svarar jag ett eller alla av ovanstående. Eller möjligen hittar jag på att jag ville bli prinsessa eller skådespelerska eller sångerska eller något annat lite sötare men intetsägande jobb. Varför jag till slut valde astronom vet jag inte riktigt. Visst finns det anledningar jag kan komma på; att vara bibliotekarie hade kanske blivit lite tråkigt i längden, jag kan inte hantera sjuka djur eller människor, jag gillar inte biologi och jag har ingen författartalang. Men för att vara helt ärlig så var det en ren slump att jag hamnade på astronomivägen. Det låg under 'A' på UCAS helt enkelt.

Är det hjulet? Är det ångloket? Är det telefonen? Är det datorn? Är det Everlastings blogg (Ja!)? Nej, det finns någonting som är ännu smartare i mina ögon såhär en varm sommardag.
Ministrumporna!

När jag först flyttade hit till Holland så var jag fascinerad av dubbelvåningstågen. Två våningar, varför har vi inte så coola tåg i Sverige? Men nu har jag kommit på varför. Man måste ju gå dubbelt så långt! Om det nu är fullt därnere så måste man gå upp på övervåningen och kolla också. Det är väl ändå inte så smart?
Holländska dubbelvåningståg har svenska färger av någon anledning

När jag vaknade i morse så var jag helt övertygad om att jag hade gjort intryck på någon. Är det inte det vi alla vill egentligen? Jag var nämligen fullständigt säker på att jag hade fått en kommentar på rosa-inlägget härunder som löd ungefär: Jag fullkomligt älskar din blogg! Du får mig att skratta högt varje dag, särskilt med dina punkter och parenteser. Det här inlägget var inget undantag. Tyvärr så insåg jag ganska snabbt (när jag dubbelkollat kommentarerna) att det hela hade varit en dröm. Bloggskadad någon? Där fanns ju i och för sig en del ledtrådar. För det första så kan man fråga sig vad som är så roligt med punkter och parenteser. Och för det andra så inser jag ju att det roliga med gårdagens inlägg bara var tydligt i mitt huvud. Det är ju faktiskt bara jag (och möjligen min syster) som ser det roliga med att jag leker med rosa nagellack och "matchar" det till olika saker. Aja, drömma kan man ju uppenbarligen. Och vara arrogant med för den delen.

Det är nu femton år sedan jag såg Scream, och inte förrän idag har jag insett kopplingen mellan filmtiteln och maskens utformning. Något trögfattad kanske?
Skriet av Edvard Munch?

Scream-filmen?

Killen som sålde mig mitt cykellås sa att jag var tvungen att ha ett så pass tjockt ett eftersom försäkringsbolagen inte accepterar något mindre. ... men hur vet försäkringsbolagen vilket lås som satt på en cykel som blivit stulen...?
Tjuckelås och holländska kullerstenar Nu har jag haft det här låset i mer än ett år och inte kommit på tanken ovan förut. Smart.

Det tog ett bra tag, men jag kom just på att avskaffandet av 50-öringen betyder att vi inte har några ören längre. Bara kronor. Så om några år kommer jag att berätta för mina hypotetiska barn och barnbarn att på min tid så delade vi in kronor i ören. Sådant får mig att känna mig oerhört gammal. Det får mig att känna mig ännu äldre när jag inser att jag kommer ihåg när tioöringen fanns i bruk.