Idag regnar det, så det är lite tråkigt. Men så här hade vi det i förrgår, och det är lite roligare att visa upp. Så så får det bli.

Det är inte var dag man går in i en liten affär som allra mest påminner om trollspösaffären i Harry Potter och ber att få köpa en talar av den gravt skelande korte och tjocke man med dåliga tänder som kommer en till mötes där.

Det är inte var dag nej. Men de dagar då man råkar göra just det är tämligen intressanta.

När jag möttes av det här när jag kom hem idag så tänkte jag att nu har de väl ändå fått fel adress (på lådan alltså; H&M-katalogen hade definitivt hamnat rätt!)?

Sedan insåg jag att lådan inte var full av sprutor utan av sterila små plastflaskor. Jag har nämligen bestämt mig för att donera mjölk. Nu när tösen börjat dra ner på drickandet så har jag nämligen plötsligt fått en full frys.

Så nu får vi se hur det här går. Hursomhelst så känner jag mig som en god människa. Fast det kanske inte får vara anledningen till att man gör en god gärning? Jag kanske egentligen är oerhört självisk?

Nåja. De små sjuka bebisarna kommer att få mjölk i vilket fall som helst. Så det så.

Tösen har plötsligt dragit ner ordentligt på sitt mjölkdrickande. Kanske beror det på att hon nu äter precis vad som helst, och så mycket att man verkligen undrar om det ska komma ut genom öronen på henne.

Ikväll tryckte hon bokstavligen i sig en halv banan när vi trodde att hon redan ätit sig mätt på makaroner och spenat och lite diverse annat. Både bokstavligen en hel halv banan, och bokstavligen tryckte.

Fast hon matade mamma med en liten bit också. Men bara en liten bit. Man får ju se till att inte skämma bort mamma för mycket.

Tänk er Harry Potter-böckerna (eller för all del filmerna). Tänk er matsalen med de långa träborden och bänkarna fyllda av studenter. Tänk er väggarna prydda av gamla tavlor föreställande sedan länge bortgångna professorer och rektorer. Tänk er det stora bordet längst in, omgivet av lärare i akademisk dräkt.

Där. Där åt jag middag igår, som en av lärarna. Och på väggen ovanför mig hängde Edward II:s svärd.

Snacka om att det kändes surrealistiskt.

• Förvara pumpdelarna i kylen under dagen. Då blir inte mjölkdropparna därinne dåliga och du slipper diska så himla ofta. Sen diskar du bara ur ordentligt på kvällen.
• Låt pumpen fortsätta gå någon minut efter det att du kopplat bort allt utom slangen, så torkar det blöta därinne väldigt snabbt.

Kunde inte motstå.

Jag känner mig förbisedd på jobbet och är därför på riktigt dåligt humör idag. Nu vet ni det.

Två sådana här berg med tvätt blir det varje vecka, plus lite lakanstvättar här och handdukstvättar där. Det känns som om det enda jag gör med min lediga barnfria (fun fact: autocorrect ändrade barnfria till vapenfria) tid är att samla tvätt, tvätta tvätt, hänga tvätt och vika tvätt.

Men det är väl bara att vänja sig antar jag.

I alla fall tills jag kan få tösen att leka kemtvätt. Moahahahaha.

Vad är det för vitt som glimmar i tösens mun?

Nu dricker vi upp det sista av flädersaften från i somras. Då när vi var ute och smög om nätterna med min jättemage på släp, bara för att kunna snylta till oss tillräckligt med fläderblommor för en sats saft. Då när vi inte var föräldrar ännu. Då när vi inte ens visste att det var en tös som bodde därinne i tjockmagen.

Det är nästan lite vemodigt.

Hujedamej vilken vecka! Jag hade världens deadline i fredags så förberedde mig på att jobba hårt. Så då passade tösen naturligtvis på att bli sjuk i måndags. Ordentligt sjuk. Hon hade så hög feber att vi fick ta henne till jourläkaren mitt i natten, men som tur var var det ingen större fara på taket.

Så på tisdagen sa jag till min käre man att nu får du vabba så att jag kan jobba. Tror ni inte att han också passar på att bli sjuk under dagen så att jag måste komma och ta över ändå?

På onsdagen drabbades jag också, men jobbade från sängen så gott jag kunde. Men så till slut kunde tösen återvända till förskolan på torsdagen, och på två dagar lyckades jag faktiskt sno ihop något till deadlinen.

Men kul var det inte!

Tur då att helgen blev underbart varm och solig så att vi kunde bege oss ut på långpromenad och varva ner lite, hela familjen. Det behövdes verkligen.

Nu hoppas vi att nästa vecka blir lugnare!

Om en vecka fyller tösen min åtta månader. Hon äter vid det här laget en hel del vuxenmat, men får ändå mycket av sin näring via modersmjölken.

Och jag har läst och hört att folk anser att det är konstigt att amma ett barn som nått åtta månaders ålder. Att det nästan är äckligt att se ett så stort barn ammas på stan.

För oss så har det här fallit sig naturligt. Vi introducerade mat när tösen blev sex månader, och hennes intag har stadigt ökat sedan dess. Hennes mjölkintag har minskat i samma takt och kommer att fortsätta göra det. Men vi har valt att göra gränsen mellan mjölkålder och matålder väldigt flytande, så därför ammar jag fortfarande lite grann flera gånger om dagen.

Så min fråga är: ser det här verkligen så konstigt ut?

Jag nämnde ju att jag varit inne en runda på underbara Karen Millen, och lovade att snart visa vad jag hade köpt där.

Det här är vad jag packade upp ur det lyxiga silkespappret.

Kanske.

Jag spenderade min lediga onsdag med att bland annat gå och ta cellprover, för det var ju dags. Vi får väl hoppas att allt är som det ska, men man är väl alltid orolig de två veckorna det tar innan man får svar.

Cancer. Det är ett så stort och skrämmande ord. Jag vågade nästan inte skriva ut det i titeln här. Och när jag låg där på britsen så tänkte jag på taxilandet och det otroligt gripande livsöde som beskrivs där. Så tungt är det att läsa att jag faktiskt inte orkar följa bloggen, men jag tittar in då och då för att förvissa mig om att Snorpan fortfarande har en mamma.

Så ja. Just do it! Helst en gång om året trots att de bara kallar vart tredje år.

Och håll tummarna för ännu ett positivt besked för min del.

I helgen for hela familjen in till stan och så fick den här mamman äntligen shoppa loss! Tösen sov sig igenom ett par timmar medan hennes föräldrar oooooade sig igenom flera barnklädesavdelningar utan att köpa något, och flera vuxenavdelningar där vi köpte en hel del. Till mig.

Och vet ni vad? Jag njöt helhjärtat av att vara en del av det hemska konsumtionssamhället!

Här har ni några av de sakerna jag plockade på mig. Jag var även inne i favoritaffären (Karen Millen) och köpte lite, men det resultatet får ni se en annan gång.

Jag tror inte många inser vidden av bilden nedan, eller ser stoltheten i tösens ögon. Men ett par minuter innan bilden togs låg hon på rygg en bit därifrån. Utan napp.

Nappen låg i hörnet av sängen. Plötsligt bestämde sig tösen för att hon ville ha den, så hon vände sig på mage (wow) men kunde fortfarande inte nå den.

Så hon kravlade sig långsamt men säkert närmare och närmare, och till slut nådde hon den (wow!) - och stoppade in den i munnen (wow) på rätt håll (WOW!).

Är inte det en bedrift som heter duga så säg? Så därav både tösens och hennes mammas oerhörda stolthet.

Den 28:de mars kommer det att hända något kul. Tyvärr är jag alldeles för paranoid för att våga berätta vad det är, men samtidigt vill jag skryta om det för hela världen.

Därför skriver jag ett sådant här inlägg, utan egentligt innehåll och med hintar om hemligheter. Sådär som jag hatar när bloggare gör.

Det som kommer att hända är knappast livsomvälvande, men dock once-in-a-lifetime. Den 28:de berättar jag mer.

Tills dess får ni hålla till godo med ledtråden nedan. Den kommer inte att hjälpa er ett dugg.

Jag är nästan övertygad om att vi har ett spöke i huset. Och han är snäll och barnvänlig.

När min kära mor var här och hälsade på en gång när tösen bara var någon månad gammal så glömde jag ta med mig locket till nappflaskan. När jag kom in i vardagsrummet så låg locket där ovanpå mammas iPad. Hon hade använt den alldeles nyss, efter att jag hade lämnat rummet, och definitivt inte lagt dit locket. Det var som om Laban (som jag döpt honom till) ville vara säker på att vi inte skulle tappa bort det.

Hade det varit en engångsföreteelse så hade jag nog snart glömt bort det. Men häromdagen hände något liknande. Jag kunde inte hitta tösens vantar som vi inte behövt använda sedan i januari. Jag letade som en stolle i olika väskor och rum och fickor men de fanns ingenstans. Och så när jag kom in i vardagsrummet så låg de plötsligt där på en hög papper på TV-bordet.

Jag lovar att vi städat sedan i januari. Flera gånger till och med. Och min käre man bedyrade att han inte lagt dit dem och verkade snarare tro att jag drev med honom.

Så tack för hjälpen Laban! Och välkommen till familjen!

Jag tar ledigt varje onsdag för tillfället så att tösen och jag kan ha en dag tillsammans mitt i veckan. Idag var alltså en sådan dag.

Tösen spenderade större delen av mammadagen på dåligt humör. Bra att veta att hon uppskattar tiden vi har på tu man (kvinna?) hand. Jag misstänker att hon har en tannabissing (dvs tand) på väg. Det har jag i och för sig misstänkt varenda gång hon varit grinig de senaste sju månaderna, men nån gång ska jag väl få rätt?

Nåja, som tur var så var hon på lekhumör då och då också, så lite bokslukande fick vi till trots allt.